EU-minister Birgitta Ohlsson ser uppenbarligen som en av sina viktigaste uppgifter att propagera för euron. Att verkligheten visar på den gemensamma valutans tillkortakommanden saknar uppenbarligen betydelse för Birgitta.

I Expressen använder Birgitta Ohlsson Estlands anslutning till eurozonen som anledning till ett nytt utspel.  I artikeln upprepar hon påståendet om att det bara är en tidsfråga innan alla länder kring Östersjön har gett upp sina egna valutor för euron. Men i verkligheten drar alltfler öronen åt sig – och det med goda argument.

I Polen har exempelvis stödet för euron kraftigt minskat under senare tid. I maj 2010 var 37 procent av polackerna positiva till euron, i december hade siffran sjunkit till 24 procent. De flesta polacker är nöjda med zlotyn och tror inte att en övergång till euron skulle vara till fördel för vare sig den enskilde eller för landet.

Även Polens regering börjar inse riskerna med att överge den egna valutan. Europaministern Mikolaj Dowielewicz förklarade nyligen att euron skjuts på framtiden:

Vi måste vänta och se om planerna för euron kommer att fungera, förklarar Dowielewicz klokt nog. Och varför skulle Polen byta valuta? Att landet har haft en egen, flytande, valuta har medverkat till att man har klarat finanskrisen bättre än nästan alla övriga EU-länder.

Jag tycker att Birgitta Ohlsson bör fundera över om blind eurotro är bra vare sig för Sverige eller för Europa. Är det verkligen hennes uppdrag som minister att propagera för en valuta som en majoritet av de svenska väljarna har tackat nej till? EU-ministern borde åtminstone lyssna till vad hennes medarbetare från LUF-tiden Johan Ingerö har att säga, Eurokampanjen är ett plågsamt minne.