I en tid då spänningarna i Europa ökar påminns jag om hur läget var för lite mer än 40 år sedan. Det var också en tid av internationella spänningar, det kalla kriget pågick fortfarande. När jag hittade igen bilden som illustrerar den här texten blev jag verkligen påmind om den tiden.
Bilden: Jag hälsar deltagarna till den all-europeiska miljökonferensen 1981 välkomna. Därefter höll SUL:s ordförande Anna Lindh (vid bordet) sitt inledningsanförande.
I slutet av oktober 1981 påverkades Sverige direkt genom att den sovjetiska u-båten, U137, gick på grund i ett militärt skyddsområde utanför Karlskrona. Spänningen mellan vårt land och supermakten Sovjet blev akut. Statsminister Fälldin behöll emellertid lugnet och slog fast att det var viktig att ”hålla gränsen”.
Jag arbetade vid när detta hände som generalsekreterare på SUL (Sveriges Ungdomsorganisationers Landsråd) med särskilt ansvar för det all-europeiska ungdomssamarbetet.
Några dagar efter att den sovjetiska ubåten hade gått på grund, i början av november, skulle SUL och vår europeiska samarbetsorganisation CENYC stå värd för en miljökonferens på SSU:s kursgård Bommersvik med deltagare från hela Europa. Vid den här tiden arbetade vi målmedvetet för att få deltagare från alla europeiska länder med olika ideologiska utgångspunkter.
När deltagarna började anlända till kursgården i Sörmland pågick alltså U137-krisen för fullt. Kvällen innan konferensen skulle öppna, den 5 november, meddelade Thorbjörn Fälldin att u-båten av allt att döma var kärnvapenbestyckad. Vi blev självfallet ännu mera upprörda över det sovjetiska intrånget och beslutade att SUL:s ordförande Anna Lindh tydligt skulle protestera mot detta i sitt öppningstal morgonen därpå. Anna, min kollega som generalsekreterare i SUL Robert Rydberg och jag själv satte oss ned och formulerade vad som skulle sägas.
När de sovjetiska deltagarna på konferensen morgonen därpå fick höra Anna Lindhs skarpa ord blev de arga och hotade att åka hem. Vi lyckades emellertid lugna dem och få dem att stanna kvar. Om jag minns rätt blev de vid ett bastubad övertygade om att det ändå var klokast att stanna och delta i diskussionerna.
Jag tror fortfarande att det är viktigt att prata med varandra över nationsgränserna även när man är djupt oense – och att detta bör ske på alla nivåer. Det är en lärdom av vad som hände för 40 år sedan. På 1980-talet träffades företrädare för ungdomsorganisationer från Europas alla länder med olika ideologiska utgångspunkter. Vi hade öppenhjärtliga diskussioner om olika viktiga ämnen. Ofta var vi oense, men ibland kom vi överens. Förståelsen ökade i varje fall för varandra.
Den tidens all-europeiska ungdomssamarbete hade utan tvekan betydelse för vad som hände några år senare när järnridån öppnades. Själv deltog jag vid flera konferenser vid Balatonsjön i Ungern och i delegationsresor till Polen, DDR och Sovjet (då vi förutom Moskva besökte Georgien, Tadsjikistan och Estland). Vid alla dessa tillfällen utbytte vi synpunkter och åsikter. I Bryssel och Strasbourg träffade vi företrädare för ungdomsorganisationer väster om järnridån, vilket också var givande.
Efter järnridåns fall trodde vi att länge att allt skulle bli bättre, samarbetet utvecklas och freden säkras. Idag kan vi konstatera att vi åter lever i ett osäkert säkerhetspolitisk läge med ökande spänningar i Europa med ett alltmer aggressivt Ryssland som främsta oroskälla. Det är självfallet viktigt att vidta åtgärder för att försvara vårt land och vår demokrati, men jag är övertygad om att det också idag är viktigt att vi talar med varandra över nations- och partigränser. På olika nivåer.
————————
På 1980-talet dominerade de politiska ungdomsförbunden SUL:s arbete. Det internationella samarbetet blev en skola för många, vilket kan exemplifieras av oss som höll i trådarna vid miljökonferensen på Bommersvik 1981.
Anna Lindh blev SSU-ordförande för att sedan bli utrikesminister i Göran Perssons regering och tragiskt mördad 2003. Personligen tror jag att Sverige hade utvecklats mer positivt med mindre blocklåsningar om Anna fått leva och efterträda Persson som socialdemokratisk ordförande.
Robert Rydberg blev ambassadör och är nu kabinettssekreterare hos dagens utrikesminister Ann Linde – som för övrigt också var generalsekreterare i SUL några år senare.
Själv har jag varit politiskt aktiv på olika nivåer – och erfarenheterna från det internationella samarbetet jag fick vara med i SUL har jag haft stor nytta av i olika sammanhang.