Detta är en tidigare inte publicerad text, som jag författade för tolv år sedan, år 2000. Då var jag kritisk till att den dåvarande partiordföranden Lennart Daléus hade börjat beteckna Centerpartiet som ”borgerligt”. Det hade tidigare centerledare på goda grunder undvikit, eftersom Bondeförbundet/Centerpartiet dittills varit noga med att inta en självständig mittenposition, utifrån vilken partiet kunde samverka åt såväl vänster som höger för att påverka samhällsutvecklingen i önskad riktning.

Jag kanske inte skulle uttrycka mig exakt på detta sätt idag, men jag är fortfarande övertygad om att Centerpartiet måste tydliggöra sin självständiga roll i politikens centrum. Dagens hårda blockpolitik är ett allvarligt problem för Centerpartiet, men även för Sverige.

Affischen: Såväl Gunnar Hedlund, Johannes Antonsson som Thorbjörn Fälldin undvek att beteckna Centerpartiet som ”borgerligt”. I stället använde man positiva etiketter på den egna politiken, vid den tid då affischen publicerades markerade man ofta att man var decentralister i kontrast till centralister, såväl till höger som till vänster.

En granskning av Centerpartiets samarbetsmönster

En onödig etikettdebatt

Vid 1999 års centerstämma i Jönköping fick diskussionen om vilken etikett som bör sättas på partiets politik stort utrymme, alltför stor ansåg många. Att frågan fick så central plats i debatten berodde på att partiordföranden Lennart Daléus i sitt rikstingstal använde sig av begreppet ”borgerligt mittenparti” som beteckning på partiet. Tidigare centerledare har mestadels – på goda grunder – undvikit begreppet ”borgerlig” om det egna partiet och dess politik.

Om termen ”borgerlig” enbart ses som en synonym till ”icke-socialistisk” är begreppet måhända inte särskilt mycket att tvista om. Men om begreppet ses som ett sätt att markera Centerpartiets tillhörighet till ett ”borgerligt block” står det i strid med Centerpartiets historiska roll som ett självständigt och ansvarstagande parti i politikens centrum. Det är nämligen just genom denna självständiga roll och vägran att låta sig cementeras in i ett tvåblockssystem som Bondeförbundet/Centerpartiet har fått den nyckelroll partiet haft i svensk politik under 1900-talet.

Det kan också tilläggas att borgerlighetsbegreppet från början har sitt ursprung hos städernas borgerskap, borgarna i den gamla ståndsriksdagen, medan Centerpartiets historiska rötter återfinns bland bönderna på landsbygden. För många står också begreppet ”borgare” för den ekonomiskt styrande överklassen, i motsatsställning till den breda allmänheten, ”folket”.

Även ur dessa historiska perspektiv är det alltså felaktigt att beteckna Centerpartiet som ett borgerligt parti. Den politiska bonderörelsen, som utvecklats till Centerpartiet, byggdes som en folklig rörelse underifrån, ofta i strid mot städernas ”borgare”.

Sammantaget är det inte konstigt att olusten inför begreppet ”borgerlig” har varit – och är – utbredd inom Bondeförbundet/Centerpartiet genom decennierna. I ett yttrande till årets centerstämma i Skövde gör centerns partistyrelse en strikt uppdelning mellan etikettering och politiskt samarbete:

Eventuella etiketter har inget att göra med möjligheterna till politisk samverkan. Samarbete formas utifrån politikens innehåll, och vad som är politiskt angeläget och parlamentariskt möjligt i olika tidsperioder.

Gott och väl, men varför överhuvudtaget använda en sakpolitiskt och känslomässigt illa passande etikett som ”borgerlig” om centerpolitiken? En etikett som dessutom riskerar att göra centerpolitiken otydlig och ge en illussion om motsättningar som inte finns. För min del anser jag att det borde vara närmast självklart att centerrörelsen använder egna, positiva, etiketter när man beskriver den egna politiken. Centerpartiet är ett grönt, decentralistiskt och ekohumanistiskt parti. Det är beteckningar som räcker långt på 2000-talet!

