I samband med krisuppgörelsen 1933 underströk Axel Pehrsson-Bramstorp (affischen), liksom Per Albin Hansson, till sambandet mellan arbetarnöd och bondenöd. Bramstorp hänvisade också till den polske bondepartiledaren Witos som uttryckt sig på liknande sätt. Det fanns under mellankrigstiden kontakter mellan de agrardemokratiska partierna i Norden och Centraleuropa.

Texten har tidigare publicerats i Kjell Dahles och min bok Annerledes-Europa.

De fyra närbesläktade bondepartierna i Norden arbetade under andra förutsättningar än systerpartierna i Central- och Östeuropa, där agrarianismen utvecklades. Den svenske statsvetaren och bondepolitikern Thore Petersson har understrukit att ett bondepartis värden som förenar bondeideologier oberoende av tid och rum. Som exempel nämner han jorden som en förmedlare av frihet och rättvisa, en stark fosterlandskärlek som samtidigt låter andra nationer vara i fred, och en stark betoning av andliga värden i förhållande till materiella (Petersson 1953).

Vi har inte fördjupat oss i vad som är gemensamma drag i alla bonde- och agrarpartier i Europa. Vi har valt att koncentrera oss på partier som har haft starkt stöd in respektive länders bondebefolkningar, som själva har uppfattat sig som besläktade med varandra och som utifrån detta har samarbetat. På så sätt begränsar vi oss till att behandla de agrardemokratiska partierna i Central- och Östeuropa samt de fyra nordiska centerpartiernas föregångare. Frågan som ska besvaras är följande:

Hur mycket av agrarianismen i Central- och Östeuropas värdegrund fanns också mellankrigstidens ledande bondepartier i Finland, Sverige, Norge och Island?

Först bör understrykas att flera omständigheter gör det svårt att göra direkta jämförelser. Ofta har det varit minst lika stora skillnader inom ett och samma parti som det har varit mellan olika agrardemokratiska partier. Inom samtliga partier som vi har studerat har det pågått en ständig dragkamp mellan olika inriktningar med betydande politiska skillnader. Styrkeförhållandena mellan de olika grupperingarna har varierat över tid och många linjebyten har genomförts inom varje enskilt parti. Dels har detta berott på att nya personer har tagit över ledningen och förändrat kursen. Men förändringarna har också ofta skett i kölvattnet av nya politiska allianser med kompromisser som följd. Höger- eller vänstervridning i ett partis praktiska politik kan lika gärna ha sin grund i nya samarbetspartners som i att partiet har bytt uppfattning om var som är rätt och fel.

Olika politiska förslag till lösningar från systerpartier i de olika länderna vid samma tid kan också bottna i att de faktiska utmaningarna var olika, eller att förslag som lät sig genomföras i ett land inte var möjliga att få gehör till i ett annat land. Kravet om jordreformer till förmån för småbrukare och jordlösa illustrerar detta. Efter första världskriget var det ett helt annat behov av radikala jordreformer i Central- och Östeuropa, liksom i Finland, än i de övriga nordiska länderna. Detta har också ett samband med att Agrarförbundet i Finland kom att utgöra den främsta förbindelsen mellan Central- och Östeuropas agrardemokratiska partier å ena sidan och bondepartierna i Sverige, Norge och Island å den andra. Agrarförbundet var medlem i Gröna internationalen.

Samma grundvärden

Det är intressant att Agrarförbundets chefsideolog Santeri Alkio i Gröna internationalens bulletin publicerade en artikel om partiets historiska uppdrag, program, politiska genomslag och framtidsutmaningar. Den agrarideologi som här framförs har stora likheter med de central- och östeuropeiska medlemspartiernas agrarianism. Grundvärden som frihet, demokrati, rättvisa och kooperation återkommer. Trygghet och decentralisering lyfts inte särskilt fram, men mycket handlar om decentralisering av makt och egendom, samt om att avvärja krig (Alkio 1926:8-26).

