(Östersunds-Posten 11 mars 2022)
Putin har utsett kärnkraftverk som viktiga angreppspunkter i kriget mot Ukraina. Den havererade reaktorn i Tjernobyl har intagits och personalen tagits som gisslan. Internationella atomenergiorganet IAEA har tappat kontakten och varnar för följderna. Vid strömavbrott riskerar kylningen av det högaktiva avfallet att inte fungera med katastrofala konsekvenser. Även landets största kärnkraftverk, Zaporizjzja, har intagits av ryska trupper.

Syftet från Rysslands sida är att ta kontroll över Ukrainas energiförsörjning, ett kraftfullt maktmedel. Agerandet innebär samtidigt ökad risk för kärnkraftshaveri med förfärliga konsekvenser inte bara för Ukraina utan även för Ryssland och Europa i övrigt. En risk man tar med öppna ögon i Kreml. Att kärnkraft i händelse av krig är en mycket sårbar energikälla torde hursomhelst stå klart för alla med öppna ögon.

Kan man hoppas att kärnkraftsentusiasterna här hemma kommer till insikt och slutar med den onyanserade propaganda för mer kärnkraft som bedrivits under senare tid? Det är lätt att instämma med Mikael Odenberg, tidigare bland annat moderat försvarsminister och generaldirektör för Svenska Kraftnät, som för en tid sedan utbrast att ”jag blir utmattad av den fördummande debatten om kärnkraft” (i podden Arbetsvärlden).

Själv har jag varit kritisk till kärnkraft sedan jag hörde professor Hannes Alfvén vid centerstämman i Luleå 1973. Förespråkarna avfärdar mig måhända som förstockad när jag står fast vid min kritik nästan ett halvsekel senare. Men varför skulle jag ändra mig när problemen och riskerna består? Till detta ska läggas att ny kärnkraft har blivit långt dyrare – och att det finns förnybara alternativ.

När företrädare för M, Sd, Kd och L hävdar att kärnkraften är fossilfri och ren – ibland till och med ”grön” – blir man förundrad. Och inte blir man mindre frågande när de vill satsa mångmiljardbelopp på nya reaktorer utan att tala om vem som ska betala.

Produktionen är i stort sett fossilfri, men det är inte fallet om man ser på hela kärnbränslekedjan. Uranbrytning är inte någon miljövänlig verksamhet – varför vi faktiskt har förbjudit brytning i Sverige. Vill förespråkarna tillåta uranbrytning, vilket är logiskt om vi ska satsa på att bygga ut kärnkraften?

Själva driften är inte ofarlig även om man slipper krig och terrorangrepp. Det finns risk för haverier. Tjernobyl och Fukushima har faktiskt hänt.

Det högaktiva radioaktiva avfallet måste hanteras avskilt från allt liv i 100 000 år. Ska vi då producera ännu mer när vi inte vet om förvaringen är säker för framtida generationer?

Kärnkraftens entusiaster hoppas på serietillverkade små reaktorer, SMR-reaktorer. Några sådana finns dock inte idag och de kan bli samma fiasko som Asea-Atoms Secure/Piusreaktorer för några decennier sedan. Inte blir det särskilt billigt heller eftersom 20 – 25 SMR-reaktorer krävs för att motsvara en konventionell reaktor. En annan dröm är ”fjärde generationens” reaktorer, som bättre kan ta vara på uranbränslet. Några sådana existerar inte heller på marknaden. Forska gärna men blunda inte för riskerna.

Kan vi hoppas på en mer nyanserad syn på kärnkraften när det ryska anfallskriget mot Ukraina förhoppningsvis snart är över? En lärdom som kan dras är att kärnkraft är en sårbar och farlig energikälla i krigstid. Det bör även kärnkraftens mest entusiastiska förespråkare i Sverige förstå.

Håkan Larsson
centerpartist på Rödön