Grön Politik för Det Goda Livet

Inlägg på Newsmill 21 april 2011:

Sverige behöver en tydlig grön och decentralistisk politik. Centerpartiet har de naturliga förutsättningarna att fylla denna viktiga roll, men det kräver att partiet med full kraft lyfter fram sina egna profilfrågor, skärper sin profil och träder ut ur alliansskuggan. Det är dags för Grön Politik för Det Goda Livet!

Under senare år har Centerpartiet allt oftare framställt sig som ett liberalt parti bland andra liberala partier. Detta har medverkat till att göra partiet otydligt, särskilt som det är något oklart vilken ”liberalism” det handlar om, socialliberalism, grön liberalism, nyliberalism eller en liberalism helt utan prefix. Det är dags att tydligare lyfta fram partiets egen unika gröna och decentralistiska profil.

Redan när Bondeförbundet bildades för ett sekel sedan fanns en frihetlig, socialliberal kärna i partiets politik. Idealet var en levande landsbygd med självägande bönder som, tillsammans med sina familjer, självständigt kunde utveckla sina gårdar. Det handlade i hög grad om att skapa rättvisa mellan olika samhällsgrupper, om att ge landsbygdens folk likvärdiga levnadsförhållanden med stadsborna.

Social marknadsekonomi

Flera centrala personer i Bondeförbundet under partiets första decennier startade sina politiska banor som liberaler. Det gäller partigrundaren Carl Berglund, liksom partiets förste statsminister Axel Pehrsson Bramstorp, som inledde sin riksdagsbana som liberal. En orsak till Bondeförbundets bildande var insikten om att en otyglad marknadsliberalism leder till koncentration och centralisering, till ökande klyftor mellan land och stad, mellan olika grupper i samhället. Liksom för övriga agrardemokratiska partier, som bildades runt om i Europa i början av 1900-talet, byggde Bondeförbundet på värden som frihet, social rättvisa, trygghet, kooperation och decentralisering. Denna idéströmning kallas av statsvetarna för agrarianism.

Bondeförbundet betecknades tidigt som ett ”naturligt centerparti” i det politiska landskapet. Som mittenparti kunde partiet samverka åt såväl höger som vänster utifrån möjligheterna att få genomslag för sina hjärtefrågor. Genom krisuppgörelsen 1933, av de politiska motståndarna föraktfullt kallad kohandeln, mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna inleddes ett rödgrönt samarbete som fick stor betydelse för den fortsatta utvecklingen. Tillsammans byggde böndernas och arbetarnas partier upp det svenska folkhemmet under de kommande decennierna.

Den tredje vägen och partireformationen

Under 1940-talet utvecklades Bondeförbundets ideologi genom diskussionen om ”den tredje vägen”. Med inspiration från finska Agrarförbundet diskuterades ett alternativ till såväl renodlad socialism som renodlad kapitalism. I slutet av 1950-talet genomfördes den så kallade partireformationen, då Bondeförbundet breddades, antog nytt partiprogram och bytte namn till Centerparitet. Den unge Nils G Åsling förklarade i en artikel 1959 att partiets linje innebar ett ”avståndstagande både från socialismens övertro på staten och från den klassiska liberalismen, vars konsekvenser historien visat är koncentration av den ekonomiska makten till ett fåtal händer”.

Partiet attraherade nu förutom landsbygdens folk även arbetare, tjänstemän och småföretagare i städerna. Under ett par decennier växte partiet till att bli ett av huvudalternativen i svensk politik. I valen 1973 och 1976 fick Centerpartiet stöd av en fjärdedel av väljarna.

Decentralisering var parollen som satte fart på den gröna vågen i svensk politik. Partiordföranden Gunnar Hedlund förklarade att det handlade om att omsätta parollen makten till folket i praktiken och om att alla delar av landet skulle ges förutsättningar till utveckling. Partiideologen Gustaf Jonnergård formulerade i artiklar och skrifter centeridéerna på ett mer slagkraftigt sätt än någonsin tidigare.

Redan i början av 1960-talet förde partiet upp miljön som en viktig fråga på den politiska agendan och efter 1973 ställde sig partiet i spetsen för det framväxande kärnkraftsmotståndet. Den allt starkare miljörörelsen satte vid den här tiden i hög grad sina förhoppningar på det centergröna partiet. Decentralisering och miljöansvar var drivkrafter för det snabbt växande partiet.

Ekohumanism

Efter valet 1976 kunde Thorbjörn Fälldin bilda en centerledd regering. Människor både på landsbygden och i de större städerna attraherades av att Centerpartiet stod för ett tydligt alternativ till centralisering och flyttlasspolitik.

Idémässigt fortsatte den gröna centerideologin att utvecklas. I början av 1980-talet lanserades beteckningen ”ekohumanism” av statsvetaren Hans Albin Larsson och historikern Erik Arthur Egervärn. Den senare förklarade begreppet så här 1985:

Ekohumanismen är en naturlig idébas för ett parti med sina rötter i bondesamhället. Bondens inbyggda insikt om att bruka utan att förbruka innebär ett ekologiskt förhållningssätt. Bondens individualism och tro på sin egen förmåga, kopplat till landsbygdens krav på samarbete, är utflöden av en humanism med både ansvarstagande och kollektiv solidaritet.

