Kan vi åter lyfta upp det nordiska samarbetet på den politiska agendan? Ett starkt Norden skulle vara bra inte bara för oss själva utan också för Europa och världen i övrigt.
Inför valet till Europaparlamentet den 26 maj bör vi även fundera över hur vi vill se samarbetet i Norden i framtiden. Det vore fatalt om så mycket makt överförs till Bryssel så att det försvårar ett fördjupat och utvecklat nordiskt samarbete.
—–
Inför folkomröstningen om EG/EU 1994 arbetade jag aktivt för ett nej till svenskt inträde i unionen. Mitt – och många andra kritikers – alternativ var ett starkt Norden som samarbetade med EU utan att bli medlem i Brysselunionen. Jag är fortfarande övertygad om att det hade varit ett bra alternativ.
Tyvärr spelades också den gången de nordiska länderna ut mot varandra. Finland, där man visste att stödet för EU-inträde var starkast, främst av säkerhetspolitiska skäl, fick folkomrösta först. Därefter var det Sveriges tur och jag är övertygad om att de hade blivit ett nej hos oss om folkomröstningarna hade skett samtidigt. Det var Finlands ja som fick en knapp majoritet av svenskarna att följa exemplet. Norge, där motståndet var starkast, fick enligt upplägget rösta sist men de norska väljarna stod fast och röstade nej till EU-inträde.
Inte kört för samarbete
När de nordiska länderna valde olika relationer till Bryssel var vi många som trodde att det nu var mer eller mindre kört för ett närmare samarbete under överskådlig tid. Och visst hade vi säkert nått längre i samarbetet i Norden om vi hade valt samma väg vid folkomröstningarna för 25 år sedan. Men jag har ändå med tiden kommit fram till att det inte är kört för ett fördjupat samarbete i vår gemensamma region.
Visst behöver vi ett europeiskt samarbete när det gäller gränsöverskridande angelägenheter som miljö och klimat, handel och brottsbekämpning, men vi ska vara tydliga om att vi är motståndare till att EU ska syssla med skattepolitik, socialpolitik, bygga en EU-armé etc – och man vill förstås pressa Sverige in i euron. Det är ingen hemlighet att starka federalistiska krafter hela tiden arbetar för att bygga ett Europas Förenta Stater. Lyckas de i dessa ambitioner reduceras medlemsstaterna steg för steg till delstater styrda från Bryssel. Något som självfallet skulle försvåra för att inte säga omöjliggöra ett fördjupat nordiskt samarbete.
Däremot bör en del frågor som överförts till unionsnivå återföras till medlemsstaterna. För Sverige handlar det exempelvis om viktiga frågor som skog och viltförvaltning.
I folkopinionen finns ett starkt stöd för ett närmare nordiskt samarbete. Ett klart starkare stöd än för att fortsätta att överföra makt till EU. Problemet är att länderna satsar långt mer på EU än på Norden. Tänk vad man skulle kunna åstadkomma om bara en del av de resurser som satsas på EU i stället gick till att utveckla det nordiska samarbetet.
Kalmarunionen
Arbetet på att skapa ett enigt och samarbetande Norden har pågått länge, ja egentligen ända från vikingatiden. Drottning Margareta hade kommit långt genom Kalmarunionen 1397, då Sverige, Danmark och Norge enades under en krona. (Finland var vid denna tid en del av Sverige och Island löd under Danmark.) Formellt levde Kalmarunionen ända till 1523, då Gustav Vasa blev svensk kung. Länderna delade upp sig igen, under flera hundra år drabbade länderna samman i många förödande krig. 
Skandinavismen
Under andra halvan av 1800-talet spirade skandinavismen. Rörelsen som var stark bland de unga, särskilt studenterna, pekade, inspirerad av den framväxande liberalismen, på att Danmark och Sverige-Norge hade språkliga, kulturella, politiska och geografiska band som borde leda till ett närmare samarbete, helst en gemensam statsbildning. Detta var vid samma tid som Tyskland och Italien enades och det skulle inte ha varit onaturligt att resultatet hade blivit ett enat Norden. (Finland var vid denna tid storfurstendöme under Ryssland.)
