Länstidningen 30 maj 2023
Östersunds-Posten 31 maj 2023
För fem år sedan, 2018, förbjöds uranbrytning i Sverige. Det var inte minst en framgång för våra bygder. Några år tidigare hade nämligen kommunerna runt Storsjön – Åre, Berg, Krokom och Östersund – enats om att säga nej till uranbrytning i Oviken. Även regionen sa i politisk enighet nej till gruvplanerna.
Nu är hotet om uranbrytning tillbaka. Tidöpartierna är nämligen överens om att upphäva förbudet. Något som kan tyckas logiskt om man, som högerregeringen vill, ensidigt ska prioritera en kraftig satsning på ny kärnkraft.
I Västergötland har en mängd föreningar – från Hela Sverige ska leva, SNF och LRF till en lokal svampförening – samlats bakom kravet om stopp för alla planer på uranbrytning. Där finns Ranstadsgruvan, som en gång startades för att Sverige skulle få uran till egna atomvapen och senare till svenska reaktorer. Miljökonsekvenserna blev snart uppenbara och motståndet växte fram. I maj 1976 arrangerades exempelvis en gigantisk manifestation med mer än 25 000 deltagare. Planerna på stora dagbrott i området skrotades.
Nu är hotet tillbaka och då agerar den lokala opinionen med kraft. Tobias Andersson (Sd), ordförande i riksdagens näringsutskott med rötter i Skövde, förstår dock inte oron. Den är ”helt obefogad” säger han i Skaraborgs Allehanda, SLA (26 maj). Sedan drar han till med att uppropet kan handla om ”påstådd oro”, i så fall ett ”spel för gallerierna”…
Lite oroad är den ledande sverigedemokraten måhända ändå, eftersom han samtidigt säger att det förmodligen inte blir aktuellt att bryta uran i Västgötabergen. Motiveringen är att det skulle ske i alunskiffer. I stället tror han att brytningen kan se i Jämtland. Att det även där skulle ske i alunskiffer verkar dock ha gått näringsutskottets ordförande förbi.
”Jag har talat med ett företag från Australien som avser bedriva gruvdrift på sällsynta jordartsmetaller med mera i Östersundsområdet, och där finns det också uran”, säger Tobias Andersson i SLA. Här skulle uran utvinnas som ”biprodukt”. Andersson verkar inte vara medveten om att bolagen, ofta australiska eller kanadensiska, tidigare ansökte om att få prospektera efter uran för att när uranbrytning förbjöds i stället inrikta sig på zink, nickel, vanadin och sällsynta jordartsmetaller.
Slutsatsen är att vi även i våra bygder måste agera lika kraftfullt som kring västgötabergen. Kommunerna kring Storsjön bör stå fast vid nej till uranbrytning, helst mot gruvbrytning i alunskiffer överhuvudtaget. Viktiga jordbruksbygder skulle drabbas och dricksvattnet i Storsjön hotas av föroreningar. Erfarenheterna från miljökatastrofen i Talvivaara är ett varnande exempel. Jordartsmetaller kan med fördel utvinnas ur de stora mängderna gruvavfall i Kiruna och Gällivare, där LKAB har intressanta planer.
Kan vi hoppas på att lokala företrädare för M, Kd, L och Sd agerar för att förbudet mot uranbrytning i Storsjöbygden ligger fast? Vad gör Saila Quicklund, M, som säger sig vara emot brytning av uran i Berg men för att förbudet på riksplanet upphävs? Och vad gör Josef Fransson, Sd, från Skövde som representerar Jämtland Härjedalen i Sveriges riksdag?
Satsningar på förnybar energi och hushållning är det bästa sättet att möta framtidens utmaningar. Uranbrytning är ett av flera exempel på allvarliga konsekvenser av att satsa resurserna på nya kärnkraftsreaktorer.
Karin Jonsson, Kännåsen,
Distriktsordförande Centerpartiet i Jämtland Härjedalen
Håkan Larsson, Rödön