Mycket tyder på att Centerpartiet befinner sig i ett avgörande skede. Ska partiet kunna återvinna en nyckelroll mitt i det politiska landskapet?

Valresultatet kräver en ordentlig självkritik. Hur kommer det sig egentligen att partiet förlorade stöd bland kärngrupperna på landsbygden trots att partiet i sak fortfarande står för en decentralistisk politik för utveckling av hela landet? Den pågående valanalysen kommer förhoppningsvis att ge svar och därför bli av största vikt för framtiden.

Jag tror att det ligger mycket i vad vice partiordföranden Martin Ådahl konstaterade i ett inlägg i Aftonbladet, nämligen att det inte räcker med att vara emot Sverigedemokraterna även om det är helt rätt i sak. Markeringarna mot Sd ledde uppenbarligen till att partiets ställningstaganden i olika sakfrågor kom i skymundan och inte nådde fram till väljarna. Lägg till detta Sd:s och de blivande regeringspartiernas populistiska löften om kraftigt sänkta bränslepriser och högkostnadsskydd för elen säkert drog en hel röster. Löften som efter valet visar sig ha föga med verkligheten att göra.
Bilden: Daniel Bäckström, stark kandidat till posten som ny partiordförande för Centerpartiet. 

Egen idégrund och breddning
När Centerpartiet ska välja väg framåt finns en hel del inspiration att hämta från partiets kraftiga uppgång på 1950- till 1970-talen. I en tid då bondebefolkningen kraftigt minskade lyckades Bondeförbundet/Centerpartiet samtidigt utveckla sin egen idégrund och kraftigt bredda väljarbasen. Från nio procent av väljarnas stöd i andrakammarvalet 1956 växte stödet till över 25 procent i riksdagsvalet 1973. Partiets stöd växte på landsbygden och många väljare även i de större städerna valde Centerpartiet. Efter valet 1973 fanns hela 90 centergröna riksdagsledamöter. De traditionella landsbygdslänen var väl representerade – exempelvis Jämtland med två ledamöter – och Stockholms stad hade plötsligt fem centerledamöter på Helgeandsholmen.

Vid den här tiden var Centerpartiet en stark folkrörelse med lokalavdelningar, inte bara partiavdelningar utan även kvinnoförbunds- och ungdomsförbundsföreningar i nästan varje socken. Tusentals studiecirklar stärkte partiet, liksom alla trevliga träffar och tävlingar. Detta betydde förstås mycket, men partiets ledning var samtidigt mycket skicklig och framsynt. Partiordföranden Gunnar Hedlund och partisekreteraren Gustaf Jonnergård var ett oslagbart team. Jonnergård tänkte och skrev, Hedlund framförde budskapet på ett närmast oslagbart sätt, inte minst när TV:n slog igenom. Grunden lades för att Thorbjörn Fälldin kunde bilda regering 1976.
Bilden: Gustaf Jonnergård och Gunnar Hedlund, ett mycket starkt team som ledde Bondeförbundet/Centerpartiet till stora framgångar.

Decentralism och miljöansvar
Bondeförbundet hade sedan sin start 1910 arbetat för landsbygden, för rättvisa villkor mellan stad och land. Gustaf Jonnergård utvecklade och breddade denna grundsyn genom formulera decentralismen. För att motverka centralisering och koncentration måste marknadskrafterna omges av sociala miljömässiga ramar, underströk han. Centerpartiet blev tydligare som ett mittenalternativ till såväl socialistiskt statstvång som till liberalt låt-gå-system. Samtidigt var partiet pragmatiskt och kunde samverka för att nå resultat.

Under denna tid blev Centerpartiet också landets första tydliga miljöparti. 1962 lades den första uttalade miljömotionen. Decentralisering och miljöansvar, liksom trygghet och frihet, blev grundläggande begrepp för hela centerrörelsen. Ännu tydligare blev decentralismen när lokalsamhällesbegreppet hämtades från det norska systerpartiet.

Inspiration att hämta
Mycket har förstås ändrats under det senaste halvseklet, samhället ser annorlunda ut på 2020-talet än på 1970-talet. Samtidigt är jag övertygad om att dagens Centerpartiet kan hämta inspiration från partiets främsta framgångsperiod hittills. Det bör man fundera över runt om i partiet inför valet av ny partiordförande efter Annie Lööf och när strategin för framtiden formuleras.

De tre kandidaterna som ny partiordförande – Daniel Bäckström, Elisabeth Thand Ringqvist och Muharrem Demirok är starka och kompetenta personer. Jag hoppas att alla tre kommer att finnas på viktiga poster i Centerpartiet framöver. Särskilt som de på olika sätt kompletterar varandra.

Efter att ha tagit del av de olika utfrågningarna och framträdandena de senaste veckorna har jag själv stärkts i min övertygelse att Daniel Bäckström är det bästa valet i det läge vi befinner oss. Han är en trygg och lyssnande ledare med stor erfarenhet både från kommunpolitik och riksdagspolitik, väl förankrad i folkrörelse-Sverige. ”Daniel Bäckströms inkluderande och inlyssnande ledarskap och förmåga att samla goda krafter runt sig kvalificerar honom för uppgiften som nästa partiledare”, som Leif Walterum skriver i Skaraborgsbygden.

Bilden: Decentralismen, levande lokalsamhällen, mycket viktiga budskap från Centerpartiet – även på 2020-talet!
Kraft och näring från hela landet
I ett inlägg i Expressen understryker Daniel Bäckström att Centerpartiet ska vara ”en folkrörelse, ett decentralistiskt parti, som hämtar sin näring och kraft från hela landet”. Detta samtidigt som partiet också är ”en kraft som förstår att i den moderna världen måste vi demokratier hålla ihop”. Målet är att stärka ”vår förmåga att hantera störningar, öka vår egen produktion av livsmedel och skapa social, ekonomisk, ekologisk och säkerhetsmässig hållbarhet i hela Sverige”.

Daniel Bäckström formulerar väl de utmaningar vi står inför. Man känner igen Centerpartiet och ser samtidigt framåt. Jag tror att detta synsätt lägger en bra grund för partiet att såväl återta och stärka stödet på landsbygden som samtidigt växa i större städer. På samma sätt som man lyckades förena dessa mål på 1950- till 1970-talen.

Utfallet av den pågående valanalysen och valet av ny partiordförande den 2 februari kommer att få stor betydelse för Centerpartiets framtid. Det är dags för en renässans för decentralismen, stärkt organisation och ett tydligare underifrånperspektiv! Gräv där partiet står, ute i myllan!