Östersunds-Posten
För åtta år sedan, 2016, enades fem av riksdagens partier om en bred energiuppgörelse. S, Mp, C, Kd och M kom överens om grunden för en långsiktig energipolitik.

Uppgörelsen var en kompromiss, inte minst när det gällde kärnkraften. Man öppnade för ny kärnkraft, men markerade att inga statliga subventioner för nya reaktorer kunde påräknas. Däremot avskaffades effektskatten på kärnkraft. Uppgörelsen innebar samtidigt ett politiskt godkännande av kraftbolagens beslut att stänga fyra reaktorer. Enighet rådde också när det gällde målsättningen om ett helt förnybart energisystem.

Ett par år senare hoppade M och Kd av uppgörelsen, som var tänkt att vara långsiktig. Nu var det bara kärnkraft som gällde, en inriktning som även L och Sd delade. Uppenbarligen insåg man att det inte skulle byggas några nya reaktorer utan subventioner från skattebetalarna. De här partierna lämnade marknadstänkandet och började diskutera planekonomiska åtgärder för den eftersträvansvärda kärnkraften.

Inför valet 2022 utlovades billig och stabil kärnkraft från Tidöpartierna, inte minst från M och Kd, samtidigt som man i höga tonarter attackerade övriga partier i den uppgörelse man själva hade ingått i några år tidigare. Efter regeringsskiftet utlovades två nya reaktorer till 2035 och minst tio till 2045, men hur skulle det gå till?

Nu har Mats Dillén presenterat sin utredning om hur nya reaktorer skulle kunna finansieras – och det blir inte billigt för skattebetalarna.

Först ska staten låna ut 300 miljarder kronor – kanske mer – till låg ränta under byggfasen. Kraftbolagen ska, enligt förslaget, stå för 25 procent av byggkostnaderna. När väl reaktorerna har börjat producera el ska man få ett garanterat pris på minst 80 öre per kilowattimme under fyra decennier framöver. Bolagen ska också kunna förhandla om förbättrade villkor om de har svårigheter. Sammantaget kan detta bli verkliga ”slukhål” för skattebetalarna.

Absurt är att kärnkraftsentusiasterna verkar ha förträngt alla risker med kärnkraft – från brytning av uran över driften (sårbarhet) till slutförvaring av det radioaktiva avfallet. Skulle kraftbolagen få stå för fulla försäkringskostnaderna skulle aldrig en ny reaktor byggas.

Lika absurt är att man blundar för att det är de förnybara energislagen som växer snabbt runt om i världen. Lägg till detta att tekniken när det gäller lagring och hushållning utvecklas snabbt och lovande. ”Energimässigt så behöver vi inte alls kärnkraft, i världen eller i Sverige”, konstaterar exempelvis Björn Sandén, professor i miljösystemanalys vid Chalmers, i tidningen Syre och varnar för att satsa på stora kärnkraftsprojekt.

Regeringen Kristersson sitter fast i sin kärnkraftstro. Att nya reaktorer är oerhört dyra och tar mycket lång tid att bygga struntar man i. Nästa steg vi kan vänta från regeringen är att öppna för uranbrytning i Sverige. Då ligger inte minst Storsjöbygden illa till. De kanadensiska och australiska bolag som prospekterar i Ovikenområdet drömmer om att få bryta uran.

Vi behöver en bred diskussion om kärnkraften, dess risker och problem, så att vi inte går i fällan att satsa på denna oerhört dyra energikälla. Min övertygelse är att det finns långt bättre alternativ. Låt oss arbeta för ett långsiktigt hållbart och förnybart energisystem! Just vad den breda energiuppgörelsen 2016 syftade till. Mer kärnkraft – och uranbrytning – behövs inte!

Håkan Larsson, centerpartist på Rödön