2016 gjordes en bred uppgörelse om energipolitiken. Det var en kompromiss, men den har på ett positivt sätt lagt fast långsiktiga spelregler. Utbyggnaden av förnybar energi går snabbt. Målet om ett helt förnybart energisystem till 2040 kan mycket väl bli verklighet.
Enligt energiuppgörelsen kan kraftbolagen driva existerande kärnkraftsreaktorer vidare och även bygga nya. Det är bolagen som bestämmer hur länge de existerande reaktorerna ska vara i drift och om de vill bygga nya. Föga tyder dock på att ny kärnkraft är intressant. Vattenfall har beslutat stänga två reaktorer i Ringhals eftersom de inte är lönsamma att driva vidare.
Den ökande produktionen av förnybar el borde glädja alla som arbetar för att nå klimatmålen även om mer självfallet behövs. Att kräva massiva satsningar på kärnkraft leder dock fel. Men uppenbarligen har Moderaterna och Kristdemokraterna drabbats av blind kärnkraftstro. Först gick Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor ut och krävde en ny energiuppgörelse före årsskiftet. Utspelet (DN 28/11) gjorde de tillsammans med Liberalernas Nyamko Sabuni, vars parti gillar kärnkraft och därför inte var med i uppgörelsen 2016. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson applåderade i bakgrunden.
Den 10 december förklarar så Moderaterna och Kristdemokraterna att de lämnar energiuppgörelsen för att de vill ”bejaka kärnkraften och dess framtid”. Det är ett trist och obegripligt agerande.
Vanligen brukar moderater och kristdemokrater anse att marknaden ska styra, men i energipolitiken öppnar man för planekonomi och massiva satsningar av skattebetalarnas pengar på en energikälla som är föråldrad. Även om vi idag skulle besluta bygga nya reaktorer skulle de inte producera energi förrän någon gång på 2030-talet. Den finländska reaktorn Olkiluoto 3 skulle ha startat för mer än ett decennium sedan, men den producerar ännu ingen energi. Enligt planerna skulle reaktorn kosta 3,2 miljarder euro (ca 30 miljarder kronor), idag beräknas totalkostnaden vara uppe i 11 miljarder euro (ca 115 miljarder kronor). Det borde man kanske lära något av…
Kärnkraftsromantikerna talar också lyriskt om ”fjärde generationens kärnkraft”. I grunden handlar det om en variant av bridreaktor, som utan framgång prövats sedan 1950-talet. Frankrike, som brukar ses som ett kärnkraftspositivt land, har avbrutit sin satsning på den här typen av reaktorer. De enda bridreaktorerna i drift finns i Ryssland och Kina.
Slutförvaringen av det radioaktiva avfallet är inte löst och företagen subventioneras genom att slippa försäkringar för stora olyckor. Då tvingas skattebetalarna vid ett haveri stå för kostnader som kan bli enorma.
Sverige har goda förutsättningar att bygga ett förnybart och klimatsmart energisystem. Vindkraft och solkraft producerar mer och mer. Vattenkraften ska effektiviseras. Vätgas och andra förnybara drivmedel, som kan produceras i Sverige, har framtiden för sig. Den gröna omställningen är i full gång.
Det är bekymmersamt om kärnkraftsvurm hos vissa partier tar uppmärksamheten från de goda möjligheter vi har att skapa ett väl fungerande förnybart energisystem. Vi får ändå hoppas att det energipolitiska förnuftet segrar. Kärnkraften räddar inte klimatet.
Håkan Larsson
Centerpartist på Rödön