Bröderna Radic är förmodligen helt okända för 99 procent av svenska folket. Men för Kroatien och Jugoslavien spelade de en mycket viktig roll under de första decennierna av 1900-talet. De grundade Kroatiska Bondepartiet och särskilt den yngre brodern, Stjepan (bilden) fick en betydelsefull roll.

Texten har tidigare publicerats i Kjell Dahles och min bok Annerledes-Europa (på norska).

Två bröder som hade vuxit upp i ytterstafattigdom stod 1904 bakom grundandet av Kroatiska Bondepartiet. Småbönderna, som de kämpade för, hade inte rösträtt och var oftast analfabeter. Vägen mot makten verkade länge hopplös. Den äldste brodern, Ante Radic (1868-1919) dog året innan partiet fick sitt verkliga genombrott. Stjepan Radic (1871-1928) fick leda Kroatiens i särklass största parti fram till han mördades mitt under en häftig debatt i Jugoslaviens parlament.

När Kroatiska Bondepartiet grundades lydde kroaterna fortfarande under den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin. De var ivriga katoliker. Serberna hade å sin sida till nyligen varit underlagda turkarna och tillhörde den ortodoxa kyrkan. De två broderfolken talade samma språk, men använde olika alfabet. Förhållandena dem emellan präglades av stora motsättningar.

Radicbröderna hade brobyggande mellan kroater och serber som en av sina hjärtefrågor. Under de våldsamma upploppen i Zagreb 1902 angrep många av deras kroatiska landsmän allt som var serbiskt. Stjepan Radic kallade dessa demonstranter för svin. I en pamflett argumenterade han för att fördomarna mellan grannfolken måste brytas ned. Visionen var att hela folket skulle känna sig hemma såväl i Ljubljana och Zagreb som i Belgrad och Sofia.

Brödraparets sociala bakgrund var vid den här tiden unika i ett partisystem som annars dominerades fullständigt av överklassen. Stjepan Radic skyllde så väl sin korta längd som sin extrema närsynthet på undernäring i barndomen. Föräldrarna kunde, i likhet med de flesta småbrukare, varken läsa eller skriva. Två av de nio syskonen dog som spädbarn. Fem av dem blev själva småbrukare, en emigrerade till Amerika och en blev järnvägsarbetare. Ante och Stjepan kämpade sig till att få gå i gymnasiet.

Storebror Ante blev etnograf. Han försökte få den kroatiska intelligentsian i övrigt att intressera sig för bönderna, deras kultur och deras situation. Det projektet fick han snart ge upp. Slutsatsen blev att bönderna själva måste kämpa för sina intressen om de skulle bli respekterade och uppnå social rättvisa. Vid sekelskiftet började han ge månadsbladet Dom (Hemmet). Ante Radics huvudbudskap till bönderna var att en man utan kunskap är allas slav, först och främst sin egen. Vägen till ett bättre liv måste gå genom utbildning.

Lillebror Stjepan blev agitator i unga år och tvingades byta både mellanskola och universitet flera gånger på grund av att relegering. Många gånger slutade det med en tid i fängelse. Stjepan drog ut på luffen för att få uppleva mer av världen och kom att studera i en rad olika länder.

Utbildning och organisering

Den viktigaste utmaningen för Kroatiska Bondepartiet blev utbildning och organisering av bondemassorna. Stjepan Radic var partiets organisatör och drivande kraft, brodern Ante blev chefsideolog. Ingen kan påstå att det var en lätt uppgift de tog på sig. Brödernas arbete för att organisera outbildade bönder gick också länge trögt. Fattigbönderna de vände sig till saknade dessutom rösträtt.

Bröderna Radic gav den starka katolska prästeskapet mycket av skulden för att Kroatiens bönder hölls nere. Liksom sin bulgariske kollega Stambolijski gick Stjepan Radic hårt åt kyrkans roll i samhället, men han var inte motståndare till själva kristendomen. Ofta öppnade han politiska möten med följande hälsning: ”Hvaljen Isus, dolje s popovina!” (Prisa Jesus, ned med prästerskapet!).

