Almedalsveckan är slut för i år. Den enda vecka under året då Sverigebilden skapas utanför Stockholm – även om det är samma makthavare och samma medier som står för nyhetsförmedlingen som under årets övriga 51 veckor.

Jag tycker att Almedalen är ett fantastiskt åsiktstorg. Här finns politiker av alla kulörer, PR-folk, näringslivsföreträdare, fackförbund, ideella organisationer av många slag – och journalister förstås. Men ska man få uppmärksamhet i denna djungel tar man till vansinnestilltag som att som Gudrun Schyman bränna 100 000 kronor.

Ett valår som i år är partiledarnas tal viktigare än vanligt. Åhörarna var också fler än vanligt. Jag lyssnade till Maud Olofsson, Mona Sahlin och Maria Wetterstrand/Peter Eriksson. Alla talen var utan tvekan av ganska hög kvalitet.

Jag reagerar emellertid mot att partierna använder en så stor del av tid och kraft till att svartmåla motståndarnas politik. Det vore bättre om de med engagemang och kraft presenterade sina egna förslag och sina egna visioner om framtiden för Sverige.

I grunden står exempelvis de båda gröna partierna, Centerpartiet och Miljöpartiet, nära varandra. De är båda mittenpartier, men ingår nu i två olika block. Sakpolitiskt finns många frågor, särskilt på miljöområdet, där de borde kunna komma överens. Dagens hårda blockpolitik driver emellertid partierna till att attackera varandra i stället för att finna områden där de skulle kunna samverka. Vi får se hur det blir i framtiden. Spännande nya konstellationer kan uppkomma fortare än vad vi kanske tror idag.

Hursomhelst är det trevligt att vara i Visby under Almedalsveckan. Man träffar många gamla och nya vänner. Här kan man ge sig i samspråk med ministrar och andra potentater i samhället utan några problem. På bilden ser vi jordbruksminister Eskil Erlandsson i samspråk under Centerpartiets kväll i Almedalen i onsdags.