Samtidigt som Agrarförbundet och chefsideologen Alkio höll i kontakterna mellan Norden och Central- och Östeuropa blev partiet en viktig förebild för Bondeförbundet i Sverige. Under 1940-talet blev detta särskilt tydligt. Partiledaren, Axel Pehrsson-Bramstorp, hade lett partiet sedan krisuppgörelsen med Socialdemokraterna 1933. Bramstorp kan inte sägas själv ha varit särskilt ideologiskt inriktad, men han hade medarbetare inom partiet som stimulerade idédebatten kring den politiska linje han stod för i den praktiska politiken.

Bramstorp är ett exempel på att det även i de nordiska bondepartierna kan dras paralleller till de agrardemokratiska politikerna i Central- och Östeuropa. Efter krisuppgörelsen underströk såväl Bramstorp som den socialdemokratiske ledare Per Albin Hansson sambanden mellan arbetarnöd och bondenöd. Båda hänvisade till de polska böndernas främste ledare som hade understrukit att båda gruppernas förtvivlade läge hängde samman. Kunde inte industriarbetarna betala goda priser för böndernas produkter blev det också fattigt i bondens hem. Kunde inte bönderna köpa industrins produkter växte arbetslösheten inom industrin.

Bramstorps föregångare i partiledningen på 1920-talet och i början av 1930-talet stod för en mer högerinriktad politik. Dessa ledare hade mindre gemensamt med såväl Alkio som med Gröna internationalens agrarianism. Annorlunda var det med den politiska linje som Bondeförbundets grundare Carl Berglund stod för fram till sammanslagningen med Jordbrukarnas Riksförbund 1921. I partiets principprogram från denna tid, vilket fortsatte att gälla även en tid efter sammanslagningen, stod kravet på social rättvisa genom att jämställa olika samhällsklasser i centrum. Betydelsen av lokal demokrati och av att bygga samhället underifrån underströks starkt av Berglund och hans närmaste medarbetare. Enligt historikern Hans Albin Larsson kan det tidiga Bondeförbundet betecknas som agrarideologiskt (Larsson 1980:25).

Innan vi lämnar Sverige bör nämnas att Bondeförbundet under mellankrigstiden av en rad historiker och samhällsforskare räknas som ett mer eller mindre rent intresseparti utan ideologi. I en doktorsavhandling om svensk ideologisk debatt hävdas till och med att Bondeförbundets politiker i allmänhet begränsade sig till att ”uttala ett allmänt förakt för ’ideologi’, när de anklagades av de borgerliga för att förråda den ekonomiska liberalismens principer” (Lewin 1967:366).

Det är inte svårt att finna, som Lewin gjorde, enskilda uttalanden i stridens hetta från ledande svenska politiker som isolerat kan tyda på att partiet var utan ideologi. Som ett allmänt påstående framstår påståendet dock som starkt överdrivet. Hans Albin Larsson hör till dem som har fördjupat sig mest i materien från denna tid. I sin doktorsavhandling, med grundliga källhänvisningar, visar han att påståendena om ideologiförakt, liksom en del andra påståenden om partiet, rätt och slätt grundar sig på bristande intresse för partiet. Lewin anklagas för att ”i förbifarten” och utan att ha gett partiet mer än ett förstrött intresse ha dragit långtgående slutsatser om Bondeförbundet (Larsson 1980b:180). Detta i en avhandling där övriga svenska partier fick en långt mer grundlig behandling.

”Varken borgerligt eller socialistiskt”
Förutom ett bristande intresse för det agrara var Lewins fokus starkt inriktat på höger-vänstermotsättningar. Detta är intressant med tanke på att såväl Stein Rokkan som generationer av statsvetare efter honom har påpekat att det i Norden har vuxit fram en rad partier som inte entydigt går att placera i en höger-vänsterdimension. De nordiska agrarpartierna är de främsta exemplen på detta genom alltifrån starten framstå som ett tredje alternativ till såväl höger som vänster. Alkio var först med att betrakta den nordiska agrar- och centerideologin som den tredje vägen. Även svenska Bondeförbundet markerade tidigt det egna partiet som ”varken borgerligt eller socialistiskt” (Elder och Gooderham 1978:228).