Rödön i augusti 2000

Håkan Larsson

——

Grundläggande självständighet

För partigrundaren Carl Berglund på 1910-talet var självständigheten för det nya partiet helt grundläggande. Han tillbakavisade med stor indignation högerns idoga försök vid denna tid att knyta det nya partiet till sig, främst genom olika typer av valallianser. Skulle Bondeförbundet kunna bli en bred och samlande organisation måste partiet stå fritt från såväl vänster – som högerblock, hävdade Berglund.

När det andra bondepartiet, Jordbrukarnas riksförbund, inte lika tydligt tog avstånd från samröre med högerkrafterna avfärdade Berglund det konkurrerande partiet som ”högerns drängstuga”.

Det är ingen tvekan om att Carl Berglunds markering av Bondeförbundets självständiga mittenposition är en viktig förklaring till att det svåra partibildarprojektet lyckades. De flesta partiskapelser blir annars ganska tillfälliga skapelser. Senare decennier har också visat att en självständig mittenposition mycket väl kan förenas med ansvarstagande i regeringsställning.

Inom rörelsen har det dock ofta funnits grupper som velat knyta Bondeförbundet/Centerpartiet till ett ”borgerligt block”. Olof Olsson i Kullenbergstorp, partiledare under slutet av 1920-talet och början av 1930-talet, ansåg exempelvis att Bondeförbundet fast borde ”förankras på den borgerliga sidan”. Hans partiledarskap blev heller ingen större framgångsperiod. På grund av sin politiska blockering såg han inte partiets historiska möjlighet att ta ansvar och påverka i en för landet svår tid.

Riksdagsledamöterna Axel Pehrsson i Bramstorp, Gerhard Strindlund och K G Westman satt som tur var inte lika fast i blocktänkande som den tidigare högermannen Olsson utan förhandlade – mot partiledarens vilja – fram en historisk överenskommelse för att lösa den ekonomiska krisen med Socialdemokraterna 1933. Genom en expansiv ekonomisk politik kunden den stora arbetslösheten i städerna lika väl som på landsbygden slås tillbaka.

Genom denna förutseende uppgörelse fick de vid denna tid mycket stora folkgrupperna arbetare och bönder det bättre. Småbönderna fick födelaktiga lån och många arbetare fick möjlighet att skaffa sig en liten gård (”Per Albintorp”) för att lättare kunna försörja sig under arbetslöshetsperioder. Det svenska folkhemmet byggdes därefter i hög grad gemensamt av de båda folkrörelsepartierna Socialdemokraterna och Bondeförbundet.

Av stor historisk betydelse var att grunden för en mer omfattande svensk fascism/nazism rycktes undan genom krisuppgörelsen, av högerkrafterna nedlåtande avfärdad som ”kohandeln”. Ernst Wigforss konstaterade i sina anteckningar (refererat i Anders Isakssons bol ”Per Albin, IV Landsfadern”) att bondeförbundarna under diskussionerna hade hoppats att kombinationen av stöd till jordbruket och satsningar på produktiva arbeten skulle ”ta bort all jordmån för antidemokratisk propaganda”. Det visade sig vara en riktig bedömning. Efter den rödgröna uppgörelsen försvann i stort sett underlaget för fascism/nazism på den svenska landsbygden. Krisuppgörelsen mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna 1933 var därför av mycket stor betydelse för att stärka den ännu svaga demokratin i Sverige.

Per Albin Hansson och Axel Pehrsson Bramstorp underströk ofta att folkgrupperna var beroende av varandra; temat var ”arbetarnöd är bondenöd” och tvärtom. Det visade sig vara en riktig analys. ”Samarbete ger styrka”, som det står på Bramstorps serafimersköld, kan ses som ett motto för hela hans långa politiska gärning.

För Bondeförbundet/Centerpartiet – och för Sverige – måste det betecknas som mycket lyckligt att det var Bramstorps linje och inte Kullenbergstorps som segrade i den interna partistriden 1933.

