Just nu pågår något av mediadrev mot Annie Lööf, Centerpartiets ordförande sedan förra året. Partiets djupgående problem handlar emellertid inte i första hand om personfrågor – Annie gör så gott hon kan – utan mer om att partiet har klara identitetsproblem. Jag anser för min del att partiet måste finna tillbaka till sina gröna, decentralistiska rötter för att offensivt kunna gå framåt och åter växa sig starkt.

Den uppfattningen är jag inte ensam om. Görel Thurdin, miljöminister och vice partiordförande under 1990-talet har författat en intressant artikel som inlägg i Centerpartiets framtidsdiskussion, där hon uppmanar partiet att göra en ”u-sväng”. Hon menar att Centerpartiet ”behöver möta sin historia igen och fundera över vilka grundläggande värderingar det var som gjorde att partiet växte”. Det är lätt att instämma; den som inte är tryggt förankrad i sina rötter har svårt att möta framtiden på ett framgångsrikt sätt.

”Centerpartiet behöver ingen liberaliseringsvåg”, skriver Thurdin. ”Vi har varit frihetsälskande och det behöver inte alls jämställas med liberal. Frihet får ingen utan trygghet. Frihet för individen existerar inte för otrygga människor.”

Jag har, liksom Görel Thurdin, under senare år varit frågande till varför ledande centerföreträdare under senare år har ansträngt sig för att framställa sig som mer ”liberala” än de traditionella liberalerna själva. En del, företrädesvis från huvudstadsregionen, har börjat citera nyliberala tänkare närmast in absurdum. Marknaden löser i stort sett alla problem, enligt denna skola, men så ser inte verkligheten ut.

Visst finns det en socialliberal kärna i centerideologin, men denna kärna är sedan länge kompletterad med decentraliseringstänkande och miljöansvar. Denna helhetssyn ligger till grund för ekohumanismen, som är beteckning för centerideologin i gällande partiprogram. En idégrund som partiet delar med övriga gröna centerpartier i Norden och Centraleuropa. Om detta har jag skrivit i ett inlägg i Liberal debatt förra året.

Det verkar som om centerpartister som odlar begreppet liberalism i alla lägen inte är medvetna om att Carl Berglund en gång bildade Bondeförbundet delvis som en reaktion mot marknadskrafternas fria spel, låt-gå-liberalismen. Han och andra pionjärer ville förena frihet med trygghet, vilket även Görel Thurdin understryker. Partipionjärerna insåg att det krävdes en viss samhällelig styrning för motverka centralisering av befolkning, kapital och makt. Bondeförbundet arbetade tidigt för ett decentralistiskt centeralternativ till såväl vänsterns socialism som till ”den gamla liberalismen” som Gustaf Jonnergård uttrycker saken i sina viktiga skrifter. Under 1940-talet utvecklades tankarna kring den tredje vägen, ett alternativ som kunde ”förena medborgarnas krav på frihet och trygghet”.

Redan Axel Pehrsson-Bramstorp, som hade börjat sin politiska bana som liberal riksdagsman, markerade att partiet var ett centerparti som måste kunna samarbeta åt olika håll. ”Det är självklart naturligare för ett mittenparti att mana till samling än för ett flygelparti”, förklarade han. Samma linje följde Gunnar Hedlund, men i praktiken även Thorbjörn Fälldin, Karin Söder och Olof Johansson. Utifrån en självständig centerposition kunde partiet samverka olika håll för att få gehör för sin politik. Från 1950-talet och framåt blev Centerpartiet och dess tredje väg intressant för allt fler väljare även utanför de traditionella kärngrupperna på landsbygden. Detta särskilt sedan partiet tagit ledningen i miljöpolitiken efter den första miljömotionen 1962. Decentralistisk politik för att ge alla delar av landet möjligheter att växa var också ett starkt kort för Centerpartiet. Den gröna vågen rullade över landet som mest intensivt i mitten av 1970-talet.

”Hade Centern stått kvar i mittenfåran av svensk politik, hade vi varit ett självklart alternativ för många”, menar Görel Thurdin, och där tror jag att hon har rätt. Ett självständigt parti i politikens centrum kan samarbeta med andra partier men ska vara noga med att inte låta sig incementeras i ett politiskt block. När Centerpartiet, särskilt i den vinklade mediebilden, för väljarna idag framstår som ett högerliberalt parti i ett moderatlett högerblock krymper väljarpotentialen. När kärngrupperna runt om i landet börjar tveka är det hög tid till uppryckning och en tydlig grön och decentralistisk politik för 2000-talet. Sven Bergström och jag skrev i maj ett gemensamt inlägg på Newsmill om detta; Som grönt mittenparti kan Centerpartiet lyfta.

Jag hoppas att centerrörelsen, med Annie Lööf i spetsen, lyssnar till Görel Thurdin och andra företrädare för Centerpartiets gröna, decentralistiska idétradition i det pågående arbetet med ett nytt idéprogram, Framtidsbygget. Det handlar om att stärka den egna identiteten, om att väljarna ska känna igen partiet. Lyckas detta finns goda förutsättningar för att Centerpartiet åter ska kunna växa sig starkt och bli ett av huvudalternativen i svensk politik även på 2000-talet.

Att Sverige behöver ett tydligt grön, decentralistiskt – ekohumanistiskt – alternativ i det politiska landskapet råder i varje fall inte minsta tvekan om. Visionen om ”en hållbar utveckling” bör leda vårt parti, skriver Görel Thurdin. Nu gäller det att i praktiken visa att Centerpartiet, som det står i parollen, verkligen är ”ett hållbart val” för allt fler svenskar inför valet 2014.