Kamp för social rättfärdighet

Kroatiska Bondepartiet gjorde social rättvisa till en huvudprincip. Dessutom arbetade man för att samhället skulle byggas nedifrån. Partiprogrammet innehöll krav på decentralisering av makt och egendom, samt en ökad användning av folkomröstningar. Partiet tog ställning för ett politiskt och ekonomiskt system mellan kapitalism och socialism, en tredje väg. Makten skulle tas från den lilla härskande överklassen och ges till den stora majoriteten småbrukare.

Detta innebar bland annat jordreformer. Partiet gav sitt stöd till arbetarnas rättigheter och principen om lika rätt till utbildning för alla samhällsgrupper. Livet skulle inte gå ut på att eftersträva profit utan om att täcka väsentliga behov.

Dödsstraffet skulle avskaffas, och staten beskrevs som en gemenskap av fria hem. Harmoni inåt skulle kombineras med fredspolitik gentemot alla grannfolk. Den långsiktiga drömmen var att avskaffa gränserna på Balkan, avsätta kungar och kejsare och införa en gemensam bonderepublik. Böndernas gemensamma kulturarv sågs som mycket viktigare än religiösa skillnader och gränser mellan grannfolk. Partiet programfäste samling mellan serber, kroater, bulgarer och andra slaviska folk. Villkoret var att varje folk skulle får ett utsträckt inre självstyre. Man varnade däremot kraftigt mot följderna av en centraliserad enhetsstat, där Kroatien skulle läggas under serberna, som var fler.

Efter första världskriget gick emellertid utvecklingen just i denna riktning. Bland de ledande kroaterna var Stjepan Radic och Kroatiska Bondepartiet ganska ensamma om sin skepsis gentemot en union med Serbien. Medan man i Zagreb och andra städer demonstrerade för en sådan union var folket på landsbygden mer skeptiska. Många fruktade att den tidigare ungerska dominansen nu skulle följas av serbisk hegemoni. I ett tal i november 1918 varnade Stjepan Radic de ledande kroaterna mot att skynda sig in i en union med Serbien och att de då ”vaklar in i dimman som en flock fulla gäss”. Efter detta kastades han ut ur den grupp som skulle förhandla om förutsättningarna. Den 1 december var det så kallade konungariket av serber, kroater och slovener ett faktum. Kroatiska Bondepartiet vägrade att erkänna den nybildade enhetsstaten.

Året som följde skulle bli ett annus horribilis för de två bröderna och deras familj. Ante, som länge varut utsatt för yrkesförbud, avled i februari i stor fattigdom. Han blev 50 år. Stjepan satt, tillsammans med stora delar av den övriga partiledningen, i fängelse nästan hela året på grund av sina hårda angrepp gentemot serbiska politiker. Partitidningen Dom förbjöds. Jämfört med de österrikisk-ungerska fängelser han kände sedan tidigare uttryckte Stjepan sin chock över hur brutal och ”turkisk” behandlingen av fångarna hade blivit. Hans tjeckiska fru Marija och deras två döttrar spärrades också in för en kortare period. Då Antes änka Vilja fick nej till pension mitt i detta gick hon till mannens grav med en dos gift. Där tog hennes liv slut.

Genombrottet

Efter att ha släppts ur fängelset i februari 1920 döpte Stjepan Radic om partitidningen till Slobodni Dom (Det fria hemmet). En ny regimkritisk artikel skickade honom tillbaka till fängelset tre veckor senare. Regimens tro på att fängslandena skulle slå sönder Kroatiska Bondepartiet visade sig felaktigt. Nästan 20 år med hårt arbete hade burit frukt i form av såväl starka lokalorganisationer som en enorm popularitet bland gräsrötterna. Bröderna Radics framgångar kan förklaras genom förmågan till att samtidigt uttrycka såväl ”de mer konservativa böndernas djupa övertygelse och de mer progressiva böndernas hopp” (Trouton 1952:158).

Införandet av allmän rösträtt för män efter första världskriget medverkade till att agrarerna kunde få sitt verkliga genombrott även i Kroatien. Vid valet till parlamentet i november 1920 blev böndernas parti inte bara den överlägset största grupperingen i Kroatien. Efter att i många år ha blivit förlöjligade av borgarna i städerna kunde man nu glädja sig åt att ha fått egen majoritet. Detta trots att Stjepan Radic satt fängslad de sista tre månaderna av valrörelsen och först släpptes ut på själva valdagen.

