Tidningen Verto
Centeridéer går att finna långt tillbaka, långt före Bondeförbundets bildande. Rötter finns hos de självägande bönderna, som utgjorde ett eget stånd i Sveriges gamla ståndsriksdag. Genom seklerna kämpade bönderna mot kungligt envälde och adelns övermakt. I mitten av 1800-talet blev en grupp bönder i bondeståndet drivande i arbetet för att öka frihet och demokrati.

Jag vill särskilt lyfta fram bondeståndets siste talman, Nils Larsson i Tullus. Han var inspirerad av tidens liberala idéer och tog redan som 26-åring initiativ till ett ”reformsällskap” med krav på allmän rösträtt, om än bara för män.  Som riksdagsman medverkade han till att ståndsriksdagen 1865 ersattes med en tvåkammarriksdag och även till att näringsfrihet infördes, liksom en modern banklagstiftning och att Sverige anslöt sig till det europeiska frihandelssystemet. Nils Larsson arbetade samtidigt för att hela landet och för att Norge skulle jämställas med Sverige i den dåvarande unionen.

Bild: Nils Larsson i Tullus – centerpartist före Centerpartiet.

Under ett par decennier spelade Lantmannapartiet en viktig roll, men partiet splittrades mellan frihandlare och tullvänner och förlorade successivt inflytande. Resterna av partiet gick till slut upp i högerpartiet Allmänna valmansförbundet.

Trots att landsbygdsbefolkningen utgjorde den största befolkningsgruppen kände sig många utan inflytande efter sekelskiftet 1900. De etablerade partierna upplevdes som ”stadspartier” som inte tog landsbygdens intressen på allvar.

Bröder, låtom oss enas!
1910 startade Carl Berglund i Gimmene tidningen Landsbygden med uppropet ”Bröder, låtom oss enas!” i första numret. Uppropet innebar startskottet för Bondeförbundet, som formellt bildades tre år senare.

Ibland hävdas att Bondeförbundet saknade ideologi och bara var ett intresseparti för bönder. Det stämmer inte med verkligheten. Såväl partigrundaren Carl Berglund som den senare partiordföranden Axel Pehrsson Bramstorp lämnade de frisinnade/liberalerna bland annat eftersom de insåg att det krävs ramar och styrmedel för marknaden om man vill undvika centralisering och koncentration. Det behövdes ett centerparti som drev landsbygdens intressen.

Berglund rekryterade erfarna journalister till Landsbygden – som även fungerade som organisatörer – med olika bakgrund. John Kjellman hade varit ledande socialdemokrat i Göteborg och Ernst Dürango kom från högerpressen. Idéer hämtades från olika håll. Man kan, om man vill, hävda att Bondeförbundet var ”socialliberalt” från start. Rättvisa och rättfärdighet var grunden.

Gröna internationalen
Flera agrardemokratiska partier bildades kring sekelskiftet 1900 såväl i övriga Norden som i Central- och Östeuropa. Statsvetarna brukar beteckna dessa partiers ideologi som ”agrarianism”. Carl Berglund och Bondeförbundet hämtade inspiration från dessa ”systerpartier”. Det första mötet med nordiska bondepartier hölls i Göteborg 1920.

Det första agrardemokratiska partiet, polska PSL, bildades 1895. PSL kom att spela en viktig roll när Polen återupprättades som självständig stat. Även idag har PSL för övrigt en nyckelroll i polsk politik.

De agrardemokratiska partierna bildade 1920 en samarbetsorganisation, Internationella agrarbyrån, ”Gröna internationalen”. Bondeförbundet blev inte formell medlem, men hade en kontaktman, Herbert Rettig, som rapporterade på stämmorna. Det var från PSL och Gröna internationalen Bondeförbundet hämtade sina symboler, den gröna fanan och fyrklövern.

Gröna internationalens idégrund byggde på fem grundvärden – som även Bondeförbundet delade; frihet, social rättvisa, trygghet, kooperation och samhälle byggt nedifrån.

Under 1920-talet utvecklades Bondeförbundet. Lokalavdelningar inom såväl partiet som ungdomsförbundet bildades runt om i hela landet. Partiet utvecklades till en levande folkrörelse. (Kvinnoförbundet SLKF startade 1932.) Bondeförbundet prioriterade organisationsbygget och inflytande i riksdagen. Dagens Nyheter angrep ofta Bondeförbundet som tidningen utan grund betecknade som ”högerns drängstuga”.

Bild: Krisuppgörelsen mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna 1933 stärkte den ännu svaga demokratin och lade grunde för det svenska välfärdssamhället/folkhemmet. En avgörande insats av Axel Pehrsson Bramstorp och Per-Albin Hansson.

