Idag är det fascinerande att betrakta den bild världsmästartecknaren Evert Karlsson (EWK) gjorde av Michail Gorbatjov när denne öppnar dörrarna till Kreml. Det var en tid av glasnosth (öppenhet) och perestrojka (ombyggnad, ekonomiska reformer). Även Ryssland och Sovjetunionen var under en period på väg mot demokrati.
På EWK:s bild ser man samtidigt på Kremls torn fula, arga miner av kommunistiska diktatorer av Lenin, Stalin och Bresjnev. Uppenbarligen insåg EWK riskerna för ett bakslag.
I slutet av 1980-talet öppnade Gorbatjov inte bara Kreml utan hela Sovjetunionen mot världen. Det var inte enkelt, men ändå en fantastisk förändring. Demokratin började spira så smått, det blev yttrande- och tryckfrihet och omvandlingen av ekonomin från planekonomi till marknadsekonomi började. Sovjetunionen upplöstes efter ett par år och de olika delrepublikerna blev självständiga stater.
Bild: Michail Gorbatjov öppnar Kreml och Ryssland för omvärlden. Tidigare diktatorer surar i bakgrunden. En fantastisk bild av EWK.
Vad man i efterhand kan konstatera att de nyliberala råd som inte minst förståsigpåare från väst bidrog med under de här åren inte var rätt väg för Ryssland. Under Boris Jeltsins tid på 1990-talet statens företag ut och ett gäng oligarker, som blev oerhört rika, tog över, medan folk i allmänhet hade det ekonomiskt mycket tufft. Det blev oreda i samhället och många ryssar började fråga sig om demokrati skulle innebära allmän oreda och orättvisa. De började längta efter en ”stark man”. Omställningen av ekonomin borde ha gått till på ett mer genomtänkt sätt som skulle ha gynnat hela folket och inte bara en liten elit.
Vid milennieskiftet 2000 utsåg plötsligt Boris Jeltsin den relativt okände Vladimir Putin till sin efterträdare. Den tidigare KGB-agenten ansågs ha visat handlingskraft i det grymma kriget mot Tjetjenien, vilket uppenbarligen uppskattades av många ryssar. Putin valdes i ett relativt demokratiskt val till Rysslands president. Många hoppades att han skulle vara den starke man som skulle få ordning och reda på plats i samhället.
Jag kommenterade Putins tillträde i en ledare i Östersunds-Posten den 3 januari 2000. Där varnade jag för vad som komma skulle. ”Även om Boris Jeltsin kunde vara oberäknelig har läget i världen blivit oklarare efter Vladimir Putins tillträde.” Jag pekade vidare på att det var oroande att Putins första beslut var att ge företrädaren Jeltsin fullständig rättslig immunitet oberoende av vad som skulle kunna komma fram. Det rättssamhälle som i varje fall en del krafter i Ryssland försökte förverkliga underminerades direkt.
Vidare visade Putin omgående färg genom att beordra de ryska trupperna att fullständigt förgöra Tjetjenien och dess huvudstad Groznyj.
Bild: I en ledare i Östersunds-Posten den 3 januari år 2000 frågade jag ”Vad vill Putin?” I dag vet vi svaret.
Idag kan vi konstatera att detta bara var början på Putins välde. Idag är han Rysslands diktator även om han kanske inte ser Lenin och Stalin som sina främsta förebilder. Han har i stället förläst sig på vad gamla ryska tsarer som Peter den store åstadkom, ett ryskt imperium. Det var av allt att döma utgångspunkten när han 2022 ansåg sig ha rätt att göra den ”militära specialoperationen” mot Ukraina. Att det handlar om ett fruktansvärt angreppskrig mot en självständig grannstat får man inte ens säga i dagens Ryssland. Då riskerar man att fängslas. I detta läge är det av avgörande betydelse att omvärlden fortsätter att stödja Ukrainas kamp för frihet och självständighet.
Att Ryssland – från att vara en begynnande demokrati under ett par decennier har återfallit i grym diktatur – är en tragedi. Frågan är när dörren till Kreml åter kan öppnas till övriga Europa och världen i övrigt. Som Gorbatjov en gång gjorde. Vi måste ändå hoppas att så kommer att ske och att utvecklingen därefter kommer att bli bättre än när Jeltsin utsåg Putin till sin efterträdare.