Strävandena rann emellertid ut i sanden när Sverige-Norge inte ställde upp på Danmarks sida i kriget mot Preussen 1864, trots löfte från kung Karl XV. De svenska politikerna valde helt enkelt att köra över kungen och det var nog klokt, men det ledde också till att drömmarna om ett enat Skandinavien därefter successivt rann ut i sanden.
Ändå hände en hel del i slutet av 1800-talet. En skandinavisk myntunion ingicks 1873, gemensamma juristmöten började samordna lagstiftningen och man läste varandras stora författare i allt högre utsträckning. År 1906 publicerade Ellen Key en bok där hon argumenterade för fortsatt demokratisering inom ramen för Nordens Förenade Stater. När första världskriget bröt ut 1914 närmade sig de nordiska länderna varandra ännu mer. En rad ministermöten och kungamöten genomfördes. Trekungamötet i Malmö 1914 är det mest berömda.
Efter världskrigets slut hände också en hel del. I år för 100 sedan, 1919, bildades Föreningen Norden för att samla engagerade nordister. Denna förening fanns snart i alla nordiska länder och blev en viktig arena för samarbete utbyte i den gemensamma regionen.
Nordens förenta stater
Under andra världskriget växte åter
intresset för ett starkt Norden i skuggan av krig och ockupation. I Sverige, som lyckades stå utanför världsbranden, utarbetade tre författare Karl Petander, W Kleen och Anders Örne (mest känd av de tre) en strategi för formandet av en nordisk förbundsstat i boken Nordens förenta stater (Natur och Kultur 1942). Så här skriver de bland annat:
Nordens folk ha en världshistorisk uppgift att fylla, att på ett föredömligt sätt visa världen, att hela mänsklighetens frihets- och samarbetsproblem kan riktigt lösas endast genom en syntes av individualism och kollektivism, en syntes, byggd på individuell egenart, frihet och självständighet å ena sidan samt gemenskap och omfattande samarbete å den andra.
Tillämpad på Norden betyder detta en på självstyrelsens och den lagbundna frihetens grund vilande förbundsstat, där delstaternas särdrag och frihetsarv förenas med ett omfattande militärt, ekonomiskt och politiskt samarbete på likställighetens grund. Lösningen av det fria samarbetets problem för individerna och folken pekar överallt i samma riktning. Vad Norden här förmår göra måste därför också bli föredömligt för hela Europa och världen.
Under andra världskriget växte insikten om att Norden framöver borde samverka mera. Sverige, som slapp ockupation och krig, gjorde en hel del insatser för sina drabbade grannländer även om inte var direkt heroisk. Men man stödde exempelvis Finland materiellt. Ett exempel: unga svenska bönder i tusental reste till grannlandet i öster och hjälpte till i skördearbetet när bönderna var vid fronten. Drivande bakom denna hjälpinsats till ett broderfolk var Gunnar Ericsson, aktiv i SLU (Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund, nuvarande CUF) och bror till Astrid Lindgren. Han blev en mycket aktiv nordist som också argumenterade för ett Nordens Förenade Stater.
Efter andra världskrigets slut hoppades många på ett starkare nordiskt samarbete. Planerna på ett nordiskt försvarsförbund var också långt gångna, men de ökade spänningarna mellan stormakterna, kalla kriget, gjorde att Norge och Danmark valde att ansluta sig till Nato samtidigt som Finland bands vid VSB-fördraget med Sovjet. Sverige stod fast vid alliansfriheten.
Passunion och gemensam arbetsmarknad
Planerna på en nordisk förbundsstat eller ett nordiskt statsförbund kom alltså av sig trots starkt folkligt stöd. Men det hände en hel del annat av stor vikt. 1952 bildades det mellanstatliga Nordiska rådet med en gemensam parlamentarikerförsamling (Finland inträdde 1955). Nordiska rådet är parlamentens samarbetsorganisation – och 1971 tillkom Nordiska ministerrådet som regeringarnas samarbetsorganisation. Båda organen har sina sekretariat i samma hus i Köpenhamn.
Två år senare trädde den nordiska passunionen i kraft och dessutom blev Norden en gemensam arbetsmarknad, två för medborgarna mycket viktiga och betydelsefulla beslut. Senare, 1968 och några år framåt, fanns dessutom långt framskridna planer på ett ekonomiskt samarbetsorgan, Nordek. Tanken var att de nordiska länderna skulle bilda en tullunion och samordna sin ekonomiska politik, men även energi- och industripolitik ingick i planerna. Ambitionen var att bilda en nordisk motsvarighet till det EEC som var under framväxt.