Man kan självfallet invända att såväl Hans Albin Larsson som denna boks författare själva är centerpartister och därför kan ifrågasättas som oberoende källor. Vi kan emellertid peka på att det finns de som seriöst menar att marxister borde överlåta till andra att vetenskapligt värdera marxismen. Många hyllkilometer skulle i så fall få plockas bort från biblioteken om man skulle dra konsekvenserna av ett sådant synsätt till sin spets. Kritiska anmärkningar från icke-marxistiska akademiker har ofta bemötts med att dessa har på sin agenda att motverka spridningen av marxistiska idéer.

Låt oss gå över till Bondepartiet i Norge. Här fanns också från första stund idépolitiska motsättningar. Dessa nådde snart upp till ytan. Under hela mellankrigstiden pågick en dragkamp mellan Höyreorienterade bondelagsledare från det centrala östlandsområdet och yngre stortingspolitiker med bas i liberala Venstres gamla kärnområden på Sör- och Vestlandet. Bondepartipolitiker från Tröndelag och Nord-Norge varierade i sina sympatier.

Partiordföranden Johan E Mellbyes linje dominerade fram till början av 1930-talet. Denna linje stod för en stark skepsis till utjämningssträvandena i samhället. Tidvis fanns även rasism och antisemitism med i program och uttalanden. Mellbyelinjen stor i stark motsats till såväl Bondepartiets finska fränder i Agrarförbundet och till agrarianismen i Central- och Östeuropa. Däremot fanns det likheter med strömningarna inom Bondeförbundet i Sverige från 1921 och fram till krisuppgörelsen 1933.

Det är lättare att känna igen andan från Alkio och från agrarianismen i Central- och Östeuropa hos folk som kom till Bondepartiet från Bonde-Venstre än hos tidigare Höyrefolk. Frihet, folkstyre, kooperation och social rättvisa var viktiga för dessa, och de arbetade för såväl spridd makt som för spridd bosättning i landet. Detta betyder dock inte att alla centrala bondepolitiker från Venstres gamla kärnområden var lika ideologiskt orienterade. Jens Hundseid är ett exempel på detta. Det är inte lätt att finna någon ideologisk grund hos en politiker som var känd som kastevinden fra Vestlandet och med rykte om sig bland politiska motståndare att gå med på vad som helst så länge han fick det smörpris som partiet önskade.

Motsättningarna på toppnivå inom Bondepartiet speglade tydligt gamla klassmotsättningar inom det norska bondesamhället. På Vestlandet, i Nord-Norge och i fjällbygderna på Östlandet var klasskillnaderna långt mindre än på slättbygderna på Östlandet. Förhållandena har beskrivits av partiets senare generalsekreterare och stortingsledamot Einar Hovdhaugen:

Det var ein god del avstand mellom storbonden på Austlandet, som i det vesentlege hadde nok med å administrere garden sin og arbeidsbonden, slitarbonden, som sat i trange kår, med lange og harde arbeidsdagar. Det var dei siste som utgjorde det store fleirtalet av veljarane. (Hovdhaugen 1980:38-39)

Det fjärde och sista nordiska bondepartiet som vi tar upp, Framsoknarflokkurinn på Island var det som, tillsammans med Agrarförbundet, stod agrarianismen närmast. Detta parti lyfte fram kooperation som ett tredje alternativ till kapitalism och statssocialism i den ekonomiska politiken. Minskade klyftor i samhället, satsning på mindre enheter och motstånd mot centralisering av bosättning och kapital var centrala delar av partiets politik under mellankrigstiden.

Jordromantik

Utöver de fem kärnvärdena – frihet, social rättvisa, trygghet, kooperation och decentralisering – var alltså även jordromantik ett utbrett fenomen inom Central- och Östeuropas agrarianism. Bland de nordiska agrarpartierna var denna strömning särskilt stark i svenska Bondeförbundet. Att bruka jorden betraktades som en livsform av särskilt värde. I valprogrammen från 1920-talet och fram till 1940-talet fanns följande mening med:

Den jordbrukande befolkningen är landets kärna och märg.

Bondeförbundets ledare mellan 1934 och 1948, pragmatikern Bramstorp, sysslade emellertid inte med mytisk jordromantik av det här slaget (Wigforss 1954:43, Bjärsdal 1992:74), men just för att han var en utpräglad praktisk politiker förklarar samtidigt att han inte brydde sig om att ifrågasätta formuleringar av det här slaget.

