Publicerad i Östersunds-Posten Länstidningen Jämtlands tidning.

I ett aktuellt inlägg från företrädare för FSV (Föreningen Sveriges vattenkrafts- och vindkraftskommuner och regioner) konstateras att invånarna i de sju skogslänen betalar sju miljarder kronor mer i region- och kommunskatt än de skulle göra om skattetrycket varit det genomsnittliga för landet. Jämför man med kommunerna i Stockholms län handlar det om elva miljarder.

Detta borde vara oacceptabelt för alla som talar vackert om att hela landet ska kunna leva och utvecklas. En grundläggande orsak till orättvisorna är att kommuner och regioner som levererar naturresurser till det gemensamma samhället inte kompenseras för de ingrepp som utbyggnaden av först vattenkraften och senare vindkraften har inneburit och innebär.

Annorlunda är det i den västra delen av vår gemensamma Skandinaviska halvö. I Norge är det en självklarhet att en rättmätig del av värdena från vattenkraften – liksom andra naturresurser – ska stanna i de bygder där de genereras. Om en kommun som Ragunda, där tio procent av Sveriges vattenkraft produceras, hade legat i Norge skulle förutsättningarna varit helt annorlunda. I stället för att vara en fattig kommun med ett av landets högsta skattetryck hade kommunen haft resurser att satsa offensivt på framtiden.

Den nya norska regeringen (Arbeiderpartiet och Senterpartiet) understryker i sin gemensamma deklaration (Hurdalsplattformen) att kommunerna ska säkras inflytande över sina naturresurser och få ”en rettferdig del av verdiene som skapas”. Regeringen Støre poängterar vidare vikten av ett ”bærekraftig bruk av naturresurserne er avgjørende for verdiskaping, arbeidsplasser og bosetting over hele landet”. Utifrån denna grund ska en rättmätig del av vattenkraftens, vindkraftens, mineralernas och vattenbrukets värden stanna lokalt.

I Sverige betyder skogsbruket mycket och även på detta område finns en del att göra. Min företrädare i riksdagen Erik Arthur Egervärn motionerade kring millennieskiftet om att inkomster från skogen ska beskattas där fastigheten är belägen och inte där ägaren råkar vara skriven. Samma krav ställde även jag under min riksdagstid. I Jämtlands län finns tusentals utboägda skogsfastigheter – och skatten på inkomster från dessa hamnar främst i storstadsområdena.

Det är hög tid att lära av Norge och se till att en rättmätig del av värden stannar i de kommuner och regioner där de hämtas. Norra Sverige kan inte längre ses som ett förråd av billiga råvaror. Dessa frågor måste upp på den nationella agendan och leda till verkstad. Inte minst landets nya landsbygdsminister, Anna-Caren Sätherberg från Åre, har ett ansvar för att så sker.

FSV:s krav på att fastighetsskatten på vattenkraftsanläggningarna regionaliseras och fördelas inom respektive region och att fastighetsskatten på vindkraften kommunaliseras är viktiga första steg. Steg som kan genomföras så snart den politiska viljan infinner sig. Att FSV över partigränserna representerar över 30 kommuner och tre regioner bör innebära att de nationella politikerna inte längre kan blunda för dessa rättvisekrav.

Håkan Larsson, Rödön

Styrelseledamot i FSV och regionpolitiker (c)