Publicerad hos Dagens Samhälle 13 februari 2018.

Bilden: Silje Agan Rogan presenterar det norska systemet för del av vattenkraftens och andra naturresursers värden till lokal och regional utveckling. Skatteutskottets ordförande Per Åsling lyssnar intresserat.

Allt fler inser att det börjar bli dags för en ny större skattereform. Det har gått mer än ett kvartssekel sedan den senaste och sedan dess har världen förändrats. Riksdagens skatteutskott arrangerade nyligen ett seminarium på temat ”Skattereform 2.0, ett globalt konkurrenskraftigt skattesystem för Sverige”. Startskottet för reformeringen har därmed gått.

Många tankar och idéer framfördes i förstakammarsalen i riksdagshuset. Här vill jag lyfta fram vikten av att låta skattesystemet medverka till att överbrygga den allt allvarligare regionala klyvningen av Sverige, till att hela landet. Utskottsordföranden Per Åsling påpekade i inledningen att detta kan ske genom en förstärkning av de regionala och kommunala skattebaserna. Silje Aga Rogan från den norska advokatbyrån Lund & co, som arbetar med skattefrågor, utvecklade detta utifrån det norska skattesystemet, som bättre än det svenska ger hela landet likvärdiga förutsättningar.

Att en del av naturresursernas värden ska få stanna i de kommuner och fylken där produktionen sker är en självklarhet i Norge. Så är det även i de flesta andra länder, men inte i Sverige. Här levereras skatten till staten, varifrån kommuner och regioner kan hoppas på ett återflöde via utjämningssystemet. Det fungerar idag inte särskilt bra eftersom de regionala klyftorna hela tiden växer.

Norra Sverige levererar hela tiden enorma mängder naturresurser i form av kraft, skog och mineraler till det gemensamma samhället. Mycket lite av dessa värden får emellertid medverka till den lokala och regionala utvecklingen.

Skattebetalarna i de sju skogslänen beräknas varje år betala ungefär sju miljarder kronor mer än vad de skulle göra vid landets genomsnittliga skattetryck. De betalar i snitt 1,90 kronor mer per hundralapp än genomsnittet. Skillnaden mellan hög- och lågskattekommuner växer dessutom hela tiden. Konsekvensen är att kommuner och regioner i norr pressas att höja skatten ännu mer för att kunna upprätthålla en bra samhällsservice.

Med en dos politisk vilja kan skattesystemet naturligtvis utformas mer rättvist. Frågan är om tillräckligt av denna vilja finns.

Den som vill sätta stopp för den pågående regionala klyvningen kan hämta inspiration från grannarna i väster. Två verktyg i norsk distriktspolitik är särskilt effektiva om man vill ta hela landet i bruk. Det första är en generell geografisk differentiering av arbetsgivaravgifterna, det andra är att regionalisera en rättmätig del av vattenkraftens och andra naturresursers värden. Båda dessa åtgärder är fullt möjliga att introducera även i vårt land.

En kraftig sänkning av arbetsgivaravgifterna i norra Sveriges inland, såväl för det privata näringslivet som för offentliga sektorn, skulle ge dessa glesbefolkade områden ett lyft eftersom konkurrensförutsättningarna skulle bli mer likvärdiga med storstadsområdena. En del av vattenkraftens värden bör samtidigt regionaliseras. I första hand gäller det fastighetsskatten, men eftersom denna sänks genom energiuppgörelsen bör även en särskild naturresursskatt övervägas. En del av skogens, vindkraftens och malmens värden bör också få medverka till tillväxt och utveckling i de bygder och regioner som levererar dessa naturresurser. Detta hindrar inte att vi även framöver behöver ett utjämningssystem.

Reformeringen bör genomföras så snart som möjligt, antingen separat eller som en del av en mer omfattande skattereform. Jag är glad över att diskussionen är igång som vid riksdagsseminariet, men den måste också leda till verkstad.

För att ta hela Sverige i bruk krävs nytänkande. Klyvningen av landet måste stoppas innan vi får allt större områden utan fast befolkning, områden där det – som Silje Aga Rogan sa i sitt anförande – bara finns ”skog og ulv”. Låt skattesystemet hela Sverige, som det gör i Norge. Innan det är för sent!