Vi befinner oss mitt i en regeringskris. En kris som i grunden är både onödig och skadlig för landet. Hur länge den kommer att hålla på vet ännu ingen. Vi får hoppas att landet snart har en fungerande regering igen.
Att Vänsterpartiet motsatte sig fri hyressättning i nybyggnation (punkt 44 i Januariavtalet) var ingen nyhet och det går att förstå att Nooshi Dadgostar ville sätt kraft bakom orden. Men det var ju också faktiskt så att Stefan Löfvén och Annie Lööf lyssnade, gick henne till mötes och sa ja till hennes krav om att överlämna frågan till bostadsmarknadens parter.
Det räckte emellertid inte för Nooshi. Eftersom den utredning som gjorts inte omgående kastades i papperskorgen gick Vänsterpartiet i allians med Sverigedemokraterna – som föga överraskande lade den misstroendeförklaring mot statsministern partiet har möjlighet till. Vem hade trott på en sådan allians för en månad sedan? Moderaterna och Kristdemokraterna kunde förstås inte sitta still i båten utan gjorde gemensam sak med de båda ytterkantspartierna.
Stefan Löfvén avsattes av Sveriges riksdag – men de ansvariga tog inte ansvar för vad de åstadkommit. Vänsterpartiet förklarade omgående att de ville att Stefan Löfvén ska komma tillbaka som statsminister. Att partiet först avsätter en statsminister för att därefter förklara att han bör återväljas är i sig uppseendeväckande.
Efter riksdagens misstroendeförklaring hade Stefan Löfvén två alternativ. Antingen att utlysa extraval eller att be talman Andreas Norlén att entlediga honom för att därefter försöka få till en ny regering genom max fyra talmansrundor. Löfvén valde det senare alternativet, vilket är klokt om det lyckas. Annars blir det extraval i alla fall.
Ulf Kristersson fick därefter omgående uppdraget att sondera förutsättningarna för att bilda regering. Det första som hände vara att Kristerssons tilltänkta finansminister Elisabeth Svantesson höll presskonferens där hon presenterade ett ”landsbygdspaket” för att locka Centerpartiet att stödja Kristersson som statsminister. Någon kontakt med Annie Lööf eller Centerpartiet hade inte tagits utan presskonferensen ingick i ett spel för galleriet.
Det fanns många vackra ord i det moderata ”landsbygdspaketet” och visst kan vi hoppas att det var ärligt menat och inte bara ett taktiskt utspel för att missleda väljarna. Verkligheten framöver kommer att visa hur det är med den saken. Självfallet hoppas jag exempelvis att Moderaterna kommer att stödja vårt sedan länge drivna arbete för att en rättmätig del av naturresursernas värden ska stanna regionalt och kommunalt. Det är absurt att all beskattning, inklusive fastighetsskatten, på vattenkraft och vindkraft går till staten när konsekvenserna av utbyggnaden är lokala och regionala. Moderaterna, utan några kloka enskilda företrädare, har varit motståndare till en sådan rättvisereform.
Ulf Kristersson vet självfallet att ett huvudargument för att Centerpartiet inte kan stödja hans kandidatur är att han tänker samarbeta med Sverigedemokraterna – och på den punkten hade han inget erbjudande. Han är helt inriktad på att regera med aktivt stöd från Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna – om han nu skulle få möjlighet
Ulf Kristersson insåg snabbare än väntat att han inte har tillräckligt stöd i Sveriges riksdag för att bli utsedd till regeringsbildare – och har därför kastat in handduken. Kanske förstår han också att det inte vore särskilt klokt att ta över regeringsmakten bara ett år före ordinarie val.
Nu har talman Norlén därför gett den avsatte statsministern Stefan Löfvén uppdraget att sondera förutsättningarna för att leda en ny regering. Det är inte säkert att det lyckas, men jag hoppas att det blir möjligt. Om talmansrundorna misslyckas och Sverige tvingas till ett extraval någon gång i oktober eller november vore allvarligt för landet. Ingen vet om och när det blir möjligt att bilda regering efter ett extraval. Vi behöver en handlingskraftig regering. Jag hoppas att vi återfår en sådan i nästa vecka.
Idag får Centerpartiet skäll från både höger och vänster för att partiet står fast i sin mittenposition. Men det är faktiskt V, SD, M och KD som har betett sig extremt oansvarigt och fällt statsministern och därmed regeringen utan att varken ha gemensam politik eller statsministerkandidat. Att agera så är inte bara oansvarigt utan även onödigt och skadligt.
Hur i hela friden har man tänkt? Eller har man inte tänkt. Varför har kastat Sverige in i en politisk kris i stället för att koncentrera sig på att föra ut sin politik till väljarna inför det ordinarie valet i september 2022?
En slutsats av den uppkomna situationen är att Sverige måste överväga att införa systemet med ”konstruktiv misstroendeförklaring”. Visst ska riksdagen kunna avsätta statsministern, och därmed regeringen, men då bör den majoritet som gör detta också vara beredd att omgående ta över regeringsansvaret. Då skulle det politiska spel som vi nu upplever kunna undvikas.