Hur kunde utvecklingen gå så fel? Det är en frågeställning jag funderar över när det gäller Ryssland. Jag deltog själv i flera ungdomsdelegationer till Sovjet under 1970- och 1980-talen och märkte då hur unga ryssar alltmer öppnande för frihet och demokrati. Det borde alltså ha kunnat bli annorlunda.
Nu har jag läst en bok som gör det lättare att förstå Ryssland och vad som hänt de senaste decennierna; Historien om Ryssland, Myten som maktens redskap (Historiska media) av den brittiske historkern Orlando Figes. Han visar hur ryska makthavare genom historien, tsarer likaväl som Stalin och dagens Putin, ständigt skriver om historien för att passa deras intressen. Uppenbarligen med framgång. ” Den som behärskar det förflutna behärskar framtiden”, som George Orwell skrev i 1984.
Figes menar dock att det kunde gått annorlunda i början av 1990-talet. Den ”chockterapi” som inte minst nyliberala rådgivare från väst verkade för resulterade i en social katastrof. Massprivatiseringen skapade enorma klyftor mellan breda folklager och en liten grupp oligarker. Demokratin vann inte folkets stöd.
Likaså missade Nato och EU de öppningar som faktiskt fanns för att integrera Ryssland i ett närmare samarbete. Väst ansåg sig ha vunnit ”kalla kriget” och Ryssland behövde inte tillfrågas. Detta skapade förbittring och har utnyttjats maximalt av Putin, som i stället har lyft fram myter ur historien för att stärka sin allt mer diktatoriska maktställning.
För tre år sedan, 2021, författade Vladimir Putin en lång historisk essä, Om ukrainarnas och ryssarnas historiska enhet. I denna använde han en rad historiska dispyter för att motivera motsättningarna mellan Ryssland och Ukraina. Då avfärdades utspelet som konstigt, skrivet av en person som är besatt av historien. När Ryssland året därpå, i februari 2022, gick till angrepp mot Ukraina kan man läsa essän som Putins rättfärdigande av kriget med hjälp av manipulation av historien.
Agerandet med att skriva om historien kan naturligtvis aldrig försvara angreppskriget mot Ukraina. ”Det är ett onödigt krig, det bygger på myter och Putins förvridna tolkning av sitt lands historia”, skriver Orlando Figes. ”Landets förflutna kommer att uppfinnas igen av den ryska staten när dess behov förändras”, befarar han.
Man kan skriva mycket mer om denna förklarande bok. Jag instämmer i Antony Beevors sammanfattande recension ”För att förstå Putins Ryssland behöver man bara läsa Figes enastående skildring”.