På min första centerstämma – i Luleå 1973 – lyssnade jag till professor Hannes Alfvén. Han varnade för kärnkraften, eller atomkraften som det hette då, och pekade på att slutförvaringen inte var löst och att denna energikälla kräver ett centraliserat samhälle. Vi var många centerpartister, med Thorbjörn Fälldin i spetsen, som därefter engagerade oss mot kärnkraften. Själv var jag med om att starta Aktion Stoppa Kärnkraften (ASK) hösten samma år, en organisation som senare bytte namn till Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen.

Jag är fortfarande – minst – lika övertygad om att kärnkraften är en farlig och dyr energikälla, som snarast bör fasas ut, som jag var för 41 år sedan. Därför känns det mycket bra att journalisten och författaren Åsa Moberg har uppdaterat  och samlat den kunskap som idag finns om kärnkraften i boken ”Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten” (Natur och Kultur). Om det nu är någon som tror att kärnkraftens problem och risker skulle vara lösta tar boken honom eller henne ur den villvarelsen.

Åsa Moberg går igenom kärnkraftens utveckling sedan lanserades som ett civilt resultat av den militära atombomben. Av egen kraft har kärnkraften aldrig varit lönsam.  Även Sverige ville bygga en atombomb och under 1950-talet lanserades kärnkraften som ett rent och pålitligt resultat av dessa ambitioner, inte minst av den tekniktroende statsministern Tage Erlander.

I boken går Åsa Moberg igenom en mängd utredningar, inte minst från kärnkraftsindustrins sida. Mycket information hämtar hon exempelvis från den internationella kärnkraftsindustrins nyhetsbrev, Nucleonics week. Idag finns över 400 reaktorer i 31 länder, men antalet minskar år för år. Katastrofen i Fukushima har lett till att även de mest entusiastiska kärnkraftsförespråkarna har fått stanna upp. Tyskland har inlett en systematisk avveckling av sina reaktorer och förhoppningsvis följer Sverige efter. Ägarna av Oskarshamn 1, Sveriges äldsta reaktor, har meddelat att denna kommer att stängas inom några år. Därefter bör självfallet även övriga reaktorer successivt stängas av. Före 2030 bör Sverige ha övergått till ett helt förnybart energisystem.

Det är absurt att satsa på en energikälla som producerar avfall som måste hållas avskilt från allt liv i 100 000 år eller mer. Ingen kan ta ansvar för de långsiktiga konsekvenserna. En energikälla som dessutom inte bara är farlig utan också dyr måste bli en så kortsiktig parentes som bara är möjligt. Idag finns hållbara och förnybara alternativ – sol, vind, vatten och bioenergi – och det vore fullständigt vansinne att bygga nya reaktorer.

Åsa Mobergs bok är välkommen. Här kan kärnkraftskritiker hämta fakta och argument – och den som tvivlar kan komma till insikt.