Den polske centerpartisten och PSL-ledaren Stanislaw Mikolajczyk tog strid för demokratin i Polen efter andra världskrigets slut. Han tvingades fly och gå i exil, men den gröna politiken överlevde. Tillsammans med andra agrardemokrater från det av Röda Armén ockuperade öst- och centraleuropa bildade han International Peasant Union (IPU) för att ha beredskap för att återvända till hemlandet. Han uppmärksammades i sitt nya hemland, USA, där tidskriften Time utsåg honom till månadens man 1948. Idag sitter Mikolajczyks parti PSL i Polens regering.

Stanislaw Mikolajczyk föddes i västra Tyskland 1901. Hans familj kom från Poznan i västra Polen, då ockuperat och en del av det tyska kejsardömet. Det var vid den här tiden vanligt att polacker reste västerut för att få arbete, så också Stanislaws föräldrar.

Vid tio års ålder flyttade familjen Mikolajczyk hem till sin lilla gård. Stanislaw fick tidigt tjäna sitt levebröd som sockerbruksarbetare. Samtidigt började han engagera sig i den polska frihetskampen. Efter att Polen åter blivit en självständig stat 1918 deltog han i försvaret mot den framryckande Röda armén.

Under 1920-talet engagerade sig Stanislaw Mikolajczyk mer och mer i den politiska bonderörelsen och fick förtroendeuppdrag inom Polska folkrörelsepartiet PSL. Vid valet 1929 valdes han in i parlamentet, sejmen, som yngste ledamot. Några år senare valdes han till partiets vice ordförande och fick upprätthålla ledarskapet eftersom ordföranden, Wincenty Witos, tvingats i exil till Tjeckoslovakien. Det var hårda tider, eftersom landet leddes av en auktoritär regim, först under general Pilsudski och därefter av en överstejunta. Mikolajczyk och PSL opponerade och arbetade hela tiden för att en verklig demokrati skulle återinföras. Under 1937 genomfördes omfattande bondedemonstrationer.

Menig soldat

I september 1939 kom det verkliga dråpslaget mot Polen. Tyska nazister invaderade från väster och sovjetiska kommunister från öster. Hitler och Stalin hade gjort upp om att dela Polen mellan sig (Molotov-Ribbentroppakten). Stanislaw Mikolajczyk gick ut i försvar för sitt land som menig soldat. Han deltog i försvaret av Warszawa, men efter huvudstadens fall flydde han till Frankrike via Ungern, Jugoslavien och Italien.

I Paris fanns den polska exilregeringen som leddes av general Wladislaw Sikorski, som omgående engagerade bondeledaren i arbetet efter dennes ankomst. När nazisterna invaderade Frankrike tvingades exilregeringen vidare till London, där den sedan fanns under hela andra världskriget. Stanislaw Mikolajczyk snart utsetts till vice premiärminister och inledde i den egenskapen ett intensivt arbete för sitt plågade hemland.

Sikorski och Mikolajczyk reste till USA för att skapa opinion för hemlandet bland den stora polska befolkningsgruppen där. Vid ett möte i en park i Chicago på Polens nationaldag den 3 maj 1941 lär ett par hundratusen åhörare ha lyssnat till Stanislaw Mikolajczyk. De båda ledarna för exilregeringen träffade också president Roosevelt under sitt besök. Detta var före USA:s inträde i världskriget och de polska kommunisterna beskyllde i sin press Mikolajczyk för att vara agen för den brittiska imperialismen, som försökte tvinga in USA i kriget. Därmed bekräftade de att de såg bondeledaren som sin kanske störste framtida motståndare.

Så länge pakten mellan Stalin och Hitler varade låg annars kommunisterna lågt. När det rödbruna samarbetet bröts och tyskarna ryckte in i den Sovjetockuperade delen av Polen kunde även kommunisterna göra motstånd. Men de polska kommunisterna var få jämfört med andra motståndgrupper. Långt viktigare var de så kallade bondebataljonerna som stod PSL och landsbygdsungdomsförbundet ZMW Wici nära. Dessa kom så småningom att bli viktiga delar av Hemarmén, Armia Krajowa. Bondebataljonerna ska så småningom ha bestått av mellan 150 000 och 180 000 man av Hemarméns sammanlagt ungefär 300 000.

Inom PSL fortsatte idédebatten även under ockupationen. Partiet började tidigt förbereda sig för tiden efter kriget. Agrarianismen utvecklades. Det lokala självstyret underströks, en jordreform förbereddes och man argumenterade för balans mellan jordbruks- och industriproduktion. Man underströk vikten av de största samhällsgrupperna – bönderna och arbetarna – samarbetar.

Regeringschef

Sommaren 1943 störtade general Sikorski i Gibraltar och omkom. Stanislaw Mikolajczyk var den naturlige efterträdaren som exilregeringens ledare. Läget var synnerligen allvarligt och den nye premiärministern pressades från flera håll. För Mikolajczyk var det oerhört viktigt att Polen fick behålla sina territorier från mellankrigstiden. Men snart utsatte Churchill och Roosevelt, som vid det här laget vari allians med Stalin, honom för press att acceptera den så kallade Curzonlinjen, vilket skulle innebära att mer än 40 procent av förkrigs-Polen gick förlorat. Men Mikolajczyk stod på sig i det längsta och sa:

Jag har inte befogenhet att ge bort halva mitt land.

