Att ledaren för Kristdemokraterna skulle komma ut som kärnkraftsaktivist hade jag aldrig trott för några år sedan. Efter att ha hört lördagsintervjun i P1 med Ebba Busch Thor kan jag dock konstatera att hon uppenbarligen tror att kärnkraftsvurm ska ge hennes parti ökat stöd. Några sakskäl är svåra att se.

I mitt stilla sinne funderar jag över hur hennes partivänner, tidigare generationer av kristdemokrater, som var med i arbetet i Linje 3 inför folkomröstningen 1980 och, liksom jag, ville fasa ut kärnkraften ur energisystemet ser på dagens partiledares blinda reaktortro. Ett viktigt argument mot kärnkraften för KDS:arna den gången, och för många av oss andra, var att slutförvaringen av det radioaktiva avfallet inte var löst. Att producera högaktiv radioaktivitet som måste hållas avskild från allt liv i hundratusentals år stred inte minst mot den kristna förvaltarskapstanken. Faktum är avfallsproblemet ännu inte är löst, även om det finns omstridda planer på en slutförvaring i Östhammar.

Varken avfallet eller andra risker med kärnkraft verkar dock bekymra Ebba Busch Thor. Hon vill att politiken ska ge sig in och styra i den breda energiuppgörelsen. Vattenfall ska beordras att köra Ringhals 1 och 2 vidare mot företagets vilja. Att Vattenfalls vd Magnus Hall har konstaterat att reaktorerna är gamla och att det är olönsamt att rusta dem för fortsatt drift efter 2020 bryr hon sig inte om. Ett nytt uppseendeväckande hugskott från kd-ledaren i lördagsintervjun är dessutom att kärnkraften ska göras till en EU-fråga. Enligt Busch Thor bör EU ta fram en gemensam standard för godkännande av reaktorer och för att ta fram ny kärnkraft. Sedan ska Bryssel uppdra åt två av medlemsländerna att hantera de här frågorna åt hela Unionen. Man tar sig för pannan.

Sanningen är att de gröna, förnybara energikällorna idag byggs ut i snabb takt. För närvarande byggs exempelvis svensk vindkraft för över 62 miljarder kronor, vilket förväntas ge nästan 20 TWh. Även solkraft och bioenergi har stor framtidspotential. Sverige har dessutom god tillgång på vattenkraft som kan effektiviseras och fungera som grund i ett förnybart energisystem. Lägg till detta att mycket kan göras när det gäller effektivisering och hushållning.

Att de förnybara energikällorna växer beror på att de är miljövänliga och numera också lönsamma. Dessutom kan den förnybara energin byggas ut förhållandevis snabbt, vilket är viktigt för att kunna möta hoten mot klimatet.

Kärnkraften har samtidigt stora, växande problem. De reaktorer som är under byggnad i Frankrike, Finland och Storbritannien kommer att kosta tre-fyra gånger mer än planerat. Ett exempel är den finländska reaktorn Olkiluoto 3, som skulle ha varit klar 2009, fortfarande ett decennium senare inte har tagits i bruk och har kostat flera miljarder mer än planerat.

I USA avbröts för något år sedan bygget av två reaktorer trots att de redan kostat nästan 100 miljarder kronor. I Storbritannien har flera reaktorprojekt övergivits trots att staten garanterat pris på kring en krona per kWh. I Tyskland har avfallshanteringen socialiserats, eftersom kraftbolagen inte kan betala. Nu överväger Frankrike att socialisera kärnkraftverken eftersom bolaget EDF inte har råd att hantera kostnaderna för rivning av gamla reaktorer och hanteringen av avfallet.

Klokt nog väljer kraftbolagen, mot den här bakgrunden, att i allt större grad satsa på de förnybara energikällorna. Att bygga ut dessa går snabbare och det är, till skillnad från att bygga ny kärnkraft, lönsamt. Ska nya reaktorer byggas tar det minst ett decennium, förmodligen längre, innan någon produktion är i gång. Dessutom skulle nya reaktorer kräva stora statliga subventioner. Lägg till detta riskerna; uranbrytning innebär omfattande miljökonsekvenser, risk för haveri under drift, risk för kärnvapenspridning och olöst slutförvaring av det radioaktiva avfallet.

Jag trodde att den breda energiuppgörelsen 2016, som var en kompromiss, skulle innebära vi äntligen skulle få långsiktiga spelregler för energimarknaden. Det var ju själva vitsen. När det gäller kärnkraften fick kraftbolagen rätt att själva avgöra hur länge reaktorerna ska drivas, ja de fick även rätt att bygga ny kärnkraft om de bedömde detta lämpligt. Dessutom avvecklades den särskilda effektskatten på kärnkraft.

För oss som ser kärnkraftens risker var uppgörelsen inte enkel att svälja, eftersom den öppnade för mer kärnkraft. Dessutom var det helt förnybara elsystemet 2040 bara ”ett mål”. Men de flesta accepterade uppgörelsen eftersom vi var övertygade om att det är det förnybara som är framtiden och att dessa energikällor kommer att dra det längsta strået även när kraftbolagen gör sina bedömningar. Det visar sig också i hög grad stämma med verkligheten. Kärnkraften är i praktiken på väg att avvecklas.

Mot denna bakgrund är det lätt att bli bekymrad när KD-ledaren kräver att politiken ska beordra att gamla reaktorer ska drivas vidare och att EU ska börja driva kärnkraftspolitik för medlemsländernas räkning. För mig framstår hela hanteringen som ett kristdemokratiskt kärnkraftshaveri. Som naturligtvis inte blir bättre av att Busch Thors kollega i Moderaterna, Ulf Kristersson, följer i hennes spår och också börjar lovorda kärnkraften. På energiområdet ska marknaden tydligen inte få styra.

Vurmen för kärnkraft är obegriplig i en tid då en grön energirevolution pågår. Låt oss ta vara på vad sol, vind och bioenergi från de gröna näringarna kan ge. Effektivisera vattenkraften och satsa på teknikutveckling, inte minst energilagring. Vi ska vara glada för att Sverige kan gå i spetsen för utvecklingen och senast 2040 ha ett helt förnybart energisystem. Till sist vill jag citera professor Tomas Kåberger som uttryckt saken så här:

För några år sedan var förnybar energi bra för världen, men inte lönsam. I dag har vi fantastiska möjligheter att satsa på energi som både är bra för världen och dessutom lönsam. Att så satsa på energi som skadar miljön och som är olönsam är pinsamt.

Håkan Larsson (c), Rödön, Jämtland