I östra Finland pågår en utveckling som riskerar att leda till en omfattande miljökatastrof. Gruvan i Talvivaara, Sotkamo kommun, läcker sedan en tid tillbaka stora mängder giftigt avloppsvatten. Sulfat, nickel, uran och kadmium förorenar vattnen i omgivningarna. Sjöarna i närområdet är nu, enligt miljöexperter, så salta att syreförhållandena är totalt förändrade.
Vid Talvivaaragruvan finkrossas den skiffer som bryts för att man ska kunna laka ur mineralerna. Huvudprodukten är nickel, men snart tänker gruvföretaget även börja utvinna uran. Verksamheten resulterar i gigantiska mängder avfall och stora dammar med giftigt avfallsvatten. Dammar som kan brista och, som nu, förorena omgivningen. Under den gångna veckan har tusentals kubikmeter avfallsvatten i timmen forsat ut i omgivningarna.
Missnöjet bland markägare och miljövänner i området är enormt, rapporterar finländska medier. Det är inte att undra på. Konsekvenserna av att salt avfallsvatten som innehåller uran och tungmetaller sprids i miljön är svåröverskådliga. Stora områden riskerar att förstöras för lång tid framöver. Enbart gruvområdet är 60 kvadratkilometer stort – och företaget har ansökt om att få mer än fördubbla området till 134 kvadratkilometer.
Talivaaragruvan fick sitt miljötillstånd 2006 och allt fler bedömare anser att företaget aldrig borde fått starta brytningen. En namninsamling för att få stopp på gruvverksamheten har de senaste dagarna fått tusentals undertecknare.
Vi i Jämtland och Sverige bör lära av det inträffade. I praktiken är det omöjligt att på ett miljövänligt sätt bryta uran och andra mineraler i alunskiffer – men det är just vad Aura och Continental Precious Minerals vill göra i Ovikenområdet med ungefär samma metoder i Talvivaara. Enorma mängder alunskiffer skulle brytas och krossas. Konsekvensen skulle dessutom bli lakningsdammar med giftigt avfallsvatten i närheten av Storsjön, där en stor del av länets befolkning hämtar sitt dricksvatten. Detta framstår som vanvett ur miljösynpunkt.
Kommunerna runt Storsjön – Berg, Åre, Krokom och Östersund – är eniga om att använda sin vetorätt om brytning av uran skulle bli aktuellt. Ändå fortsätter de australiska och kanadensiska prospekteringsföretagen uranjakten, vilket skapar oro i en bygd med levande jordbruk och en växande turism.
En skärpning av lagstiftningen som ger kommunerna möjlighet att stoppa uranjakten redan på prospekteringsstadiet – och/eller ett entydigt riksdagsbeslut om att uranbrytning aldrig kommer att tillåtas i Sverige vore därför på sin plats. Är detta inte möjligt kan ett alternativ vara att förbjuda prospektering i alunskiffer.
Hursomhelst måste erfarenheterna från miljöskandalen kring Talivaaragruvan leda till slutsatser och konsekvenser även i vårt land.
Hej Håkan, och tack för ditt inlägg som väl bör publiceras även i dagspressen? .
Talvivaara är ett näraliggande och mycket illustrativt exempel på vad brytning av alunskiffer innebär för landskap och miljö. Nästintill häpnadsväckande att man redan i en inledande fas av brytning så tydligt demonstrerar att lönsamhet går före miljöhänsyn. Att eventuell kvarvarande lokalbefolkning och samhälle får ta vid och hantera problemen när exploateringen är över är ju välkänt, men redan efter ett par års brytning!
Din slutsats lokalt veto mot prospektering i alunskiffer tror jag är helt rätt med tanke på dels geologiska fakta – att detta material är oerhört problematiskt och bör förbli orört- dels det faktum att hotet om exploatering berör mycket stora delar av landet. Från gasutvinning i Skåne till ”MMS” projekt i Storsjöbygden, och att därmed en bred uppslutning bör vara möjlig att nå.
Men något stöd för den tanken inom etablerade partier, bortsett möjligen från Mp och V lär väl inte finnas i dagsläget? Så hur ändrar vi på det inför nästa val?
Jag kan bara instämma, Håkan. Samarbetet mellan kommunerna kring Storsjön och kommunerna runt Billingen kan bli viktigt, inte minst om vi tar strid för ett förbud mot prospektering i alunskiffer.
Förhoppningsvis kommer ungefär samma text i ÖP och LT endera dagen.