Bondeledaren tog strid med Churchill och reste till Moskva för att förhandla med Stalin. Så småningom fick han emellertid klart för sig att USA och Storbritannien lovat Sovjet östra Polen redan vid toppmötet mellan Roosevelt, Churchill och Stalin i Teheran i december 1943. Detta upplevdes förstås som ett stort svek från västs sida av de flesta polacker. Förhållandet till Roosevelt och Churchill blev inte bättre av att de av diplomatiska skäl accepterade Stalins lögn om att Sovjet inte skulle ha mördat de över 4 300 polska officerare som tyskarna hade upptäckt i massgravar i Katynskogen. I verkligheten var det ingen tvekan om att det var Sovjet som begått detta massmord.

I november 1944 avgick Stanislaw Mikolajczyk som premiärminister efter oenighet inom exilregeringen. När Röda armén ryckte fram hade man dessutom med sig en egen polsk lydregering, den så kallade Lublinkommittén. I Moskva fängslades 16 ledande polska politiker, bland dem flera framträdande bondepartister. Men den demokratiska  bonderörelsen gav inte upp. Efter många turer accepterade Mikolajczyk vid krigsslutet att bli vice premiärminister och jordbruksminister i en samlingsregering ledd av socialisten Edward Osóbka-Morawski. I juni 1945 återvände han till Warszawa, nu en huvudstad i ruiner. Stanislaw Mikolajczyk trodde emellertid fortfarande att det var möjligt att bygga ett demokratiskt efterkrigs-Polen. När han återvände till det svårt härjade hemlandet sågs han också av många landsmän som ”Polens frälsare”.

Polens största parti

Direkt efter krigsslutet intensifierades arbetet på att reorganisera PSL-partiet och bygga upp organisationen runt om i landet. Från kommunistiskt håll gjordes samtidigt stora ansträngningar att splittra bonderörelsen. Till en början dock utan större framgång. Medlemsantalet i det reorganiserade PSL växte snabbt och lär ha uppgått till ungefär 800 000 i slutet av 1946. Ungdomsförbundet ZMW Wici hade snart också flera hundratusen medlemmar. Bondepartiet var långt större numerärt än kommunistpartiet, men våldsapparaten låg i de senares händer.

PSL, med Mikolajczyk i spetsen, strävade hela tiden efter att bygga ett demokratiskt och pluralistiskt  samhälle. Partiet underströk vikten av full yttrandefrihet, avbyråkratisering och lokalt självstyre. Kommunisterna hade emellertid en helt annan agenda, vilket snart visade sig. De aktiva inom PSL började förföljas.

I juni 1946 genomfördes folkomröstning om några olika frågor, den så kallade 3xtak(ja)-folkomröstningen. PSL bestämde sig för att uppmana till nej-röstning när det gällde förslaget om att avskaffa parlamentets första kammare, senaten. Oberoende observatörer beräknar att två tredjedelar av väljarna stödde PSL-linjen, men det kommunistkontrollerade inrikesdepartementet förfalskade siffrorna och redovisade motsatt resultat. Inför de allmänna valen, som vid Jaltakonferensen hade utlovats bli ”fria och oinskränkta” började förföljelsen mot PSL på allvar. Partiet vägrade att ställa upp på samlingslistorna och uppfattades av väljarna som det enda alternativet till en kommuniststyrd regim. Men många PSL-kandidater fängslades eller till och med mördades inför de allmänna valen som hölls den 19 januari 1947.

Valet blev närmast en orgie i fusk, manipulation, terror och skrämsel. PSL tilläts ha 36 valobservatörer vid de totalt 5 200 vallokaler. På de platser valresultatet kunde kontrolleras fick PSL mellan 65 och 85 procent av rösterna – i ett distrikt i Warszawa (!) där Mikolajczyk själv kandiderade lär partiet ha fått hela 96 procent av rösterna.

När de officiella resultaten offentliggjordes hade PSL emellertid endast fått 10,3 procent av rösterna och 27 av 444 mandat i sejmen. Det kommunistkontrollerade ”demokratiska blocket” lade beslag på 394 mandat. Valfusket hade genomförts fullt ut.

Dagen efter tillkännagivandet av valresultatet avgick Stanislaw Mikolajczyk och PSL ur regeringen.  Mikolajczyk besökte den kommunistiska presidenten Bierut och förklarade att partiet ändå skulle fortsätta sin kamp för Polens frihet.

Levande gröna idéer

Efter det manipulerade valet placerades kommunister på alla ledande poster och PSL:s möjligheter att agera inskränktes kraftigt. Stanislaw Mikolajczyk ville i det längsta fortsätta att arbeta i sejmen. I oktober 1947 fick han veta att han förmodligen skulle  ställas inför rätta. Med hjälp av USA:s ambassad lyckades bondeledare ta sig ut ur landet under dramatiska omständigheter.

Stanislaw Mikolajczyk och PSL hade gjort allt som stod i deras makt att bygga ett demokratiskt efterkrigs-Polen men misslyckats. På basplanet levde dock de gröna idéerna vidare på  den polska landsbygden för att åter blomma upp några decennier senare.

Stanislaw Mikolajczyk själv tog sig först till London för att senare flytta vidare till USA. När han träffade Winston Churchill i Polen förklarade denne att ”jag är förvånad över att du lyckades ta dig ut levande”. I exilen kom Mikolajczyk att spela en viktig roll som ordförande i efterföljaren till mellankrigstidens gröna international, International Peasant Union (IPU), där gröna bondepolitiker i exil från öst- och centraleuropa kom att samarbeta.

Mikolajczyk avled i USA 1966. Hans kvarlevor återfördes till Polen och begravdes där år 2000. Idag sitter hans gamla parti PSL i Polens demokratiska regering.