KG Westman satt i Sveriges regering under såväl första som andra världskriget. För eftervärlden är han mest känd som ansvarig minister för ingrepp i pressfriheten, ”ministern som drog in tidningar”, under andra världskriget. Men det finns mycket mer – och mer positivt – att säga om denne intressante man. Därför är det värdefullt att Veine Edman har skrivit en så gedigen biografi över honom; ”Statsråd i krigstider, KG Westman, Bröderna – Vännen och välgöraren” (Atremi). Bröderna Karl Allan, bonde och riksdagsman, och Karl Ivan, diplomat, får också vara med i boken. Likaså välgöraren Henrik Westman, som bröderna inte var släkt med trots samma efternamn.
Karl Gustaf (KG) Westman och hans bröder växte upp i en postmästarfamilj i Linköping. Fadern, postmästaren, var dock inte särskilt framgångsrik. Han blev avstängd från sin tjänst och var djupt skuldsatt vid sin bortgång. Godsägaren Henrik Westman på Valla var däremot förmögen och kom att bli KG:s välgörare. Tack vare lån och bidrag från godsägaren kunde KG genomföra framgångsrika studier i Uppsala. Som 34-åring utnämndes han 1910 till professor i rättshistoria. Redan dessförinnan hade han fått uppdraget att revidera och bearbeta realskolans historiebok ”Fäderneslandets historia” (Lilla Odhner), vilket blev en livslång uppgift.
I Uppsala var KG Westman tidigt aktiv i den politiska debatten. Från början intog han ganska konservativa ståndpunkter, bland annat som aktiv i föreningen Heimdal. 1914 blev han ecklesiastikminister i Hjalmar Hammarskjölds så kallade ”kungaministär”. Denna regering kallades så eftersom den hämtade sitt stöd hos kungen och inte hos riksdagen. Intressant nog hämtade KG råd hos sin nära vän, konstnären Anders Zorn innan han sa ja till utnämningen. Och han var inte okritisk till kungen.
Även om ministerposten under första världskriget var viktig är det senare KG Westman på allvar påverkar svensk politik. Under 1910-talet utvecklades två agrardemokratiska bondepartier, först Bondeförbundet och lite senare Jordbrukarnas riksförbund (JR). 1917 kom båda partierna in i riksdagen – och från Östergötland blev Karl Allan Westman riksdagsledamot för JR. Han kandiderade uppenbarligen i fullt samförstånd med sin äldre bror, professor KG. Två år senare valdes även denne in riksdagens första kammare för JR. Därefter arbetade KG politiskt i riksdagen samtidigt som han behöll sin professur i Uppsala.
Bilden: KG Westman var justitieminister i Per Albin Hanssons samlingsregering. (Ur boken)
Den historiskt viktigaste insatsen gjorde KG Westman i samband med ”kohandeln”, krisuppgörelsen, 1933 mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna. Han hade setts som nära lierad med Bondeförbundets partiordförande Olof Olsson i Kullenbergstorp, men i det avgörande läget gav han sitt stöd till Axel Pehrsson i Bramstorp och medverkade aktivt för uppgörelsen. KG:s uppslutning på Bramstorps sida var viktig, kanske avgörande, för att krisuppgörelsen blev verklighet. Edman citerar historikern Henrik Berggren som menar att KG Westman gjorde en historisk insats och bör lyftas fram som ett exempel på vikten av att politiker vågar ompröva tidigare positioner. KG var rätt man på rätt plats för att bistå den historiska uppgörelse som sannolikt räddade demokratin i Sverige.
Krisuppgörelsen fick utan tvekan stor betydelse för att säkra den ännu sköra svenska demokratin. Arbetslösheten kunde slås tillbaka och bönderna åter sälja sina produkter. Bara tre år efter uppgörelsen, 1936, mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna hade arbetslösheten pressats ned till en sjättedel. Nazism och andra auktoritära rörelsen kunde slås tillbaka. Det svenska välfärdssamhället kunde börja byggas av arbetarnas och böndernas partier.
KG Westman brukar ibland stämplas som ideologiskt ointresserad. Det är säkerligen en feltolkning. Han var tidigt aktiv i den politiska debatten utifrån en förhållandevis konservativ utgångspunkt. Under åren gick han mer in mot politikens centrum, vilket han inte minst visade genom sitt stöd till krisuppgörelsen. I ett tal 1935 underströk han centerpositionen, då han tog avstånd från såväl socialism som konservatism och marknadsliberalismen. Han försvarade privat företagsamhet men underströk att staten måste kunna gripa in för att hindra storfinansiella ekonomiska rovdjur att skada de svaga. Därför behövdes ett tyglande statsingripande i den övre våningen, medan det i den undre våningen skulle vara fritt spelrum för den personliga handlingskraften.
Under Bramstorps korta ”semesterregering” 1936 var KG Westman utrikesminister och i koalitionen mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna därefter blev han justitieminister. En post som han behöll i samlingsregeringen under andra världskriget. Intressant är att den praktiske och pragmatiske bonden Bramstorp och den intellektuelle historieprofessorn Westman hade förhållandevis lätt att samarbeta. De kompletterade varandra.
I rollen som justitieminister blev KG ansvarig för de kritiserade inskränkningarna i pressfriheten. Tyskkritiska tidningar beslagtogs och tryckfrihetsåtal väcktes mot syndikalistiska Arbetaren och kommunistiska Ny Dag. Inte för vad det stod i tidningarna utan för att innehållet försämrade förhållandet till främmande makt, dvs Tyskland. I efterhand är det lätt att vara kritisk, men det var en tuff tid då ansträngningarna att hålla Sverige utanför kriget var det överordnade målet – och det lyckades ju också samlingsregeringen med. Dessutom ska man komma ihåg att hela regeringen, med statsminister Per Albin Hansson i spetsen, stod bakom de här ingreppen i pressfriheten.
KG Westman var historieprofessor men också aktiv politiker under flera decennier. Han spelade en viktig roll i svensk politik. Det finns områden där man kan kritisera honom, men vi får inte glömma hans nyckelroll i krisuppgörelsen 1933 och att han då spelade en nyckelroll i försvaret av demokratin. Dessutom var han naturligtvis präglad av tidsandan.
Veine Edmans gedigna bok är mycket värdefull för den som vill förstå KG Westman och den tid han verkade i. Verkligheten är långt mer mångfacetterad än vad eftervärlden ofta tror.
Håkan Larsson