Bilden: Krisuppgörelsen 1933 innebar att den svenska demokratin stabiliserades och välfärdssamhället kunde byggas. Axel Pehrsson i Bramstorp och Per Albin Hansson var två modiga skåningar som satte landets intressen först.

I april 1917 – för 100 år sedan – var Sverige i en djup ekonomisk och politisk kris. Utanför landets gränser rasade första världskriget och matförsörjningen fungerade inte. Bröd- och mjölransoneringen var nere på 200 gram per person och dag om det ens gick att få efter att ha köat utanför affärerna. Statsminister Hjalmar Hammarskjöld, i folkmun kallad ”Hungerskjöld”, hade just tvingats bort och ersatts av en mer moderat högerpolitiker, Carl Swartz.
I min egen barndom minns jag hur min farfar Kalle talade om hur svårt det under kriget var att få fram mat till hans växande familj. Han arbetade då i gjuteriet på Huskvarna Vapenfabrik och bodde med sin familj i arbetarbostäderna nära fabriken. ”Men som tur var hade vi släktingar som var bönder i Skärstad som vi kunde få en del tillskott i form av potatis och annat från”, berättade farfar.

Våren 1917 präglades av hungerdemonstrationer runt om i Sverige, men också i omvärlden. I Västervik genomfördes en demonstration, ”en direkt aktion”, som vann genklang på många håll. I Östersund var det främst soldaterna vid regementena som protesterade mot den dåliga mat de fick livnära sig på. Stora delar av landet hotades av svält och på många håll höjdes krav på större brödransoner och billigare potatis. Desperationen var nära. Det sägs att kungen, Gustaf V, hade väskorna packade ifall han skulle tvingas fly.

Allvarligast blev emellertid läget i huvudstaden. Lördagen den 21 april samlades tusentals demonstrerande arbetare framför riksdagshuset. Revolutionsstämningen låg i luften i Stockholm likaväl som Petrograd vid samma tid. Lenin hade för övrigt ett par veckor tidigare passerat den svenska huvudstaden på sin väg till den ryska.

Från riksdagshusets trappa försökte de socialdemokratiska ledarna Hjalmar Branting och Per Albin Hansson lugna demonstranterna. Men det kunde ändå ha gått riktigt illa denna dag om inte poliskommissarien Anders Gustaf Kempe ingripit. Han stoppade nämligen sin chef, polismästaren, med sin ”kraftiga näve” från att beordra de stora polisstyrkor som kallats till platsen att med våld upplösa demonstrationen. Måhända förhindrade Kempe med sin näve ett blodbad, ett inbördeskrig och en revolution. Det kunde om det velat sig riktigt illa ha gått som i Ryssland…

Efter krisen för 100 år sedan valde Sverige den reformistiska och demokratiska vägen. Intressant är att folkrörelsepartier vid denna tid växte fram, partier som organiserade arbetare och bönder. Socialdemokraterna var i stark tillväxt och redan landets största parti. I början av 1917 hade dock en vänsterfalang lämnat partiet och bildat eget, det parti som senare blev Sveriges Kommunistiska Parti, idag Vänsterpartiet. Bönderna runt om i bygderna organiserades samtidigt av två konkurrerande partiet, Bondeförbundet och Jordbrukarnas Riksförbund, vilka enades några år senare.

Det dröjde dock 16 år, till 1933, innan Sverige kan betecknas som en någorlunda stabil demokrati. När antidemokratiska rörelser växte sig starka i omvärlden enades de två folkrörelsepartierna Socialdemokraterna och Bondeförbundet om en krisuppgörelse, av motståndarna avfärdad som ”kohandeln”, som konstruktivt mötte den ekonomiska krisen och därmed stärkte folkstyret. Arbetare och bönder var ungefär lika stora grupper och insåg, även om de inte sällan hade olika uppfattningar, vann på samarbete och kompromisser. Genom uppgörelsen skapades beredskapsarbeten, byggdes Per Albin-torp samtidigt som skyddstullar gjorde att bönderna fick avsättning för sina produkter till rimliga priser. Arbetslösheten pressades ned och konkurserna bland småbönderna fick ett stopp.

Det är knappast överord att beteckna Per Albin Hansson och Axel Pehrsson i Bramstorp som den svenska demokratins modiga hjältar, som vågade kompromissa när detta krävdes för landets bästa. Tillsammans byggde deras partier därefter upp det svenska välfärdssamhället. När andra världskriget några år senare bröt ut fanns en fungerande livsmedelsförsörjning i landet. Även om det också nu krävdes ransoneringar hade de svenska familjerna nu mat på bordet även om kriget rasade i omvärlden. Inga hungerdemonstrationer och inga revolutionära stämningar denna gång.

Idag, när oron åter växer i omvärlden, är det viktigt att lära av historien, av tidigare generationers erfarenheter. Visst ser världen helt annorlunda ut än för ett sekel sedan, men även 2017 är breda uppgörelser i politikens centrum det bästa sättet att möta dagens och framtidens utmaningar. Ytterkantspolitik, från höger eller vänster, skapar motsättningar och har inte lösningarna på framtidsfrågorna.

Min förhoppning är att det finns öppenhet för samarbete, breda uppgörelser och brett samarbete i svensk politik efter valet nästa höst. Sverige behöver en stark regering, helst en majoritetsregering. För 100 år sedan hade landet en svag ledning. Så får det inte bli igen.

En konkret utmaning är att se till att vi även vid en avspärrning måste ha en fungerande livsmedelsförsörjning. Det kan vi lära av erfarenheterna från det gångna seklet. Under första världskriget blev det hungerdemonstrationer, under det andra hade familjerna mat på bordet även om det var ransoneringar. Idag finns mycket att göra när självförsörjningsgraden har sjunkit till under 50 procent.

Vill vi dessutom undvika en regering som är beroende av Sverigedemokraterna, eller för den delen Vänsterpartiet, fungerar inte längre den hårda blockpolitik vi har haft under senare år. Sakfrågorna måste få avgöra vilka samarbeten som är möjliga. Vi står inför spännande tider.