En av de första gångerna jag träffade Annie Lööf (då Johansson) var i SVT:s studio i Stockholm efter valet 2006. Annie hade då kryssats in riksdagen av väljarna i Jönköpings län (förbi Margareta Andersson), medan jag av väljarna i Jämtlands län hade blivit förbikryssad (av Pelle Åsling). Jag fick lämna Sveriges riksdag, medan Annie tog plats där. Det kändes som något av ett epokskifte i Centerpartiet.

Om mindre än månad kommer Annie Lööf att lämna posten som Centerpartiets ordförande vid en extrastämma i Helsingborg den 2 februari. Annie har lett partiet sedan stämman i Åre 2011 då hon efterträdde Maud Olofsson. Det har varit både arbetsamma och omvälvande år.

Bild: Den här bilden togs för några år sedan vid ett av Annie Lööfs besök i Jämtland.
Jag har inte alltid har varit helt bekväm med den politik som mitt parti fört med Annie Lööf som centerledare. Främst har jag reagerat emot de nyliberala tendenser som under de första åren gjorde sig gällande i centerpolitiken. Annie ska dock ha heder av att hon strax efter sitt tillträde så tydligt satte stopp för de mer extrema förslagen som gruppen bakom nytt förslag till idéprogram ville göra till centerpolitik. Förslag som definitivt inte var förankrade bland medlemmarna. Då visade hon är en stark ledare.

Ett område där jag har varit, och är, kritisk är att centerrörelsen inte ha fört den egna idédebatten som man borde. I stället för att utveckla den egna grundideologin, byggd på decentralisering och miljöansvar, har Annie och andra ledande företrädare främst använt begrepp som ”liberal” och ”borgerlig” för att beteckna centerpolitiken. Begrepp som tidigare centerledare som Hedlund, Fälldin, Söder och Johansson sällan eller aldrig använde. Behovet av ett forum för bred idédebatt med underifrånperspektiv i folkrörelsen är uppenbart.

Ändå menar jag att Annie Lööf har varit, och fortfarande är, en stark partiordförande för vår tid. Under senare år har centergrunden blivit fastare, med decentralisering och politik för att utveckla hela landet som politikens grundval. Det får vi inte minst bevis för i dessa dagar.

Glad är jag över att Annie så tydligt understryker att Centerpartiet, som namnet säger, är ett parti i politikens centrum och att hon inför valet förespråkade en regering i ”den breda mitten”, blocktänkandet till trots. Över detta raljerade många förståsigpåare och försökte förlöjliga henne och påstå att det inte fanns någon realism i att exempelvis socialdemokrater, moderater och centerpartister skulle kunna bilda regering.

Uppenbarligen var Sverige inte denna gång moget för ett sådant steg. Förmodligen förlorade Centerpartiet en del röster på att högerkrafterna utmålade partiet som irrelevant och som ”stödparti” till S hur grundlöst det än var. Moderaterna (och Kristdemokraterna) vandrade i stället högerut och lierade sig med Sverigedemokraterna med följd att Sverige idag har en längre ut på högerkanten än någon gång sedan demokratins införande för 100 år sedan. Vad detta kommer att innebära kan vi bara spekulera om.

Med den omvärldssituation vi lever i för närvarande skulle Sverige mått väl av och varit tryggare med en majoritetsregering i ”den breda mitten”. Danmark har nyligen fått en mittenregering med Socialdemokraterna, högerliberala Venstre och det nya mittenpartiet Moderaterne. Finland leds sedan länge av breda majoritetsregeringar och låter sig inte hämmas av blocklåsningar. Sverige kanske skulle kunna lära en del av våra grannländer även på detta område.

Såväl Sverige som Centerpartiet står inför viktiga ställningstaganden under det nya året, 2023. Jag har full förståelse för att Annie Lööf väljer att lämna ordförandeposten efter snart tolv intensiva år. Hon kommer säkert att få viktiga uppgifter i andra roller framöver. Jag vill önska henne all välgång vad hon än väljer att lägga sin kraft på.

Förhoppningen är att Centerpartiet kan finna sin roll som en stark, konstruktiv och framtidsinriktad kraft i svensk politik. Alldeles enkelt blir det inte.  Förutsättningarna finns hursomhelst, vem som än kommer att väljas till Annie Lööfs efterträdare den 2 februari. Jag hoppas att partiet hämtar kraft från de gröna rötterna när partiet väljer väg framåt.

Att Sverige behöver ett grönt, decentralistiskt parti i politikens centrum även på 2020-talet råder ingen tvekan om. Vi behöver ”den breda mitten” med ett starkt centerparti i centrum.