Alliansens partiledare äter tårta för att fira att det är åtta år sedan mötet hemma hos Maud Olofsson i Högfors. Bildandet av alliansen hade betydelse för att man framgångsrikt kunde erbjuda väljarna ett tydligt regeringsalternativ till den trötta Socialdemokratin inför valet 2006. Att nu – 2012 – tro att ett fördjupat samarbete med kompromissande i sakfrågor före valet om två år emellertid är en annan sak. Sverige har ett flerpartisystem och väljarna har rätt att välja på olika partier och inte enbart på två förberedda regeringsalternativ.

Gabriel Ehrling pekar i ett intressant debattinlägg om Centerpartiets situation på att läget idag är ett annat än 2004. I valet 2002 – före Högfors – fick Moderaterna stöd av 15 procent av väljarna, medan de övriga tre blivande allianspartierna tillsammans den gången stöddes av mer än dubbelt så många. Det var alltså före bildandet av Allians för Sverige.

I det senaste valet stöddes Moderaterna av över 30 procent, dubbelt så många som två val tidigare, medan de tre andra partierna endast fick ungefär 19 procent. Ska man tro de senaste opinionsundersökningarna har utvecklingen fortsatt i samma riktning sedan valet för två år sedan. Enligt TV4/Novus undersökning häromdagen ligger Moderaterna fortfarande över 30 procent, medan de tre andra regeringspartierna får knappt 13 procent tillsammans – och två av partierna (Centerpartiet och Kristdemokraterna) ligger under fyraprocentsspärren. Även flera andra opinionsundersökningar visar ungefär samma läge.

Det här är om något drastiska förändringar i väljaropinionen. ”Läget är ett annat”, som Gabriel Ehrling konstaterar. Fredrik Reinfeldt och hans ”nya” moderater har opinionsmässigt gynnats enormt av Allians för Sverige, medan de övriga partierna går bakåt och till och med riskerar att förlora sina riksdagsplatser. Nog är det i detta läge skäl för eftertanke.

Som jag tidigare konstaterat här på min hemsida är det tveksamt att i detta läge fortsätta att fördjupa allianssamarbetet, eftersom det innebär kompromisser på före valet. Väljarnas möjligheter att med sina valsedlar ge tyngd åt den politiska inriktning man faktiskt önskar försämras, valfriheten minskar. Lägger man fram gemensamma program – till och med ett gemensamt idéprogram som Moderaterna önskar – blir det naturligtvis lätt så att det största partiet får rösterna. Varför rösta på ett mindre parti som uppfattas som stödparti till ett större?

För Centerpartiet – som ända sedan sin start för över hundra år sedan – haft en politisk nyckelroll i svensk politik genom att vara ett självständigt parti i politikens centrum är detta en riskabel situation. Om väljarna upplever att partiet är en del i ett cementerat moderatlett högerblock och har kompromissat i sakfrågorna innan det är dags att gå till valurnan kan det bli svårt att mobilisera stöd i breda grupper. Det blir helt enkelt svårt att offensivt och övertygande driva centergröna hjärtefrågor som miljöansvar, decentralisering och att hela Sverige ska leva och utvecklas. Personligen tror jag inte att en hård tvåblockspolitik är bra för landet, än mindre för Centerpartiet.

I ett yttrande inför centerstämman i Skövde år 2000 underströk partistyrelsen att det är politikens innehåll som är grunden för vilket samarbete som är möjligt vid olika tillfällen. Så borde det vara även idag, liksom det är i våra grannländer. När väljarna har sagt sitt är det dags att se vilken majoritet som är möjlig att forma i riksdagen. Så här skrev partistyrelsen för tolv år sedan:

Samarbete formas utifrån politikens innehåll, och vad som är politiskt angeläget och parlamentariskt möjligt vid olika tidsperioder.

Centerpartiet en viktig roll i det politiska landskapet i Sverige även på 2000-talet. Ska Centerpartiet bli ett ”hållbart val” för många fler måste partiet självständigt kunna föra ut sitt tydliga gröna och decentralistiska budskap till väljarna med full kraft inför valet 2014. Kompromissar man redan på förhand blir budskapet lätt diffust och otydligt. Dagens centerledning har goda skäl att dra lärdomar av historien. Vad händer exempelvis om Miljöpartiet övertar rollen som självständigt parti i politikens centrum medan Centerpartiet sitter fast i ett högerblock? Något som för övrigt verkar vara på väg att ske. Hur går det då med ambitionerna att vara ett ”hållbart val” för allt fler väljare?

Detta tål utan tvekan att funderas över innan alliansledarna senare i höst möts hemma hos Annie Lööf i Maramö utanför Värnamo. Nog är det läge för eftertanke. Ska partierna tydliggöra den egna politiken eller ska man gå vidare med att kompromissa ihop en ”allianspolitik”? För Centerpartiet blir detta en allt mer akut frågeställning.