Krisuppgörelsen 1933 med Socialdemokraterna gav Bondeförbundet direkt inflytande över politiken. Axel Pehrsson Bramstorp hade tidigare suttit i riksdagen för Liberalerna (”den liberala agraren”), men var pragmatisk och insåg att det var viktigt att nå resultat. Bondeförbundet gav sitt stöd till Socialdemokraternas program för att sätta de arbetslösa i arbete samtidigt som Socialdemokraterna ställde sig bakom Bondeförbundets program för att hjälpa jordbruket ur krisen. Uppgörelsen gav resultat; arbetslösheten sjönk och bönderna började kunna leva på sina gårdar.

Krisuppgörelsen stärkte den ännu sköra svenska demokratin och välfärdssamhället, folkhemmet, kunde börja byggas.

Tredje vägen

Under andra världskriget gjorde särskilt SLU stora insatser för att stödja Finland i motståndet mot Sovjets angrepp. Drivande var riksombudsmannen Gunnar Ericsson (Astrid Lindgrens bror), som också knöt nära kontakter med systerpartiet Agrarerna. Ett omfattande samarbete inleddes, både idémässigt och organisatoriskt.

SLU:arna Lars Eliasson och Johannes Antonsson var, tillsammans med Ericsson, med om att hjälpa Agrarerna att starta ett eget ungdomsförbund MNL (idag NKL) 1945. De hämtade samtidigt ideologisk inspiration. Agrarernas grundare Santeri Alkio hade redan 1908 betecknat partiet som ”ett reformvänligt centerparti” och slagit fast att ”vårt parti är varken socialismen eller borgerlighet utan ett tredje”. Därmed skapades begreppet ”den tredje vägen”, som även överfördes till Bondeförbundet. SLU-stämman i Jönköping 1945 uttalade:

Till såväl dogmatisk statssocialism som ovilligheten att överhuvudtaget pröva samhälleliga ingripanden mot uppenbara missförhållanden måste landsbygdspartiet bondeförbundet erbjuda ett alternativ.

Även moderpartiet använde begreppet tredje vägen som man menade kunde ”förena medborgarnas krav på frihet och trygghet”.

Gustaf Jonnergård är utan tvekan den viktigaste tänkaren, ideologen, i centerrörelsens historia. Han började sitt arbete hos Bondeförbundet i slutet av 1940-talet och efterträdde i början av 1950-talet Karl Lindegren som partisekreterare. En post som han upprätthöll under ett kvartssekel fram till 1976.

Jonnergård var tillsammans med partiordföranden Gunnar Hedlund ett oslagbart team. Jonnergård tänkte och skrev, medan Hedlund framförde centerpolitiken, inte minst i det nya TV-mediet där han ”gick genom rutan”. I samspel med folkrörelsen breddades partiet samtidigt som det utvecklades ideologiskt. Förändringen manifesterades genom namnbytet till Centerpartiet.

Jonnergård var väl insatt i de traditionella ideologierna konservatism, liberalism och socialism. Han menade att centerideologin var ett alternativ till -ismerna från 1800-talet. Decentralism blev ett viktigt begrepp. Jonnergård underströk vikten av en fungerande marknadsekonomi, men att det krävs ramar och styrmedel för att motverka centralisering och koncentration. I skriften Decentralisera framtiden (1980) slog han fast:

De gamla ismerna från 1800-talet – socialismen, konservatismen och den gamla liberalismen – öppnade aldrig för någon diskussion om problemen centralisering/decentralisering. Men de leder själva till centralisering – därför att de i så stor utsträckning förutsätter långtgående centrala beslut. Man skall konstatera att socialistiska partier och högerpartier i stora stycken har en gemensam centraliseringsinställning.

Bild: Gustaf Jonnergård och Gunnar Hedlund var ett oslagbart team. Under deras ledning breddades och växte Centerpartiet till ett stort parti. I riksdagsvalet 1973 fick partiet 25,1 procent av rösterna.

Under den här tiden pågick ett omfattande idéutbyte mellan centerpartierna i Norden. Jonnergård inspirerade särskilt det norska Senterpartiet. Det var naturligt att norska Senterungdommens tidigare ordförande John Dale ingick i den grupp som tog fram ett nytt program för CUF inför stämman i Luleå 1973. På så sätt kom begreppet lokalsamhälle in i den svenska debatten. Ett begrepp som innebär att man planerar för ett samhälle med närhet mellan boende, arbete och fritid. Jag minns hur vi kämpade för levande lokalsamhällen i stad och land.

Redan på 60-talet hade Centerpartiet blivit Sveriges första uttalade miljöparti. Övriga partier försökte raljera med miljöengagemanget.