Svenskarna var emellertid inte ensamma i Norden om att agitera för jord-, bonde eller landsbygdsromantik. Santeri Alkio i Finland gick kanske längst när det gäller att utveckla idéer av det här slaget. För honom handlade det varken om rasism eller inskränkt nationalism. Alkio menade att den som bodde på landsbygden var mer arbetssam och förnöjsam, hade en sundare livsstil, visade moralisk styrka och respekterade naturen. Bland andra framträdande nordiska agrarer som också var starkt upptagna av landsbygdsromantik kan nämnas norrmannen Johan E Mellbye och islänningen Jonas Jonsson.

Liksom de agrardemokratiska partierna i Central- och Östeuropa var det svårt att placera mellankrigstidens nordiska bondepartier på en höger- vänsterskala. Att placera dem i ett borgerligt block lät sig inte göras utan vidare. Som regel ansåg man beteckningen ”icke-socialistisk” som men mer passande beteckning även om man inte alltid tog klart avstånd från att begreppet borgerlig. Det är ”skillnad på borgerlighet och borgerlighet”, förklarade Bondeförbundets ordförande Bramstorp vid ett tillfälle. Detta är svårt att bestrida eftersom uttrycket kan innehålla lite av varje. Borgerlighet är ”ett ganska dimmigt begrepp”, men ”i brist på annan lämplig beteckning” har det ändå använts. (Jonnergård 1985:117).

Situationen i Norge var i stort sett den samma. Också här var det främst krafter utanför partiet som ville pracka på bonderörelsen/centerrörelsen en borgerlig beteckning. Detta har dessutom gått upp och ned genom decennierna. Historikern May-Brith Ohman Nielsen satte fingret på fenomenet då Senterpartiets historieverk presenterades 2001:

Når man har det som best med seg sjøl, hopper man ut av høyre/venstre-aksen! 

Förflutet i andra partier

Många av agrarpolitikerna i Central- och Östeuropa hade ett förflutet i andra partier. Vad de då stod för påverkade också vad de kom att stå för innanför agrarpartierna. Så var det också i Norden. En rad politiker från såväl de liberala som konservativa lägren gick över till Bondepartiet i Norge och Bondeförbundet i Sverige när dessa partier startades. Bondepartiets förgrundsfigur under partiets första decennium, Johan E Mellbye, var tidigare statsråd för Høyre. Bondeförbundets ordförande mellan 1929 och 1934, Olof Olsson i Kullenbergstorp, hade varit högerman.

Bondepartiets senare ledare Nils Traedal hade däremot varit aktiv i liberala Venstre. De två tydligaste ledarna för Bondeförbundet under de första decennierna, Carl Berglund och Axel Pehrsson-Bramstorp, var båda tidigare aktiva liberala politiker. Bramstorp var liberal riksdagsman mellan 1917 och 1921 och kallades då för ”den liberale agraren”. Det var de dogmatiska frihandelsvännerna bland liberalerna som fick såväl Bramstorp som flera andra liberala bonderiksdagsmän att byta parti (Bjärsdal 1992:73). Bramstorp blev bondeförbundare först i slutet av 1920-talet.

Övergångar från den socialistiska sidan var mer sällsynta hos de nordiska bondepartierna än hos agrarpartierna i Öst- och Centraleuropa. Jonas Jonsson var emellertid aktiv såväl när det gällde att dra igång den isländska fackföreningsrörelsen som det isländska arbetarpartiet innan han engagerade sig i bondepartiet.

Man kan ändå konstatera att Thore Petersson har grund för sitt påstående att det finns gemensamma ideologiska drag hos agrarpartierna i Central- och Östeuropa och hos bondepartierna i Finland, Sverige, Norge och Island. Att det långt ifrån är alla partiledare, statsråd och parlamentariker som har haft samma ideologiska nivå som en Santeri Alkio, en Aleksander Stambolijskij eller en Antonin Svehla betyder inte att bondepartierna i Norden under mellankrigstiden skulle ha saknat en idépolitik.