För exakt 20 år sedan röstade 
svenska folket ja till EU-medlemskap. 52,3 procent av väljarna valde ja-sedeln, medan 46,8 procent röstade nej den 13 november 1994. Det var i hög grad ett centrum – periferival. Medan över 80 procent av väljarna i Strömsund röstade nej var siffran den omvända i Danderyd.
Jag var aktiv på nej-sidan. Under åren före folkomröstningen skrev jag många ledarkommentarer i ÖP mot EU-inträde och i samband med omröstningen var jag tjänstledig för att vara kanslichef på nej-sidan. När jag nu läser texterna i ÖP vid folkomröstningen kommer minnena tillbaka. Det var en intensiv tid med debatt på alla nivåer.
Mitt – och många andras – alternativ till EU var ett nära samarbete mellan de nordiska länderna. Ett starkt Norden som samarbetar med EU utan att bli en del av Unionen. Jag är övertygad om att det skulle kunnat bli en bra lösning. Tillsammans kan länderna få en starkare ställning än var och en för sig. Det gäller även idag.
Det som fortfarande gör mig upprörd är hur Sverige, Norge och Finland spelades ut mot varandra av makthavarna. ”Manipulera inte med folkviljan!”, skrev jag på ÖP:s ledarsida. Höga vederbörande tog dock ingen hänsyn till protesterna utan beslutade att Finland, där ja-sidan var starkast, skulle rösta först, Sverige därefter och det sturska Norge sist.
Resultatet blev att Finland först röstade ja, varefter svenskarna under viss vånda följde exemplet, medan norrmännen stod på sig och tackade nej. Jag drog slutsatsen att det bara var att gilla läget, göra det bästa av EU-medlemskapet och inse att den nordiska visionen hade förlorat sin aktualitet.
Sedan dess har allt fler beslut flyttats från Sveriges riksdag till Bryssel. När det politiska etablissemanget ville skrota kronan för euron satte väljarna emellertid stopp i folkomröstningen 2003. Idag inser de flesta att det var ett klokt ställningstagande. Euron mer splittrar än enar Europa. För Sverige är det nu viktigt att få samma formella undantag från euron som Danmark och Storbritannien har – och arbeta för att beslut återförs till medlemsländerna. Vi behöver ett nära samarbete mellan Europas länder, men inte någon centralstyrd superstat.
Idag står Norden åter på agendan. Visionen från 1994 lever upp. Historikern Gunnar Wetterberg lanserade 2009 den ”realistiska utopin” om förbundsstaten Norden, en idé som direkt avfärdades av förståsigpåare som ”orealistisk”. Men ”politik är att vilja” som en tidigare statsminister uttryckte saken. Vid Nordiska rådet nyligen diskuterades hur man kan gå vidare med att förverkliga visionen.
Att skapa ett starkt, samverkande Norden kommer att ta tid, men visionen lever. Den begravdes lyckligtvis inte med EU-inträdet för 20 år sedan. Region Jämtland Härjedalen har alla möjligheter att visa vägen genom att utveckla samarbetet med grannarna i Tröndelag. Låt oss ta vara på den möjligheten.
Håkan Larsson, Rödön
Politisk chefredaktör ÖP 1988-2002
Ordförande Centerpartiet i Krokom