Agrardemokraterna i öst- och centraleuropa kämpade först mot nazistisk ockupation och efter andra världskriget mot kommunisterna. Många av dem tvingades i exil, där de fortsatte sitt arbete inom International Peasant Union (IPU). På så sätt kunde de gröna centeridéerna överleva.
En ledande person i IPU var den polske PSL-ledaren Stanislaw Mikolajczyk (i mitten av bilden ovan. Till vänster företrädaren Wincenty Witos.) PSL sitter nu åter i Polens regering och håller aktivt sin historia levande. Bilden från 2010 är från 115-årsfirandet av partiets grundande. Denna text har tidigare publicerats (på norska) i Kjell Dahles och min bok Annerledes-Europa.
När nazisterna invaderade Tjeckoslovakien1938 tvingades den gröna internationalen (Internationella agrarbyrån) stänga sitt kontor i Prag. Agrarbyråns historia var slut men kontakterna mellan agrarpartierna fortsatte på olika sätt.
Under andra världskriget var det naturligtvis omöjligt att upprätthålla normala förbindelser länder och partier emellan. I juli 1942 hölls en konferens i London med företrädare för sju bondepartier från Öst- och Centraleuropa, där bland andra Stanislaw Mikolajczyk från Polen och Milan Gavrilovic från Jugoslavien deltog. Vid den här tiden såg agrarerna hoppfullt på hur framtiden efter krigets slut skulle te sig. Man målade upp visioner om demokratiska länder, där bönderna och deras partier skulle få ett stort inflytande.
Att ambitionen att återuppliva mellankrigstidens gröna international var levande under krigsåren visas exempelvis av att G M Dimitrov (Gemeto) från Agrarunionen i Bulgarien och de båda rumänerna Iulio Maniu och Ion Michalache från Nationella bondepartiet i november 1944, när de tyska ockupanterna drivits bort från deras länder gjorde en gemensam deklaration ”för gemensamma strävanden i den internationella demokratiska bondesolidaritetens intressen”.
Egen majoritet i Ungern
Direkt efter krigsslutet levde agrarpartierna upp runt om i Europa. I de sovjetiskkontrollerade länderna drogs tumskruvarna emellertid snart åter åt med stor brutalitet. Det enda verkligt fria valet i de av Röda armén ockuperade länderna hölls 1945 i Ungern. I detta val fick Småbrukarpartiet hela 57 procent av rösterna, medan kommunisterna fick nöja sig med 17 procent. Ledande småbrukarpolitiker som Zlotán Tildy och Ferenc Nagy hade fått folkets stöd för att bygga ett demokratiskt Ungern.
Kommunisterna ville inte ha demokrati utan proletariatets diktatur, där de själva var den styrande eliten. Snart insåg de att de demokratiska bondepartierna var deras huvudmotståndare. För att trycka ned agrarerna tog de till alla typer av våld, uppbackade av Stalin och Röda armén.
I Bulgarien sände Agrarunionens ledare Nicola Petkov från parlamentets talarstol hälsningar till bönderna i Rumänien, Polen och Ungern och berömde deras kamp mot det kommunistiska tyranniet, för frihet, demokrati och nationell självbestämmanderätt. Det innebar att han underskrev sin egen dödsdöm. Petkov avrättades av kommunisterna. Agrarunionens tidigare generalsekreterare Dimitrov lyckades däremot ta sig ut ur Bulgarien och kom att spela en viktig roll i det politiska arbetet i exil flera decennier framåt.
Många bondeledare i den östra delen av Europa avrättades eller fängslades under 1940-talets sista år. Några framstående ledare lyckades emellertid ta sig till väst för att fortsätta det politiska arbetet i exil. Den ungerske småbrukarledaren Ferenc Nagy tog sig, liksom den ovan nämnde bulgaren Dimitrov, till USA. Efter att ha försökt bygga demokrati i Polen kom även Stanislaw Mikolajczyk efter. Dessa tre ledare kom att spela viktiga roller för arbetet i exil.
Bondeinternational i exil
I september 1946 träffades Gemeto och den kroatiske bondeledaren Vladko Macek, som också tvingats i landsflykt. De båda bestämde sig för att försöka återupprätta den gröna internationalen i någon form. Resultatet, International Peasant Union (IPU), blev verklighet på USA:s självständighetsdag den 4 juli 1947 vid en ceremoni i Washington. Från start fanns exilpolitiker från sex olika partier med i verksamheten, nämligen Polska folkrörelsepartiet PSL, Nationella bondepartiet i Rumänien, Agrarunionen i Bulgarien, Kroatiska bondepartiet, Bondeunionen i Jugoslavien och Småbrukarpartiet i Ungern. Av dessa hade alla utom det ungerska partiet varit med i den gröna internationalen. Senare anslöt sig även agrarpartier i exil från Estland, Lettland, Tjeckoslovakien, Litauen, Slovakien och Albanien.
Den första IPU-kongressen hölls i Washington i maj 1948. Polacken Stanislaw Mikolajczyk valdes till organisationens ordförande, bulgaren G M Dimitrov (Gemeto) blev generalsekreterare. Viceordförande blev ungraren Ferec Nagy, kroaten Vladko Macek och serben Milan Gavrilovitsj. Senare blev rumänen Augustin Popa viceordförande. Även Litauens expresident Kazys Grinius ingick i styrelsen.
IPU byggde vidare på den demokratiska agrarianism som Gröna internationalen arbetet för under mellankrigstiden. Nu tvingades man också att ta ideologisk kamp mot kommunisterna och de röda diktaturerna som med våld tagit över makten i exilpolitikernas hemländer. Bondeinternationalen kritiserade hårt uppdelningen av Europa i intressesfärer mellan öst och väst. Man krävde att det nationella självbestämmandet skulle återupprättas och ett all-europeiskt samarbete.
