Efter valet 1991 inträdde Centerpartiet åter i regeringen, som nu leddes av den nye moderatledaren Carl Bildt. Mandatperioden kom att präglas dels av ekonomisk kris, dels av diskussionen om huruvida Sverige skulle söka om inträde i EG eller inte. Centerrörelsen var, liksom opinionen i övrigt, starkt delad i frågan.
Bilden: Centerledaren Olof Johansson utfrågas på CUF-stämman 1994 av journalisterna Håkan Larsson, Östersunds-Posten och Anders Ljunggren, Laholms tidning. Båda tidigare i ledningen för ungdomsförbundet CUF.
Kring 1990 rådde växande oro i ekonominoch därmed även i samhällsdebatten. Trots högkonjunktur var statsfinanserna i oordning. Hushållen skuldsatte sig i många fall över öronen genom att ta ”billiga” bostadslån och konsumera med hjälp av de allt mer spridda kreditkorten. Bakgrunden var att kreditmarknaden hade avreglerats och politiken visste ännu inte hur situationen skulle hanteras. Grunden för den ekonomiska krisen några år senare var lagd.
Den socialdemokratiska minoritetsregeringen vände sig nu åt olika håll för att få majoritet för olika förslag och reformer. Även internt inom Ingvar Carlssons regering fanns tydliga spänningar, inte minst mellan Carlsson och finansministern Kjell Olof Feldt. I februari 1990 avgick regeringen sedan arbetsmarknadsministern Mona Sahlin föreslagit lönestopp och strejkförbud. Ett rosornas krig blossade upp.
Ingvar Carlsson fick emellertid uppdrag att åter bilda regering, nu med aktivt stöd från Vänsterpartiet Kommunisterna och passivt stöd från Centerpartiet. Feldt efterträddes som finansminister av Allan Larsson.
Överhettad ekonomi
För att kyla av den allt mer överhettade ekonomin sökte Socialdemokraterna i första hand stöd hos Centerpartiet. I maj 1989 enades de båda partierna om att alla privatpersoner skulle vara tvungna att spara ett belopp motsvarande tre procent av slutskatten under åren 1989 och 1990 (”tvångssparandet”). Pengarna skulle sedan återbetalas med ränta efter drygt ett år i förhoppningen att ekonomin då kylts ned. Även en rad andra åtgärder infördes.
Det obligatoriska sparandet blev mycket omdiskuterat, särskilt Centerpartiet fick hård kritik. Ett resultat var ändå att en diskussion om överkonsumtionen i samhället kom igång. Svenskarna började inse att de levde över sina tillgångar.
Den socialdemokratiska regeringen inledde även överläggningar med flera av oppositionspartierna om en översyn av hela skattesystemet. Moderaterna lämnade snabbt förhandlingarna och så småningom drog sig även Centerpartiet ur. Ett skäl var att Centerpartiet, med Görel Thurdin som förhandlare, ville höja skatten mer i de högsta inkomstskikten. Dessutom ville Centerpartiet differentiera momsen, vilket de andra partierna ännu inte var mogna för.
Plötsligt en morgon meddelade Socialdemokraterna och Folkpartiet att de under natten enats om ett förslag till skattereform. Folkpartiledaren Bengt Westerberg talade om att han hade upplevt den underbara natten. Det viktigaste inslaget i uppgörelsen var att högsta marginalskatt i fortsättningen skulle vara 50 procent.
Åter i regeringsställning
På våren 1990 överraskade den nye moderatledaren Carl Bildt och folkpartiledaren Bengt Westerberg Sverige med ett gemensamt utspel på DN Debatt. De presenterade ett utkast till gemensamt program, Ny start för Sverige. Centerpartiet var inte inbjudet att delta, men inför valet 1991 deltog även Centerpartiet i arbetet med att forma ett alternativ till den socialdemokratiska regeringen. Efter valet kunde Carl Bildt forma en regering, där Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna – som med Alf Svensson i spetsen nu kommit in i riksdagen av egen kraft – ingick.
Centerpartiet fick fyra platser i regeringen. Olof Johansson blev miljöminister, Görel Thurdin planminister, Karl Erik Olsson jordbruksminister och Börje Hörnlund arbetsmarknadsminister. Bildtregeringen präglades snart av ekonomiska problem. Många kommer fortfarande ihåg när riksbanken i september 1992 höjde räntan till 500 procent och riksbankschefen Bengt Dennis förklarade att ”The sky is the limit”.
Så kunde det förstås inte fortsätta. Carl Bildt fick svälja förtreten, inbjuda till förhandlingar och göra en bred krisuppgörelse med den socialdemokratiska oppositionen. Det fick räntan att sjunka. Senare, i november, blev krisen åter akut och räntorna började höjas. Nu insåg man äntligen att kronans knytning till EU-valutan ecun måste släppas. Kronan fick flyta och anpassades på så sätt snabbt till sitt verkliga värde. Sverige fick därmed en ny penningpolitik med inflationsmål i stället för växelkursmål. Kronförsvaret 1992 beräknas ha kostat det svenska samhället ungefär 25 miljarder kronor.
I regeringen drev Centerpartiet miljöfrågorna så kraftfullt det var möjligt i den ekonomiska krissituationen. Som miljöminister drev Olof Johansson igenom ett nytt kretsloppstänkande i politiken, Görel Thurdin genomförde som planminister en hård miljöprövning av Öresundsbron. Regeringen kunde dock inte enas i brofrågan, vilket ledde till att Olof Johansson lämnade regeringen sommaren 1994. Såväl jordbruksministern Karl Erik Olsson som arbetsmarknadsministern Börje Hörnlund spelade viktiga roller i förhandlingarna om svenskt medlemskap i EG/EU, en fråga som avgjordes i en folkomröstning i november 1994.
EU-frågan delar Sverige och Centerpartiet
Frågan om Sverige skulle ansluta sig till EG delade Centerpartiet, liksom de flesta andra partier. Vid de tidiga diskussionerna om huruvida Sverige skulle ansöka om medlemskap i EEC på 1960-talet var Centerpartiet, med Gunnar Hedlund i spetsen, entydig motståndare till ett inträde. Dels ansåg partiet att ett medlemskap var oförenligt med neutralitetspolitiken, dels var man kritisk till att centralisera makt till en överstatlig organisation som det Brysselstyrda EEC. Att Centerpartiet och Folkpartiet hade olika syn på EEC var ett skäl till att mittensamverkan åren kring 1970 havererade.
I och med Berlinmurens fall 1989 kom så småningom diskussionen om svenskt medlemskap i EEC, som nu bytt namn till EG, åter igång. Därefter gick utvecklingen snabbt. Hösten 1990 föreslog den socialdemokratiska regeringen i en bisats i ett ekonomiskt saneringsprogram att Sverige skulle ansöka om medlemskap. I december samma år förklarade riksdagsmajoriteten att Sverige skulle eftersträva EG-medlemskap med bibehållen neutralitetspolitik. Den 14 juni 1991 meddelade Ingvar Carlsson att regeringen beslutat att Sverige skulle ansöka om medlemskap.
Inom Centerpartiet fanns vid den här tiden både uttalade motståndare och förespråkare för svenskt EG-medlemskap. Många var också länge osäkra och ville vänta tills det förelåg ett förhandlingsresultat innan de tog ställning. Högskoleförbundet CHF var först med att ta ställning för medlemskap, medan motståndarna bildade ett särskilt nätverk, Centernej till EG/EU med riksdagsledamoten Birgitta Hambraeus som ordförande.
Partiledningen avvaktade i det längsta ett definitivt ställningstagande. Att förhandlingar om medlemskap inleddes accepterades, men partiet skulle inte ta ställning förrän resultatet av förhandlingarna förelåg. I maj 1994 var det dags, vid en extrastämma i Åsö gymnasium i Stockholm.
Partiordförande Olof Johansson, som i det längsta tvekat om sitt ställningstagande, höll ett känslosamt tal inför stämman som fick en hel del ombud som tänkt rösta nej att byta sida och säga ja till EG-medlemskap. Partiet var dock djupt delat och efter folkomröstningen den 13 november 1994 visade det sig att fler centerväljare röstat nej än ja till EG-inträde. Många var kritiska eftersom ett medlemskap innebar att makt centraliserades till Bryssel och Strasbourg.
I kampanjen inför folkomröstningen i november 1994 var vi många centerpartister som aktivt arbetade för ett nej såväl i den nationella nej-kampanjen, som regionalt och lokalt. Ungdomsförbundet CUF stod på nej-sidan, och också i partiledningen fanns nej-röstare även om de höll en låg profil utåt. På ja-sidan fanns också en hel del centerpartister aktivt med bland annat i nätverket Grönt Europa, men en stor del av centerpartisterna, liksom många övriga svenskar, kände osäkerhet in i det sista.
Nordiskt samarbete
Alternativet för många av oss som arbetade på nej-sidan 1994 var ett nära samarbete mellan de nordiska länderna, främst Sverige, Norge och Finland. Dessa tre länder skulle alla ta ställning till EG-inträde i folkomröstningar. Ett starkt Norden skulle sedan kunna samarbeta med EG utan att bli medlemmar, menade vi. Ett samarbetande Norden skulle kunna spela en viktig roll såväl i Europa som globalt. Idag, nästan 20 år senare, är ett nära samarbete i Norden åter ett allt mer intressant framtidsalternativ.
Länderna spelades emellertid ut mot varandra genom att folkomröstningarna genomfördes så att Finland, där motståndet mot medlemskap var svagast, röstade först (dessutom hade Österrike röstat ja en kort tid dessförinnan), varefter det var Sveriges tur innan Norge, där motståndet var starkast organiserat, fick folkomrösta. Det är högst troligt att i varje fall Sverige, förutom de ståndaktiga norrmännen, hade röstat nej till EG-medlemskap om folkomröstningarna skett på samma dag. Resultatet blev att ja-sidan stöddes av 52,3 procent av väljarna, medan nej-sidan fick 46,8 procent. I så gott som hela norra Sverige, liksom i landsbygdslänen i söder vann nej-sidan en klar seger. Storstäderna stod i hög grad mot landsbygden.
Den första januari 1995 blev Sverige så medlem i EG (från 1999 Europeiska Unionen, EU). Debatten fortsatte emellertid, inte minst inom centerrörelsen. Många var fortfarande motståndare till EG, men debatten inriktades nu på att diskutera hur det europeiska samarbetet skulle utvecklas. När svenska folket åter fick rösta i en EU-relaterad fråga 2003 – om Sverige skulle behålla sin krona eller införa euron som valuta, valde en klar majoritet av väljarna nej-sedeln. Denna gång återfanns Centerpartiet på nej-sidan. Idag är det få som sörjer detta ställningstagande.
Mycket tack vare Centerpartiet har Sverige 2012 en egen valuta och en självständig riksbank som kan sätta en ränta som är anpassad till svensk ekonomi. Alternativet hade varit att ingå i eurozonen, med ECB i Frankfurt som centralbank, vilket i dagsläget inte framstår som särskilt attraktivt för någon.