I kärnkraftsdebatten brukar förespråkarna inte sällan hävda att framtida reaktorer kommer att vara säkra och dessutom lösa avfallsproblemet genom att använda lättvattenreaktorernas avfall som bränsle. Problemet är att dessa så kallade generation IV-reaktorer – snabba reaktorer/bridreaktorer – fortfarande är på utvecklingsstadiet. Enligt de mest optimistiska prognoserna kan dessa reaktorer vara i kommersiell drift först kring år 2050. (se SKB: slutförvar behövs även med nya reaktorer)

Så länge jag har intresserat mig för kärnkraftsfrågan – sedan 1973 – har det talats om att snart kommer de säkrare och effektivare bridreaktorerna. Men de har hittills inte blivit någon succé, särskilt som de har krävt upparbetning och producerat plutonium. Med en sådan teknik ökar riskerna för kärnvapenspridning. Kärnkraft och kärnvapen är ”siamesiska tvillingar” som Hannes Alfvén sa på sin tid.

Tekniken har säkerligen utvecklats sedan de snabba briderreaktorerna lanserades på 1950-talet, men framgångsrika har de inte varit. Föga tyder på att de kommer att bli så i framtiden. 

Påståenden om att generation IV-reaktorerna kan ersätta dagens lättvattenreaktorer stämmer inte med verkligheten. För att tekniken ska bli kommersiellt aktuell krävs massiva satsningar internationellt, och föga tyder att några sådana kommer att genomföras. Låter man dessa oerhört resurskrävande kärnkraftsdrömmar blockera satsningarna på förnybar energi blockeras också en hållbar framtid. Frågan om slutförvar av det radioaktiva avfallet löses inte och risken för kärnvapenspridning riskerar att öka.

Jag hoppas att alla goda krafter kan samlas kring en massiv satsning på förnybar energi och hushållning. Här har Sverige bättre förutsättningar än nästan alla andra jämförbara länder. Vi har en stor vattenkraftsproduktion som bas – och lägg till detta goda möjligheter att öka produktionen av vindkraft, solkraft och bioenergi. Det är här framtiden ligger, inte i drömmar om kärnkraft som inte fungerar i praktiken.