Östersunds-Postens webb 26/5 2020
Länstidningens webb 29/5 2020
Nord-Sverige 28/5 2020

Efter andra världskriget öppnades gränserna mellan de nordiska länderna. För snart 70 år sedan konkretiserades samarbetet med såväl passunion som gemensam arbetsmarknad. Nordiska rådet inrättades 1952 för att länderna skulle ha ett forum för att utveckla samarbetet. Dessa beslut har tjänat oss väl.

Så stängdes gränserna plötsligt våren 2020 när coronakrisen slog till. Utan samordning valde länderna olika strategier. Idag bevakar norska hemvärnsmän gränsen mellan Jämtland Härjedalen och Tröndelag – och rakt över det gemensamma torget i Haparanda/Torneå har Finland ställt upp ett stålstaket. Uppenbarligen fanns varken beredskap eller tid för att resonera med grannarna. Ett misslyckande för en region, som enligt statsministrarna, om tio år ska vara ”världens mest hållbara och integrerade region”.

Ingen kan ännu säkert slå fast vilken strategi som är mest framgångsrik. Samtidigt är det inte svårt att förstå att Finland, Norge och Danmark ser med misstro mot Sverige, som redovisar långt högre dödssiffror för pandemin. Att grannländerna överväger att behålla gränskontrollerna mot vårt land när de öppnar mot varandra är ett allvarligt tecken. Tilliten har skadats.

Så snart den akuta krisen är över bör en gemensam nordisk kommission tillsättas för att dra nödvändiga slutsatser. Vid nästa kris, när den än kommer, får inte Norden stå lika splittrat och oförberett. Misstro måste bytas mot förtroende och samarbete.

Ett starkt Norden är bra för oss själva men även för omvärlden. De nordiska länderna har ändå missat flera möjligheter att stärka samarbetet alla vackra ord till trots. Åren efter andra världskriget valde länderna olika säkerhetspolitiska lösningar och några decennier senare valde man olika relationer till EG/EU. Med ett mer samordnat agerande hade Norden stått långt starkare idag.

Passunionen och den gemensamma arbetsmarknaden är emellertid viktiga framgångar som måste försvaras för framtiden. Föreningarna Norden har i mer än ett sekel arbetat för att utveckla samarbetet även när regeringarna har prioriterat annat. Idag behövs dessa föreningar kanske mer än någonsin för att driva på och skapa opinion.

Målsättningen om en nordisk förbundsstat, inskriven i Föreningarna Nordens principprogram, ligger knappast inom räckhåll, men nog bör våra länder kunna fördjupa samarbetet och i ökad utsträckning agera gemensamt. Ska det bli verkstad av visionen om Norden som ”världens mest hållbara och integrerade region” till 2030 finns det ingen tid att förspilla. Norden måste ta sig samman.

Regeringarna har ett stort ansvar, men även regionerna längs de nordiska gränserna är viktiga. Nordiska ministerrådets generalsekreterare Paula Lehtomäki är optimistisk och tror att ”Krisen kan leda till mer nordiskt gränssamarbete” (Sydsvenskan 21 maj). Jag hoppas att hon har rätt. Det är exempelvis viktigt att region Jämtland Härjedalen och Tröndelags fylke kan förverkliga planerna på en gemensam gränskommitté. Här finns sedan århundraden omfattande kontakter som nu måste stärkas och utvecklas för framtiden. Dessa möjligheter måste tas till vara!

Håkan Larsson, Rödön
ledamot regionfullmäktige (c)

medlem i Föreningen Norden