Den här texten handlar om en radikal centerpartist före Bondeförbundet/Centerpartiet. Nils Larsson i Tullus, jämtländsk bonde och bondeståndets siste talman spelade en viktig roll i reformeringen av det svenska samhället mellan 1850 och 1890. Han var med och lade grunden för Sveriges ”gyllene sekel” mellan 1870 och 1970, då landet utvecklades från ett fattigt land i Europas utkant till ett av världens främsta välfärdsländer.

Den här texten har tidigare publicerats i En bok till Thorbjörn 2008 och är en sammanfattning av min bok Frihetskämpen från Tullus 2006.

Svenska bönder har genom århundradena haften förhållandevis fri ställning. När ”yrkeskollegorna” på andra håll i Europa var livegna kunde de svenska bönderna sända egna representanter till riksdagen. Därifrån var det ändå ett långt steg till att en bonde skulle få vara med och leda landet.

Först 1905 tog den förste bonden plats i regeringen, vid kungens bord, Alfred Petersson i Påboda. Under några sommarmånader 1936 kunde skånebonden Axel Pehrsson Bramstorp som statsminister leda landets regering – och ytterligare 40 år senare, 1976, blev Thorbjörn Fälldin från Ångermanland regeringsbildare för en mer långvarig regering än Bramstorps ”semesterregering”.

Det finns emellertid en bonde som spelade en nyckelroll i svensk politik under en tidigare omvälvande period, nämligen Nils Larsson i Tullus. Denne jämtländske bonde var en aktiv pådrivare i liberal riktning under reformperioden decennierna efter 1850 då grunden lades till Sveriges ”gyllene sekel”. Under det århundrade som följde efter 1870 omvandlades Sverige från ett fattigt land i Europas utkant till ett mönsterland i välfärd.

Ekonomiska och politiska reformer

Den positiva utvecklingen kom inte av sig själv, den var ett resultat av omfattande politiska och ekonomiska reformer. Modiga och framtidsinriktade politiker som vågade förändra och förnya var en förutsättning för framgången. Nils Larsson i Tullus var en av dessa.

När jag under mitt arbete med boken om Nils Larsson (Frihetskämpen från Tullus, 2006), studerade hans liv och gärning blev jag många gånger fascinerad över de uppgifter om honom jag hittade. Här fann jag en bonde från den jämtländska landsbygden som noga följde med i samtidsdebatten och själv engagerade sig i viktiga framtidsfrågor.

Som 26-åring revolutionsåret 1848 tog Nils Larsson initiativ till ett ”reformsällskap” i Östersund. Kravet från sällskapet var allmän rösträtt (om än bara för män), vilket var ett oerhört radikalt krav vid denna tid. När Nils var med och startade reformsällskapet hade han redan tagit över fädernegården, hunnit bli invald i hemsocknen Näskotts skolstyrelse och inträda som ledamot i Jämtlands urgamla landsting.

Två år senare, 1850, valdes Nils in i bondeståndet för norra Jämtlands domsaga och fick företa den långa resan till riksdagen i Stockholm, som vid denna tid tog mellan en och två veckor. Väl på plats i huvudstaden engagerade han sig utan att tveka hårt i debatter i vitt skilda ämnen. Nils kritiserade de i hans tycke höga anslagen till hovet samtidigt som han offensivt drev jämtlandsböndernas intressen. Han fick rykte om sig att vara ”norrlandspatriot, frihandlare och norskvän”. Nyheterna spreds över landet och det började talas om ”den ryktbare Nils Larsson från Jämtland”.

Nils Larsson kämpade hårt för ökad frihet och avregleringar av olika slag. Han inspirerades i sitt arbete av liberala tänkare runt om i Europa. Själv läste han böcker på tyska som han lärt sig under sina år vid Frösö trivialskola, men engagerade också en egen översättare av fransk och engelsk litteratur. Det är fascinerande att tänka att Nils Larsson och hans vän, översättaren Suno Gallus Wallström, diskuterade Adam Smiths och Frédéric Bastiats verk på gården i Tullus till långt in på nätterna.

Nils följde också noga den norska debatten. Norge var vid denna tid ett lysande demokratiskt föredöme för frihetskämpar som Nils Larsson på den här sidan av Kölen. När den norske författaren Björnstierne Björnson besökte riksdagen i Stockholm 1870 var det bonden från Tullus som höll högtidstalet. Hade Nils lyckats i sina ambitioner att jämställa Norge med Sverige i unionen hade kanske brödrafolken kunnat leva tillsammans även efter 1905…

Under sina riksdagmannaår medverkade Nils Larsson till en lång rad reformer. Han var en stor visionär och ideolog, men var samtidigt pragmatisk och förstod att ett litet steg i rätt riktning är bättre än inget steg alls.

Landsting i hela landet

Som ende bonde var Nils Larsson ledamot i 1858 års kommunalkommitté. Där kunde han med framgång argumentera för att alla Sveriges län borde följa Jämtlands exempel och införa landsting. I Jämtland hade det urgamla landstinget överlevt genom seklerna. Så blev också fallet i 1862 års kommunallagar. Samtidigt skiljdes också den kyrkliga och borgerliga kommunen åt.