IPU ville skapa en tvärpolitisk internationell front med andra demokratiska krafter, samtidigt som man underströk att majoriteten av invånarna i Central- och Östeuropa fortfarande var bönder. Motsättningarna mellan stad och land tonades småningom ned.
Agrarpolitiska krav
I det 27 punktsprogram som IPU antog 1948 understryks kända agrarpolitiska krav som att jorden ska ägas av den som brukar den. De jordlösa bör få tillgång till mark genom jordreformer. Kooperation och lokala initiativ bör stimuleras för att så långt möjligt säkra lokal kontroll över förädlingen av jordbruksprodukterna. För att garantera stabila priser är man inte främmande för en viss reglering av marknaderna, nationellt och internationellt.
I programmet finns också krav på en bra utbildning för alla, en utbyggd hälsovård och bättre kommunikationer, inte minst vägar. Programmet är ett i grunden decentralistiskt och mittenbaserat program. Thore Petersson, som var SLU:s förbundssekreterare och hade kontakter med IPU under 1950-talet, citerar IPU:s program i Politisk tidskrift 1952:
Erfarenheten har visat att grundläggande förändringar i en nations politiska, ekonomiska och sociala struktur helt kan genomföras genom fredliga medel. Därför vägrar bonderörelserna att godkänna kommunismens revolutionära ideologi både i dess egenskap att vara odemokratisk och såsom ur stånd att genomföra ändringar utan användande av våld.
Bondeideologin förutsätter ett demokratiskt och kooperativt samhälle baserat på den sociala rättvisans principer och på strukturen av en social jämvikt, samordnad med individens behov av frihet. Detta garanterar individer och mänsklighet den harmoniska existens och enhet som behövs för en fredlig progressiv utveckling.
När bondepolitikerna bildade sin exilorganisation angreps då hårt av de stalinistiska makthavarna i hemländerna. IPU kallades för ”Internationella förrädarunionen” och andra tillmälen. Även de demokratiska staterna blev försiktiga i sina kontakter med IPU, eftersom man inte ville försvåra de officiella kontakterna med regimerna i öst. Länge, fram till 1971, fick man dock ekonomiskt stöd från USA, vilket dock resulterade i att man under det kalla kriget utmålades som redskap för den amerikanska utrikespolitiken.
Under 1950-talet hade IPU ett utbyggt kontaktnät runt om i den demokratiska världen. Informella kontakter fanns också hela tiden i hemländerna även om det var omöjligt att bedriva öppen verksamhet. Under ytan levde de gröna idéerna hela tiden vidare i länder som Polen, Ungern och Bulgarien.
Känsliga kontakter
För de etablerade agrarpartierna/centerpartierna i de demokratiska länderna blev kontakterna med exilorganisationen känsliga. Öppna kontakter kunde riskera att förarga de officiella kontakterna med Sovjetunionen och satellitregimerna i Östeuropa.
I Sverige hade bondeförbundet och ungdomsförbundet SLU kontakter med exilpartierna, såväl genom att agrarer från exempelvis Polen och Rumänien sökte sig till sina svenska partivänner som genom kontakter med IPU. Främst var det dåvarande förbundssekreteraren Thore Petersson, som också var mycket aktiv internationellt i ungdomsinternationalen WAY (World Assembly of Youth), som länge höll kontakt med bondeinternationalen. Han skrev 1952 en viktig artikelserie om det internationella agrarsamarbetet och dess historia i Politisk tidskrift.
IPU hade under några år på 1950-talet ett kontor på Sturegatan i Stockholm. Ordföranden Stanislaw Mikolajczyk besökte Sverige flera gånger och hade då kontakter med företrädare för bondeförbundet. Thore Petersson var en viktig kontaktman, men Mikolajczyk träffade även dåvarande utbildningsministern Ivar Persson i Skabersjö. Mötet skedde i samband med en middag på en restaurang i Gamla Stan i Stockholm.
IPU somnade in men de gröna idéerna levde vidare
Bondepolitikerna i IPU samarbetade med andra exilpolitiker (kristdemokrater, socialister, liberaler m fl) i ACEN (Assembly of Captive European Nations) i syfte frigöra länderna i östra Europa från det ”sovjetisk-kommunistiska oket”. Organisationen, som fick ekonomiskt stöd från USA, krävde handelsbojkott och FN-övervakade fria val i hemländerna, men kämpade i motvind. Så småningom kärvade även kontakterna med Washington och 1971 stoppade president Nixon det ekonomiska stödet till ACEN.
Exilpolitikerna i IPU blev äldre och få nya aktiva tillkom. Internationalens verksamhet minskade och somnade successivt in. Efter att eldsjälen och generalsekreteraren Dimitrov (Gemeto) dött på sin post 1972 var verksamheten i praktiken slut. (Ordföranden Mikolajczyk hade avlidit 1966.) Enstaka försök att hålla igång kontakterna gjordes dock. I november 1979 träffades exempelvis företrädare för exilpartierna från Bulgarien, Kroatien och Polen till ett möte i London, där en viss verksamhet fortsatte.
Att det fanns kontakter mellan aktivister i hemländerna och verksamheten i exil fick jag själv ett bevis för när den unge ordföranden för polska bondesolidaritet Jan Kulaj besökte Sverige 1984. Bland det första han gjorde när han kom av färjan i Ystad var att ringa en PSL-veteran i London. Kontakterna mellan de gröna politikerna levde vidare, över gränser och generationer. Snart, fortare än någon kunde ana, föll järnridån och då levde de gröna idéerna åter upp i de nya demokratierna i Central- och Östeuropa.