Energiuppgörelsen 2016 var en kompromiss – och en framgång. Äntligen skulle vi få en långsiktigt hållbar energipolitik. Som kärnkraftskritiker var jag föga entusiastisk till att ge kraftbolagen möjlighet att bygga nya reaktorer om de önskade. Samtidigt var målsättningen att kring 2040 ha ett helt förnybart energisystem. Ändå en acceptabel kompromiss.

Moderaterna och Kristdemokraterna klarade emellertid inte av att stå fast vid överenskommelsen. Efter ett par år hoppade de av och började propagera för kärnkraft i alla tonarter. Nu har de lierat sig med Sverigedemokraterna och Liberalerna, som inte var med i energiuppgörelsen, i en verklighetsfrämmande kärnkraftspropaganda. Det verkar som om man inbillar sig att mer kärnkraft skulle vara en framgångsväg för det nya högerblocket.

I debatten påstås att det redan är elbrist i södra Sverige. Pågens i Malmö har varit ett slagträ när man hävdar att företagets utbyggnadsplaner skulle begränsas av elbrist. I verkligheten handlar det om nätbegränsningar i området.

”Sanningen är att inte ens fem kärnkraftsreaktorer i Ringhals skulle ha hjälpt Pågens”, konstaterar förre generaldirektören och moderatpolitikern Mikael Odenberg i en krönika (https://www.arbetsvarlden.se/kronikor/varierande-elpriser-visar-att-marknaden-fungerar-nar-ska-det-ga-in/ ). Det är transmissionsnätet, överföringen av el till alla delar av landet, som snarast måste rustas och flaskhalsarna elimineras.

Under några timmar vid köldknäpparna i februari importerade Sverige mindre mängder el från våra grannländer. Det är inget konstigt eftersom vi numera ingår i en gemensam elmarknad. Kärnkraftsförespråkarna använde emellertid detta till påståenden om att Sverige blivit beroende av import av ”fulel” från Tyskland och Polen. I verkligheten exporterar vårt land långt större mängder el än vad vi importerar. Gå gärna in på Svenska Kraftnät, kontrollrummet (https://www.svk.se/drift-av-transmissionsnatet/kontrollrummet/ ), och kolla.

Vårt grannland Finland har satsat på kärnkraft. Det är inte problemfritt. Reaktorn Olkiluoto 3, som enligt planerna skulle ha tagits i bruk 2009, för tolv år sedan, har ännu inte levererat någon el alls – och har dessutom blivit långt dyrare. Förhoppningen är att reaktorn ska startas senare i år, men det har man sagt flera år tidigare. Någon ”billig” kärnkraft – som grannarna i öster hoppades på för 20 år sedan – finns inte.

Finland importerar 20-25 procent av sin elkonsumtion, varav en stor del från Sverige. När man talar om ”elkris” i vårt land så är det ingenting jämfört med grannlandet i öster.

I verkligheten växer de förnybara energikällorna runt om i världen. Som energiprofessorn Tomas Kåberger konstaterar i en artikel (https://www.etc.se/ledare/sa-gor-vi-att-fa-ner-elpriserna ) var 2020 det första året då förnybar el har bidraget såväl mer än fossil el som kärnkraft i alla större ekonomier i världen. Det är till och med så att sol- och vindel ekonomiskt har börjat konkurrera ut existerande kolkraftverk och kärnkraftsreaktorer.

Även i Sverige växer produktionen av förnybar el snabbt – men även behovet växer. De stora investeringar som är på gång i nya industrier i norr kommer utan tvekan att ta mer av den omfattande vattenkrafts- och vindkraftsproduktionen i de berörda regionerna i anspråk. Nya investeringar i förnybar energi bör därför i första hand ske i söder. Inte minst havsbaserad vindkraft har stor potential framöver. Tillsammans med att stärka elnäten är detta de viktigaste utmaningarna.

Energiomställningen pågår för fullt. Just nu. Att i detta läge satsa på ny, dyr och riskabel kärnkraft, som inte kan tas i bruk på många år framstår inte som särskilt välbetänkt.