Så blev det dock tyvärr inte. Sovjet pressade Finland att dra sig ur och i Danmark valde man 1972 att ansluta sig till EEC. Ännu en gång splittrades de nordiska länderna i ett avgörande skede på grund av tryck från omvärlden.
Tog inte vara på möjligheterna
När järnridån började öppnas kring 1989/90 ändrades förutsättningarna ännu en gång. De nordiska länderna kunde börja agera utifrån egna intressen och inte falla undan för påtryckningar från stormakterna. Plötsligt förklarade den socialdemokratiska svenska regeringen i en bisats att Sverige skulle ansöka om inträde i EG/EU. I Helsingfors blev upprördheten stor eftersom man på goda grunder hade förväntat sig att Sverige skulle samråda med Finland i en sådan situation. Resultatet blev ändå att såväl Sverige, Finland som Norge förhandlade om EU-medlemskap och att förhandlingsresultatet 1994 underställdes väljarna i folkomröstningar.
Tyvärr spelades länderna, som jag tidigare skrivit, ut emot varandra. Regeringarna kom överens om att Finland skulle folkomrösta först, Sverige därefter och till sist Norge. Taktiken fungerade i varje fall när det gäller Sverige. Hade inte Finland först röstat ja tyder det mesta på att det skulle ha blivit nej i Sverige. 52 procent röstade ja och knappt 47 procent nej. Det var storstadsområdena som avgjorde, i övriga landet röstade väljarna nej med stor majoritet. Så här i efterhand kan vi konstatera att de goda möjligheterna för ett fördjupat nordiskt samarbete åren kring järnridåns fall inte togs till vara.
Efter EU-inträdet satsas allt större resurser på samarbetet i unionen. Det nordiska samarbetet finns kvar, men har långa tider fört en ganska tynande tillvaro. Ibland har det kritiserats för att bara handla om fina middagar och så får det förstås inte vara.
Jag och många andra har länge befarat att ett fördjupat nordiskt samarbete inte är möjligt inom överskådlig tid, eftersom länderna har valt olika relationer till Bryssel. Norge och Island har slagit vakt om sitt självbestämmande utanför EU, även om också de påverkas av besluten i Bryssel genom EES-avtalet. Danmark är medlem men har flera formella undantag, bland annat från den gemensamma valutan euron. Sverige är fullvärdig EU-medlem även om vi har sagt tydligt nej till att skrota kronan för euron, dock fortfarande utan det formella undantag som Danmark har. Finland har gått ett steg längre och gett upp sin valuta, marken, och ingår numera i euroland.
Nytt intresse för Norden
Förhoppningarna om en ny vår för
det nordiska samarbetet håller emellertid på att väckas och leva upp igen. En viktig milstolpe är Gunnar Wetterbergs engagemang för förbundsstaten Norden. Hans bok med denna titel gavs ut av Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet 2010. Wetterberg skissar på hur ett starkt Norden kan bli verklighet till 2030. Med sina inlägg väckte han många till insikt om att det inte är för sent att ge Norden en nyckelroll i Europa och världen.
Förbundsstaten Norden är en realistisk utopi. Det är en vision som ligger och väntar på handlingskraftig politik, över gränserna, både geografiskt och politiskt.
Jag tror på ett starkt Norden och menar att det måste byggas underifrån för att vara ett hållbart projekt. Utan tvekan är det så att om Norden kan agera i Europa och globalt som en enhet skulle vi kunna påverka långt mer än som enskilda länder. Med 27 miljoner invånare och en av världen tio starkaste ekonomier skulle Nordens inflytande bli stort, kanske av avgörande betydelse.
Kan vi på allvar sätta full fart på det nordiska samarbetet eller kommer det även i fortsättningen hamna i skuggan av EU? Jag hoppas att Norden sätts högt upp på agendan och att vi inte överlämnar så mycket makt till Bryssel att det nordiska projektet i praktiken blir omöjligt. Det bör vi ha i åtanke när vi går till valurnan i valet till Europaparlamentet den 26 maj.