Allt oftare frågar jag mig varför Tidöpartierna har drabbats av en ensidig tro på kärnkraftens välsignelser. Allra mest hänförd verkar den ansvariga ministern Ebba Busch, energiminister och dessutom Kd:s partiordförande, vara. Att det är en oerhört dyr energikälla som kräver hundratals miljarder kronor av skattebetalarnas pengar struntar man fullständigt i. De allvarliga risker som kärnkraft faktiskt innebär har man helt förträngt.

Kristerssonregeringen, med Sverigedemokraterna som aktiv pådrivare, vill till nästan varje pris att två stora nya reaktorer ska stå klara till 2035, om tio år. Till 2045 tänker man sig att tio reaktorer ska finnas på plats. Ska detta bli verklighet blir prislappen, som Kristerssons tidigare rådgivare PM Nilsson har konstaterat, ”sinnessjukt stor”. Det kan totalt handla om hundratals, kanske tusentals, miljarder kronor i form av subventionerade lån och ett av staten garanterat elpris i 40 år. Folket, skattebetalarna, får betala. Erfarenheten visar dessutom att kostnaderna brukar skena och projekten ta långt längre tid än planerat.

En sådan politik är ”sinnessjuk”, särskilt som kärnkraften skulle försvåra eller hindra utbyggnaden av förnybar energi. Regeringen har redan agerat i denna riktning genom att kräva att kraftbolagen ska betala ledningarna till havsbaserade vindkraftsparker, tvärtemot vad som är fallet med annan kraftproduktion. Senast har regeringen reflexmässigt dessutom stoppat tretton planerade vindkraftsparker i Östersjön i stället för att ta en reell diskussion med försvaret hur vindkraft kan förenas med försvarsförmåga. Det som är möjligt i andra länder bör vara det även här.

Bilden: Sverige har för närvarande en energiminister som driver en ohejdad kampanj för mer kärnkraft, som ”älskar kärnkraft”…

Experter har olika slag riktar skarp kritik mot regeringens kärnkraftsplaner, men Ebba Busch avvisar invändningarna som ”åsikter”…

För mig är det obegripligt att just Busch och Kd har blivit blinda kärnkraftsförespråkare.  Jag minns mycket väl när vi centerpartister samarbetade med Kd(s) i Linje 3 inför folkomröstningen om kärnkraft 1980. Då var vi, inte minst Kds-folket med Alf Svensson och Mats Odell i spetsen, väl medvetna om kärnkraftens risker och problem. Produktion av radioaktivt avfall sågs som ett övergrepp mot Guds natur. ”Kärnklyvningen är en teknik som skapar problem var den än förekommer – både i dess så kallade fredliga användning och i vapenindustrin”, konstaterade Mats Odell i Medsols nr 2 1988.
Alla sådana tankar hos kristdemokraterna verkar numera ha ersatts av tron på kärnkraftens välsignelse. Partiordförande Busch säger sig ”älska kärnkraften”.

Bilden: Annorlunda var det när KDS hade en partiordförande som såg problem och risker med kärnkraften…

Glömd är också den breda energiuppgörelsen 2016, för åtta år sedan. Då enades Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna om en kompromiss som skulle ligga till grund för en långsiktig energipolitik. Enligt uppgörelsen var det tillåtet att bygga ny kärnkraft, men kraftbolagen visade inget intresse. Det var bättre och mer lönsamt att satsa på förnybar energi. Två år senare hoppade M och Kd av uppgörelsen och inledde sorgligt nog sin ohämmade kampanj för kärnkraft – till vilken Liberalerna och Sverigedemokraterna anslöt sig.

För min del är jag övertygad om att Sverige har goda förutsättningar att utveckla ett helt förnybart energisystem. Mer vind och sol, effektiviserad vattenkraft, vätgas, bioenergi, batterier, effektivisering och hushållning. Men ska vi nå dit kan inte Buschs energihaveri tillåtas fortsätta länge till.