I gällande partiprogram betecknar Centerpartiet sin ideologi som ekohumanism. Ändå har man under senare år mer använt beteckningen liberalism. Även om jag kan beteckna mig själv som ”socialliberal” anser jag att det är den egna identiteten som främst gör Centerpartiet till ett intressant och unikt parti – och då är decentralist och ekohumanist beteckningar som jag känner mer för.

Ut ur alliansskuggan

Sedan regeringsskiftet 2006 har Centerpartiets ledning främst månat om regeringsalliansens sammanhållning och inte drivit de egna profilfrågorna särskilt hårt. Det har inte uppskattats av väljarna. Toppstyrda kompromisser när det gäller kärnkraften och FRA har dessutom skapat osäkerhet och tvivel långt in i partiets kärngrupper. Positiva inslag med centerprofil i regeringspolitiken som satsningarna på mindre företag och Matlandet Sverige har inte kunnat kompensera detta.

För att kunna återta sin nyckelroll i svensk politik måste Centerpartiet träda ut ur alliansskuggan, vilket den egna valanalysgrupp har understrukit. Att Sverige behöver ett grönt mittenalternativ även i vår tid råder ingen tvekan om, ett parti som arbetar för att ge alla delar av landet förutsättningar att utvecklas och som månar om miljön. Behovet av en offensiv politik för decentralisering och miljöansvar är om möjligt ännu större idag än under storhetstiden på 1970-talet.

För Centerpartiet gäller det därför att göra en nystart och utveckla en spännande centergrön berättelse om framtidens Sverige, en grön politik för det goda livet. Ska den nödvändiga förnyelsen lyckas måste partiet samtidigt hämta inspiration från de egna gröna rötterna. Utmaningen är att behålla de traditionella kärngruppera och samtidigt vinna nya väljare, inte att byta väljarkår. Att byta väljarkår är inget framgångsrecept.

Näring från de gröna rötterna

För Centerpartiet gäller det alltså att tydliggöra sin politik och gå till offensiv i framtidsfrågorna. Det handlar om att reparera det något skamfilade varumärket Centerpartiet. När man ser framåt är det viktigt att hämta näring från de gröna rötterna och samtidigt förnya politiken och anpassa budskapet till vår tids verklighet.

Det behövs sociala och miljömässiga ramar för hur marknadsekonomin ska fungera väl även på 2000-talet. Marknaden ska vara en samhällets tjänare, inte dess herre.

Centerpartiet/Bondeförbundet har sedan starten för 100 år sedan arbetat för att vårda naturen och miljön. Att överlämna gården i bättre skick till kommande generation var ett mål i bondesamhället. I slutet av 1920-talet valde partiet den gröna färgen som sin. Inspirationen kom från Gröna internationalen, där många europeiska agrarpartier samarbetade under mellankrigstiden. Med denna bakgrund var det också naturligt för Centerpartiet att som första svenska parti på allvar börja driva miljöfrågorna i riksdagen i början av 1960-talet.

Miljöfrågorna är idag centrala i all politik på alla plan. Det bör ge ett genuint ekologiskt medvetet parti som Centerpartiet goda förutsättningar att spela en viktig roll framöver.

Decentralisering viktigare än någonsin

På samma sätt är det när det gäller decentralisering – av makt och resurser. Centerpartiet/Bondeförbundet har sedan starten arbetat mot centralisering och koncentration, för att hela landet ska leva.

Behovet av en politik för att ge alla delar av landet likvärdiga förutsättningar för utveckling är större än någonsin. På detta område har Centerpartiet sedan länge konkreta förslag, exempelvis återföring av vattenkraftsmedel till de kommuner och bygder som släppt till sina forsar och geografisk differentiering av arbetsgivaravgifterna. Detta är de två viktigaste och mest effektiva redskapen i Norges framgångsrika distriktspolitik för att ta hela landet i bruk. Nu är det dags att överföra de positiva erfarenheterna till vår sida av Kölen.

Decentralisering handlar även om att garantera en bra samhällsservice i hela landet, om att se till att alla delar av landet har en bra infrastruktur och om att omlokalisera statlig verksamhet från Stockholmsregionen till andra delar av landet för att stärka de lokala arbetsmarknaderna.

Sverige är i stort behov av en tydlig grön och decentralistisk politik även på 2000-talet. Centerpartiet har de naturliga förutsättningarna att fylla denna roll, men det kräver att partiet med full kraft lyfter fram sina egna profilfrågor och träder ut ur alliansskuggan. Det är dags för Grön Politik för Det Goda Livet!

Håkan Larsson, ordförande för Centerpartiet i Krokom

Journalist och tidigare riksdagsledamot

0 svar på ”Grön Politik för Det Goda Livet

  1. Detta var ord och inga visor! Strålande formulerat av Håkan Larsson! Centern kan med detta dokument som grund hitta sin väg tillbaka i svensk politik.

  2. Mycket bra Håkan. Nyliberaler vimmlar det av och det har aldrig varit centerpartiets ideologi.
    Ekohumanismen däremot är en bra grund att stå på för att profilera partiet och därigenom träda ut ur skuggan av moderaterna.
    Erik Arthur Egervärns förklaring av ideologin är bra men eftersom det finns en rädsla inom partiet att förknippas med bonden bör man även definiera ekohumanismen som ideologi på ett intelektuellt fikonspråk. Ett förslag från mig är:
    Ekohumanism är en konservativ gren av socialliberalismen med ekologisk insikt och pragmatiskt beslutsfattande på lokal nivå.

Lämna ett svar till Mats Näslund Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *