Den här artikeln har jag skrivit för att markera vikten av att Centerpartiet slår vakt om sin egen gröna – ekohumanistiska – identitet. Min uppfattning är att det är viktigt att ekohumanismen som beteckning på centerideologin. Centerpartiet står för en egen idétradition i svensk politik – och det är en tillgång vi bör vara stolta över.

Texten har även publicerats på Newsmill.

Även i partistyrelsens förslag till nytt idéprogramför Centerpartiet används beteckningen ”liberal” för partiets politik. Nu slås emellertid tydligt fast att partiets liberalism är ”social, decentralistisk och grön”, vilket är en förbättring jämfört med den nyliberala ton som präglade idégruppens förslag före jul.

Visst kan man med fog hävda att det har funnits en socialliberal kärna i Bondeförbundets/Centerpartiets politik under partiets hela historia. Frihet har kombinerats med rättvisa och samarbete. Däremot har partiet aldrig betecknat sig som liberalt i sina program, förrän i det nu aktuella förslaget till idéprogram. I stället har partiet varit mån om att använda egna begrepp, i de senaste programmen ”ekohumanism”.

Ramar för marknaden

De flesta av Bondeförbundets pionjärer, med partigrundaren Carl Berglund i spetsen, tillhörde den landsbygdsliberala strömning som spelade en central roll i reformeringen av Sverige under andra halvan av 1800-talet. Efter sekelskiftet 1900 insåg emellertid allt fler att en otyglad marknadsliberalism leder till koncentration, centralisering och ökande klyftor. De tidiga bondeförbundarna menade att samhället måste sätta ramar för marknadskrafterna, inte minst för att skapa rättvisa mellan stad och land.

Runt om i Norden och i Centraleuropa bildades kring sekelskiftet 1900 agrardemokratiska partier. Först var det polska PSL-partiet, grundat 1895. Partierna förenades inte bara av gröna fanor utan även av värden som frihet, social rättvisa, trygghet, kooperation och decentralisering. Gemensamt formade de en ideologi, som statsvetarna betecknar som ”agrarianism”. Påståendena om att bondepartierna var ideologilösa intressepartier stämmer inte med verkligheten.

Oftast placerade sig de agrardemokratiska partierna i politikens centrum, varifrån de pragmatiskt kunde samverka åt såväl vänster som höger. Så var det även i Sverige. Bondeförbundet betecknades tidigt som ”ett naturligt centerparti” och genom krisuppgörelsen med Socialdemokraterna 1933 kunde partiet på allvar påverka svensk politik och delta i bygget av välfärdssamhället. Arbetslösheten slogs tillbaka, småbönderna fick avsättning för sina produkter och grogrunden för antidemokratiska rörelser drogs undan.

Under 1940-talet diskuterades ”den tredje vägen” intensivt inom Bondeförbundet under inspiration från partivännerna i Finland. Inriktningen var att utveckla centeralternativet till såväl renodlad socialism som till renodlad kapitalism. Efter ”partireformationen” i slutet av 1950-talet, då partiet bytte namn och breddades, talades om ”centerismen” och snar blev decentralisering parollen som satte fart på den centergröna vågen.

Decentralisering och miljöansvar

Mellan 1956 och 1973 nästan tredubblades väljarstödet för Centerpartiet. Vid det senare valet röstade över 25 procent av väljarna på partiet som nu framstod som ett av huvudalternativen i svensk politik. Under den här tiden var ledande företrädare som Gunnar Hedlund och Gustaf Jonnergård alltid noga med att markera partiets egenart. ”Den gamla liberalismen, socialismen och konservatismen har passerats av utvecklingen”, förklarade centerideologen Jonnergård. I motsats till 1800-talsideologierna såg han den gröna centerideologin som ett modernt idésystem där även nya samhällsproblem som miljö- och naturresursfrågorna ingår.

Denna utveckling blev än tydligare när Centerpartiet under Thorbjörn Fälldins ledning under 1970-talet tog strid mot kärnkraften. Decentralisering och miljöansvar blev grunden i den gröna centerideologins utveckling. Några år senare lanserade Hans Albin Larsson och Erik Arthur Egervärn begreppet ”ekohumanism” som beckning på den gröna centerideologin.

Larsson förklarade i sin bok ”Grön idé – ekohumanism” att:

”det senindustriella samhällets problematik inte kan lösas genom de s k klassiska ideologierna, som utvecklats under tidigare sekler. En ideologisk helhetssyn för vår tid fordrar en kombination av ekologisk natursyn och humanistisk människosyn där det långsiktiga perspektivet träder i förgrunden”.

Rak linje genom decennierna

I de senaste partiprogrammen från 1990 och 2001 används ekohumanism som beteckning på centerideologin. Det är en utveckling av partiets politik ända från 1910-talets agrarianism och ger partiet dess egen unika roll i svensk politik. De egna begreppen visar på partiets särart som självständigt grönt mittenalternativ och är något att slå vakt om. Det är utifrån en självständig position i politikens centrum partiet har kunnat påverka samhällsutvecklingen på ett närmast unikt sätt.

Under senare år har Centerpartiet allt oftare betecknat sig som liberalt och undvikit att använda det egna begreppet ekohumanism. Jag har svårt att se fördelarna med detta i en tid då de flesta partier i olika varianter betecknar sig som liberala. Detta även om det, som jag visat, finns en frihetlig, socialliberal kärna i centerideologin. Partiet borde i varje fall slå vakt om beteckningen ekohumanism parallellt med socialliberalismen för att markera den egna unika idégrunden. Jag hoppas att ombuden vid framtidsstämman i slutet av mars instämmer i att den egna gröna ideologin, ekohumanismen,  gör partiet intressant och är värd att försvara.

Ska Centerpartiet åter växa sig starkt måste näring hämtas från de gröna rötterna samtidigt som partiet förnyar sig för att framgångsrikt kunna möta vår tids och framtidens utmaningar. Att Sverige behöver ett tydligt grönt och decentralistiskt mittenparti även framöver torde det inte råda någon tvekan om.

Håkan Larsson