Ekohumanismen
Decentralisering och miljöansvar blev grunden för partiets politik. Centerpartiet vann med detta budskap kraftigt ökat stöd. Partiet breddades och växte även i de större städerna. Från 9,4 procent i riksdagsvalet 1956 växte stödet till 25,1 procent i riksdagsvalet 1973. En tid med stark framtidstro. Jag minns hur det spekulerades i att stödet snart passera 30 procent och Centerpartiet bli landets största parti…

1976 kunde Thorbjörn Fälldin bilda en ”icke-socialistisk regering”. Han var, som tidigare centerledare, noga med att inte använda begreppet ”borgerlig”. Regeringsansvaret innebar inte att idéutvecklingen stannade upp. I början av 1980-talet lanserades ekohumanism som beteckning på centerideologin. Statsvetarprofessorn Hans-Albin Larsson fick partistyrelsens uppdrag att utveckla vad begreppets innebörd. En ideologi grundad på ekologi, humanism och decentralism, helt i Jonnergårds anda.

Larsson konstaterar i skriften Grön idé – ekohumanism att ”eftersom de s k klassiska ideologierna utgår från en verklighet och problematik som sedan länge i hög grad är passerad av utvecklingen har de föga att bidra med till lösandet av den senindustriella och det automatiserade samhällets problem”. Slutsatsen är att ”med en ekohumanistisk grundsyn som utgångspunkt för det politiska arbetet kan man stegvis upprätthålla respektive förbättra förutsättningarna för alla att nå maximal livskvalitet”.

En annan engagerad förespråkare för ekohumanismen var historikern och riksdagsledamoten Erik Arthur Egervärn, som i Politisk tidskrift (nr 3 1985) formulerade sig så här:

Ekohumanismen är en naturlig idébas för ett parti med sina rötter i bondesamhället. Bondens inbyggda insikt om att bruka utan att förbruka innebär ett ekologiskt förhållningssätt. Bondens individualism och tro på sin egen förmåga, kopplat till landsbygdens krav på samarbete, är utflöden av en humanism med både ansvarstagande och kollektiv solidaritet.

Gustaf Jonnergård såg begreppet ekohumanism som en naturlig utveckling av idédebatten inom centerrörelsen och förklarade att ”det är centern som har hela idésystemet som gäller också de nya viktiga samhällsproblemen; struktur-, miljö- och naturresursfrågorna”. Vice partiordförande Karin Söder gav sitt helhjärtade stöd till ekohumanismen:

Den gröna idén, ekohumanismen, centerns ideologi, är det idésystem som lever och utvecklas med tiden. Den präglas av solidaritet och ansvar, inte bara för nuet utan också för framtiden, i den värld våra barn och barnbarn ska ta över.

Ekohumanism blev beteckningen på centerideologin fram till att gällande partiprogram antogs 2013, då det ersattes med ”liberalism”. Innehållet kan dock tolkas på ungefär samma sätt som ekohumanism, eftersom den formuleras så här:
Centerpartiets liberalism är social, decentralistisk och grön. Den är jordnära och frihetlig. Den bygger på rättvisa och hållbarhet.

Återupptäck de egna begreppen!
Frågan är varför man övergav sin egen ideologiska beteckning för en -ism från 1800-talet. Ekohumanism användes ofta under 1990-talet, inte minst i arbetet med att skapa en grön centerinternational, INC (International Network of Centre Parties). När Centerpartiet, liksom det finska systerpartiet, efter millennieskiftet beslutade att permanent ansluta sig till den liberala gruppen i Europaparlamentet, ELDR (Alde) somnade emellertid detta arbete tyvärr in.

Ett annat skäl till att Centerpartiet började beteckna sin ideologi som ”liberal” är säkerligen den nyliberala samhällsandan i slutet av 1990-talet och in på 2000-talet. Den marknadsliberala tankesmedjan Timbro gick på offensiven och påverkade flera ungdomsförbund, inte minst CUF. Det blev inne att beckna sig som liberal i alla möjliga sammanhang.

Jag har inget emot att Centerpartiet – och CUF – betecknar sig som liberala organisationer om man tydligt markerar att det handlar om socialliberalism. Det krävs, som Gustaf Jonnergård många gånger underströk, ramar och styrmedel för marknaden om man vill bygga ett decentraliserat samhälle.

Varför inte ge begrepp som decentralism och ekohumanism en renässans inom CUF och centerrörelsen för att tydliggöra vår ideologi och politik. Ta fram en ny version av det decentralistmärke vi CUF:are stolt använde för några decennier sedan! Om man enbart använder liberalism som ideologisk beteckning blir framtoningen inte särskilt tydlig.

Vi behöver en levande idédebatt – och därför välkomnar jag att CUF åter ger ut Verto. Centerrörelsen behöver forum för idédebatt och erfarenhetsutbyte. Att känna sin historia är inte minst viktigt för att på bästa sätt möta framtiden!

Håkan Larsson
aktiv i centerrörelsen sedan 1967