DA:s chefredaktör Helle Klein har naturligtvis rätt i industrin inte gagnas av att drömma om ny kärnkraft. Tvärtom behöver Sverige – inte minst den energikrävande basindustrin – en långsiktigt hållbar energipolitik med bred politisk förankring. Därför är det direkt kontraproduktivt att, som IF Metalls och Pappers företrädare Öhman och Larsson, sätta hoppet till nya reaktorer.

I nuvarande politiska läge bör det, åtminstone så småningom, finnas öppningar för en bred och långsiktigt hållbar energiuppgörelse. Det vore bra såväl för landet som för industrin. I en sådan långsiktig uppgörelse finns det inte plats för ny kärnkraft. Grunden för en långsiktigt hållbar energipolitik måste bygga på förnybara energikällor i kombination med energieffektivisering.

Den reaktorkramande folkpartiledaren Jan Björklund drömmer om en uppgörelse om ny kärnkraft med den blivande socialdemokratiske statsministern Stefan Löfvén. Denne var ju som Metallordförande stark kärnkraftsförespråkare. Hur han  ser på kärnkraft idag är dock oklart. Verkligheten förändras emellertid. Faktum är att insikten, även bland tidigare kärnkraftsvänner, sprider sig om att denna energikälla inte håller för framtiden. Kärnkraften är inte bara farlig, den är alldeles för dyr.

I våras förklarade ekonomiprofessorn Klas Eklund att ”kärnkraften av allt att döma håller på att prisa sig själv ur marknaden”. Som rådgivare till de socialdemokratiska statsministrarna Olof Palme och Ingvar Carlsson var Eklund övertygad kärnkraftsförespråkare.

Förre moderate försvarsministern Mikael Odenberg, numera Svenska Kraftsnäts generaldirektör, förklarade för sin del nyligen att ”ny svensk kärnkraft är en utopi”. Odenberg förutspår att två av dagens reaktorer kommer att stängas under den här mandatperioden, helt enkelt för att de är för dyra att driva.

Den som tvivlar på att kärnkraft är dyrt kan fundera över den finländska reaktorn Olkiluoto III, som enligt planerna skulle kosta ungefär 28 miljarder kronor och vara klar 2009. Arbetet pågår emellertid fortfarandemen och kostnaden närmar sig 100 miljarder kronor. Ingen ska inbilla sig att kärnkraften blir billigare framöver. Hur Öhman/Larsson kan tro att kärnkraften är billig och har ”en given plats” i energimixen är därför svårbegripligt.

Själv har jag varit kritisk till kärnkraft sedan jag lyssnade på professor Hannes Alfvén vid centerstämman i Luleå 1973. Alfvén pekade på att slutförvaringen av det radioaktiva avfallet inte var löst och att kärnkraften driver fram ett centraliserat samhälle. Lägg till detta de enorma miljökonsekvenserna vid uranbrytning och risken för haveri under drift, varför kärnkraften med bästa vilja i världen inte betecknas som ”hållbar”. Efter Luleåstämman var jag med om att bilda Aktion Stoppa Kärnkraften som senare blev Folkkampanjen mot kärnkraft. Efter 41 år är jag mer övertygad än någonsin om att kärnkaften är en farlig och dyr energikälla som bör fasas ut. Idag är möjligheterna att lyckas med detta bättre än någonsin.

Jag kände mig obekväm med alliansregeringens energiuppgörelse från 2009, eftersom den formellt öppnar för att nya reaktorer ska kunna ersätta dagens. I praktiken blir det emellertid, vad än Björklund säger, ingen ny kärnkraft eftersom inga statliga subventioner får utgå. Uppgörelsen har samtidigt inneburit omfattande satsningar på förnybar energi. Beroendet av kärnkraft och fossilkraft minskar.

Liksom andra kärnkraftsförespråkare hävdar Öhman/Larsson, utifrån exemplet Tyskland, att kärnkraftsavveckling innebär ökade koldioxidutsläpp. Det stämmer emellertid inte, vilket professor Tomas Kåberger, Energimyndighetens tidigare generaldirektör, nyligen visade (http://supermiljobloggen.se/kolumn/2014/08/tomas-kaberger-tysklands-karnkraftsavveckling-har-inte-okat-utslappen). Genom die Energiewende tar Tyskland ledningen i omställningen till ett långsiktigt, hållbart energisystem. Det är bra för klimatet, men även för industrin.

Sverige har i praktiken bättre förutsättningar än Tyskland att bygga ett långsiktigt hållbart och förnybart energisystem. Vi har mycket vattenkraft och, som Svante Axelsson påpekar, en stor potential av bioenergi som kan fungera som baskraft. Lägg till detta potentialen för energikällor som vind-, sol- och i framtiden kanske vågkraft så finns förutsättningar även för export av förnybar energi. Tillsammans med Norge, med ännu större vattenkraftstillgångar, kan Sverige i framtiden kanske fungera som ”Europas gröna batteri”.

Jag hoppas mot den här bakgrunden på en bred energiuppgörelse över partigränserna med en helhjärtad satsning på förnybar, grön energi samtidigt som kärnkraft och fossilkraft successivt fasas ut. En uppgörelse som håller över mandatperioderna ligger såväl i landets, miljöns som i industrins intresse.

Håkan Larsson, Rödön

Riksdagsledamot (c) 2002 – 2006, numera riksdagsersättare