Den svenska ekonomin reformerades och liberaliserades radikalt i mitten av 1800-talet. Nils Larsson var hela tiden en aktiv pådrivare i denna riktning och samarbetade exempelvis gärna med finansministern Johan August Gripenstedt i reformarbetet. Nils deltog i riksdagsdebatterna och argumenterade hårt för att de kvarvarande resterna av skråväsendet skulle avskaffas och tullarna sänkas eller avvecklas.

År 1862 när Nils valts till talman i bondeståndet kunde han påverka politiken mer, även om han inte på samma sätt som tidigare kunde delta i riksdagsdebatterna. Men han medverkade aktivt till att en för tiden mycket långtgående näringsfrihet infördes 1864. Samma år fick Sverige också en modern banklagstiftning och året därpå blev landet en del av det europeiska frihandelssystemet.

Bondeståndets siste talman

Mest aktiv var Nils Larsson ändå i arbetet på att få till stånd en representationsreform, att på allvar börja demokratisera Sverige. När det inte gick att ta hela steget från ståndsriksdag till ett parlament grundat på allmän rösträtt gällde det att ta ett steg i taget. Hemma i sin valkrets arbetade Nils aktivt för en reformering av riksdagen med moderna metoder som namninsamlingar och opinionsmöten. Den 4 december 1865 kunde Nils, som bondeståndets talman, äntligen med ett klubbslag bekräfta att ett enigt bondestånd stod bakom representationsreformen och att den föråldrade ståndsriksdagen skulle ersättas med ett modernare tvåkammarsystem. Några dagar senare, då även en knapp majoritet av adeln efter hård debatt godkänt reformen, kunde hela Sverige fira att ett stort steg mot ett mer modernt styrelsesätt tagits. Och firade gjorde man med besked runt om i städer och bygder.

Vid flera tillfällen tidigare under 1800-talet hade försök att reformera styrelseskicket gjorts, men det var först 1865 det lyckades. Även om decennier återstod innan Sverige blev en verklig parlamentarisk demokrati hade ett avgörande steg tagits. Nils Larsson i Tullus var med om att lägga grundstenen till ett demokratiskt land. Under hela sitt liv arbetade han på olika sätt för demokratisering, frihandel, näringsfrihet, liksom för yttrande- och religionsfrihet.

Internationell solidaritet

Utsikten från gården i Tullus, över skogar, fält och fjäll, är vidunderlig. Nils Larsson var en vidsynt man, vars engagemang inte stannade vid landets gränser. Han arbetade som sagt hårt för att jämställa Norge med Sverige och ledde solidaritetsmöten för de kämpande polacker som gjorde upprop mot ryske tsaren 1863. Vidare engagerade han sig aktivt i arbetet mot dödsstraff och var motståndare till höga försvarsanslag. Det var ingen tillfällighet att han var en av de första medlemmarna när Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen bildades.

Nils Larsson var decentralist och demokrat. Han var starkt påverkad av tidens liberala strömningar och såg över klassgränserna. Uppdragsgivarna hemma i Jämtland glömde han aldrig hur upptagen han än var av sitt nationella och internationella engagemang. Han motionerade och argumenterade för allt mellan att en lantbruksskola skulle startas i Jämtland till vägsatsningar och ändringar i jaktstadgan. Ofta deltog han i opinionsmöten och i debatten i tidningarna.

Efter tvåkammarriksdagens införande försökte Nils att bygga ett brett liberalt riksdagsparti tillsammans med stadsliberaler från det gamla borgarståndet. Han fick emellertid allt svårare att känna sig hemma i denna gruppering och i slutet av sin riksdagsmannakarriär gick han över till lantmannapartiet, där de flesta av tidens bondepolitiker var med.

Efter att han lämnat riksdagens andra kammare 1878 arbetade han på andra sätt intensivt för sitt hemlän. Bland annat drev han framgångsrikt ett mejeri hemma i Tullus. Ibland gjorde han försäljningsresor med mejeriets produkter till huvudstaden, där den tidigare talmannen vandrade runt mellan osthandlarna med smakprov. Affärerna lär ha gått ganska bra.

En modern man

Vid den stora tullstriden 1887 ombads Nils Larsson att ”som gammal frihandlare” göra comeback som riksdagsledamot. Han vann väljarnas stöd och kunde nu ta tåget till Stockholm och riksdagen. Med järnvägen tog resan tolv timmar i stället för tolv dagar vid hans första riksdag 37 år tidigare. För övrigt en järnväg, vars sträckning han i hög grad hade påverkat under sin tidigare riksdagsperiod. Detta illustrerar väl den stora förändring av det svenska samhället som skedde under de här decennierna – en omvandling som Nils Larsson bidrog till som politiker.

Nils Larsson var en modern man och på många sätt före sin egen tid. Han är väl värd att hyllas för sina insatser även idag. Hade det varit möjligt för en bonde att ta plats vid kungens bord, i regeringen, i mitten av 1800-talet är jag övertygad om att Nils hade varit statsråd, kanske statsminister. Nu fick han i stället vägröjarens och grundläggarens roll.

Nils Larsson kan utan tvekan ses som en föregångare till progressiva bondepolitiker som Axel Pehrsson Bramstorp, Gunnar Hedlund och Thorbjörn Fälldin.