Egen majoritet i Kroatien hjälpte dock föga mot den serbiska övermakten i Belgrad, skupstinan. Kroatiska Bondepartiet utnyttjade den växande nationalkänslan som följde i kölvattnet av serbernas hegemoni. Stjepan Radic hade varit nästan ensam om att varna för unionens föjder. Då unionen var ett faktum blev han en modererande element trots sin vassa tunga. Bland annat hade han som princip att våld aldrig skulle brukas mot vad han kallade för storserber och centralister. Sådant var ingen självklarhet på Balkan.

Med hjälp av karisma och ett starkt engagemang utvecklade Stjepan Radic sig till något av ett samlande namn för kroaterna. Efterhand började även kroater i städerna som hade lett åt honom att ansluta sig till partiet. Partiets oavbrutna starka stöd gav ändå små möjligheter till inflytande över Jugoslaviens inflytande. Under nästan hela mellankrigstiden bojkottade Kroatiska Bondepartiets stora grupp nationalförsamlingen i Belgrad. Platserna stod tomma även vid viktiga omröstningar då man trots allt hade kunnat ha ett avgörande inflytande.

Stjepan Radic uppfattades som en kastvind i den politiska miljön. Det var inte alltid lätt varken för anhängare eller motståndare att veta vad han skulle hitta på nästa dag. Frånvaron av strategiskt tänkande och en tydlig linje i den praktiska politiken medverkade utan tvekan till partiets problem. Brodern Ante saknade Stjepans karisma, men var en långt mer reflekterande politiker. De två kompletterade varandra på ett bra sätt och många har uppfattningen att partiets kurs blev långt mer vinglig efter Antes frånfälle.

Stjepan Radics Moskvaäventyr

I juli 1923 lämnade Stjepan Radic landet med hjälp av ett falskt pass för att undgå att ännu en gång bli fängslad. Först reste han västerut. Han fann emellertid inget politiskt stöd vare sig i London, Wien eller Paris. Efter detta svarade Radic positivt på tidigare inbjudningar om att komma till den sovjetiska huvudstaden. I juni 1924 stod utrikeskommissionären Georgi Tsjitsjerin med hedersvakt i Moskva för att ta emot vad han kallade ”en djärv stridsman för de kroatiska böndernas frigörelse” (Biondich 2000:196).

Under Radics tid i Moskva genomförde den kommunistiska internationalen (Komintern) ett linjeskifte beträffande Jugoslavien. Mycket tyder på att det här fanns ett sammanhang. Serber, kroater och slovener betecknades nu som olika folk. Jugoslavien skulle upplösas. De jugoslaviska kommunisterna, som dittills hade stått för en federalistisk linje, fick direktiv om att stödja så kallade nationella befrielserörelser som bekämpade storserbisk imperialism.

Sovjetunionen tog alltså ställning för kroatiskt självstyre. Som motprestation tog Radic ställning för att Kroatiska Bondepartiet skulle ansluta sig till den kommunistinitierade bondeinternationalen Kretintern. I ett brev ställde han emellertid uppenbart orealistiska krav, som blev närmast komiska. Bland annat krävde Radic stöd för att det var bönderna och inte arbetarna som skulle spela den politiska förstafiolen i Jugoslavien. Kroatien skulle bli en bonderepublik och Krestintern skulle bli självständig från Komintern. Starkast i Radics brev var ändå avsnittet om att en allians mellan bönder och arbetare i Kroatien bar kunde uppnås om alla anslöt sig till hans parti. Kroatiska Bondepartiet påstods redan representera såväl arbetarnas som böndernas intressen. Därför behövs inget stöd från kommunistpartiet för att få till stånd en arbetar- och bonderegering!

I sin iver att få med Kroatiska Bondepartiet gav Krestintern i ett möte med Radic intryck av att ha svalt hans krav för en anslutning. Efter detta möte beordrade Radic bondepartiledningen hemma i Kroatien att tacka ja. Så skedde också, men inte utan kraftigt motstånd från delar av partiledningen. Men Sovjetfrälst hade Stjepan Radic ändå inte blivit. Då en av partiets viceordföranden frågade vad som han egentligen hade uppnått, svarade han: Ingenting. Kommunisterna vill inte ha allierade, bara tjänare (Macek 1957:100). Stalin ska han ha kallat listig, men politiskt alltför inskränkt. Om Sovjetstyret sa han att det, med bondeögon, var det mest ofördelaktiga någonsin.

Under Radics vistelse i utlandet hade en ny regering tillträtt i Belgrad. Därmed blev det ingen arrestering när han återvände i augusti. Snart var emellertid Radics gamla ärkefiender tillbaka i regeringen. De tog omedelbart initiativ till val till en ny nationalförsamling. En framställan från kommunisterna om gemensam valrörelsen med Bondepartiet avvisades. Radic följde heller inte upp någon av de många andra framställningar som kom om att följa de åtaganden han gjort gentemot Krestintern. Den nya regeringen använde ändå förhållandet till Moskva som skäl för ett frontalangrepp mot Radics parti.

Fängelsefågeln blir statsråd

Vid jultiden 1924 fängslades Stjepan Radic tillsammans med övriga partiledningen, anklagade för förräderi, och hölls i förvaring tills valet var över. Partitidningen förbjöds igen, partiarkivet beslagtogs och flera tusen lokala partiaktivister hamnade bakom lås och bom. Först en vecka före valdagen godkändes partiets listor. Men det hjälpte inte. Stödet för Kroatiska Bondepartiet blev större än någonsin tidigare.

Kommmunistpartiet, som i många valkretsar hade problem med att ställa upp egna kandidater, ska i februari 1925 ha uppmanat sina väljare att rösta på Radics parti. I Moskva hade man till slut börjat inse att det fanns ugglor i mossen. Till slut måste man ge sig. Krestinterns nya version gick ut på att alliansen endast hade varit ett sätt att infiltrera Kroatiska Bondepartiet. Radic blev en öm tå i Moskva. En hänvisning till att kroatiska agrarledare inte menade allvar med sin anslutning störks i det officiella referatet från ett viktigt Kominternmöte. Hela affären påminde mest av allt om ett möte mellan två skamlösa hästhandlare.

Då Stjepan Radic våren 1925 lät sig pressas till att gå in en koalitionsregering satt han ännu en gång fängslad. Regeringsförhandlingarna måste ske med hjälp av mellanhänder. Sin politiska saltomortal motiverade han med sin taktiska förmåga som gjorde honom till den störste politiske akrobaten. Som utbildnings- och kulturminister försökte han att tjäna grundskolans och den praktiska utbildningens sak, men han hann inte få särskilt mycket igenom under de månader han var statsråd. Bondeledaren fortsatte att tala från hjärtat och var inte särskilt respektfull mot sina regeringskollegor när detta passade honom. Inte heller i utrikespolitiken var han diplomatisk. Medan den officiella jugoslaviska politiken gick ut på att ha ett gott förhållande till alla grannländer chockerade Radic såväl de egna regeringskollegorna som Mussolini med att säga att ”vi skiljer mellan det italienska folket och svartskjortorna, som utgör en skamfläck för den italienska civilisationen (Fredborg 1994:177).

Efter att åter ha gått i opposition fortsatte Kroatiska Bondepartiet att delat i arbetet i Jugoslaviens nationalförsamling. Atmosfären blev alltmer spänd och agrarerna hotades till livet av såväl ledande tidningar som av andra parlamentariker. Till slut small det.

Skotten i nationalföramlingen

I maj 1928 deltog Stjepan Radic i den gröna internationalens generalförsamling i Prag. Det skulle bli en av hans sista politiska framträdanden. Den 20 juni blev han och fyra andra partivänner skjutna av en serbisk extremistpolitiker från Montenegro inne i själva nationalförsamlingen i Belgrad. Attentatsmannen drog fram sin revolver mitt under en ordväxling med en av Radics partivänner. Två dog omedelbart. Partiledaren svävade under en tid mellan liv och död, men den 8 augusti avled Stjepan Radic.

Samma kväll beslutade ärkebiskopen i Zagreb att klockorna i stadens stora katedral skulle ringa med anledning av dödsfallet. Det var en ära som annars endast tillkom biskopar och skedde trots Radics tydliga anti-klerikala tendenser. Nästa morgon ringde klockorna i alla kyrkor. Porträtt av den mördade politikern fanns på väggarna i Kroatiens bondgårdar de kommande åren. På årsdagen av hans död vajade i Zagreb stora svarta sorgefanor från husen. Radics porträtt med svart sorgband fanns i butikernas fönster och sorgprocessioner drog genom gatorna.

Stjepan Radic var ingen lätt man att ersätta. Inom partiet hade han agerat som en mild patriark och lyssnat till olika röster. Partidemokratin hade likväl sina gränser. Til syvende og sidst ska chefen ändå ha haft sista ordet i viktiga frågor.

Ny partiledare blev Vladko Macek (1879-1964). Han var son till en civilingenjör och måste gå tre generationer tillbaka för att finna bonderötter. Han hade emellertid sitt hus i byn han kom från och gick klädd som en bonde. Macek hade länge varit med i partiledningen och flera gånger blivit fängslad tillsammans med sin föregångare.

Nu tvingades han att medla mellan en högerflygel av separatistiskt inriktade stadsbor och en vänsterflygel av bönder som ville hålla fast vid agrarideologin. Kroatiska Bondepartiet fortsatte att agera modererande och försonande. Handlingsutrymmet var emellertid starkt begränsat. Skotten i skupstinan kastade Jugoslavien ned i en djup kris. I januari 1929 satte kung Alexander författningen ur spel, förbjöd alla politiska partier och införde kunglig diktatur. Macek fängslades för statsfientlig verksamhet efter att ha lanserat ett program för en förbundsstat mellan serber, kroater och slovener. Efter kungens död 1934 frigavs Macek och lyckades förena oppositionella serber, kroater och muslimer.

Macek saknade Radics karisma och talekonst, men han uppnådde så småningom också stor popularitet. Detta fick en brittisk korrespondent och författare att förundras över att ”en småfet man” med tjocka glasögon och ”en ljus obehaglig stämma” kunde bli mött av en så allmän beundran bland kroatiska bönder (Hollingworth 1942:24). Två av hennes landsmän, med det jugoslaviska kungahuset som specialitet, förstod mer. De konstaterade att Macek inte var i stånd att briljera, men att han hade de egenskaper i överflöd som kroatiska bönder uppskattade mest; ärlighet, sunt förstånd och tålamod (Balfour och Mackay 1980:190).

Föregångaren Stjepan Radic räknas allmänt som Kroatiens främste politiker under mellankrigstiden. Jugoslaviens mest kände samvetsfånge under 1950-talet, den kommunistiske dissidenten Milovan Djilas underströk detta. I sin självbiografi beskrev Djilas honom så här: ”Även om han bara var ledare för de kroatiska bönderna framstod han som hela landets vaksamma samvete”.

Som följd av sin icke-våldslinje kallas Stjepan Radic för Kroatiens Gandhi av både vänner och fiender. En ledande företrädare för den fascistiska Ustasjaregimen klagade 1941 över att Radics ande stod i vägen för etnisk rensning. I de flesta byar i Kroatien var varken kroatiska eller serbiska bönder villiga att lyfta ett finger mot yrkesbröder av en annan etnisk bakgrund.

Under kommunisttiden blev Stjepan Radic en icke-person. Han skulle emellertid åter komma i rampljuset. 1971 vaknade det nationella medvetandet bland kroaterna. I kölvattnet av vad som kallas ”den kroatiska våren” lyftes den döde bondeledaren åter fram för en kort stund. Kraven denna vår gick ut på kroatiskt självbestämmande utan att Jugoslavien skulle upplösas som stat. Inte minst i studentmiljöer uppnådde Stjepan Radic en kultstatus bland de unga som aldrig hade upplevt någon annan ledare än Tito.

När Jugoslavien 20 år senare upplöstes kom mellankrigstidens store bondeledare på allvar fram ur glömskan i det nu självständiga Kroatien. Hans son, musikprofessorn Stjepan jr, valdes 1995 in i det kroatiska parlamentet som representant för det återupprättade Kroatiska Bondepartiet.