Medborgerlig samverkan

Professorn och riksdagsmannen Karl Gustaf Westman (senare justitieminister) hörde till de bondeförbundare som under den svåra tiden i början av 30-talet aktivt bekämpade blockpolitiken. I Svenska Landsbygden 29 december 1933 skriver han:

Jag bestrider starkt, att det i dessa tider är klokt att trumpeta ut slagordet ”borgerlig samling” och gräva upp en skyttegrav som stadigvarande stridslinje, murad med politisk betong utefter den linjen.  I allvarliga och för vårt folkhushåll bekymmersamma tider som vi mött och som vi skola gå till mötes, vill jag hellre föreslå lösenordet ”medborgerlig samverkan”.

Gustaf Jonnergård understryker i boken ”Så blev det Centerpartiet” (LT) att det var Bondeförbundets självständiga mittenståndpunkt som möjliggjorde den för landet så viktiga krisuppgörelsen med Socialdemokraterna. Skulle Bondeförbundet låtit sig ”fast förankras” på den borgerliga sidan skulle den inte ha kommit till stånd.

I en artikel i Politisk tidskrift 1984 refererar Gustaf Jonnergård K G Westman, som i ett föredrag 1935 gjorde en ideologisk bestämning av Bondeförbundets centerposition. Vi kan inte, sa han, tillämpa ”den gamla liberala läran om den fria konkurrensen”, ty denna ledde till monopol. Men man kunde inte heller godta socialismen som lade ”en alltför tryckande överhetshand på medborgarens nacke”. Bondeförbundet ville ”tillmäta statsmakten rätt att ingripa i det ekonomiska livet för att beskära möjligheten för storfinansiella ekonomiska rovdjur att skada de svaga och mindre ekonomiskt starka”. Vi behövde ”ett tyglande statsingripande i övre våningen”, hävdade Westman. Men man skulle ”i den undre våningen lämna fritt spelrum för den personliga handlingskraften”.

Jonnergård menar i samma artikel att Bondeförbundets arbete för samarbete med Socialdemokraterna och nedtoning av blockmotsättningarna medverkat till att förhindra en socialistisk utveckling i Sverige.

Efter krisuppgörelsen 1933 tog Bramstorp även över partiledarskapet från Olsson i Kullenbergstorp. Det politiska initiativet hade han tagit redan genom uppgörelsen och det var därför logiskt att han tog över ordförandeposten. Sommaren 1936 bildade Bramstorp en ren bondeförbundsregering (”semesterregeringen”), som senare under hösten följdes av en rödgrön koalition mellan Socialdemokraterna under Per Albin Hansson och Bramstorps bondeförbundare. En ministär som när världskriget bröt ut tre år senare breddades till en samlingsregering, där samtliga demokratiska partier deltog.

Tredje vägen

Under 1940-talet diskuterades Bondeförbundets position i det politiska landskapet intensivt. Ungdomsförbundet SLU, med förbundssekreteraren Lars Eliasson som pådrivande kraft, lanserade ”den tredje vägens politik” som beteckning för Bondeförbundets självständiga mittenposition mellan socialism och låt-gå-liberalism. Begreppet ”den tredje vägen” hade Eliasson hämtat från den finländske centerideologen Santeri Alkio, vilken en gång yttrat att ”vårt parti är varken socialismen eller borgerlighet utan ett tredje”. SLU-stämman i Jönköping 1945 uttrycker i ett uttalande innebörden av den tredje vägen:

Till såväl dogmatisk statssocialism som ovilligheten att överhuvudtaget pröva samhälleliga ingripanden mot uppenbara missförhållanden måste landsbygdspartiet Bondeförbundet erbjuda ett alternativ. Enskild företagsamhet och fri samverkan i ekonomiska föreningar har, i likhet med statlig drift inom vissa områden, ett naturligt berättigande. Den fulla sysselsättningen med oförminskad medborgerlig frihet bevarad endast kan uppnås genom samverkan mellan dessa företagsformer.

Från Bondeförbundets sida underströks att den tredje vägen kunde ”förena medborgarnas krav på frihet och trygghet”.

Centerpositionens möjligheter

I slutet av 40-talet leddes Sverige av en socialdemokratisk enpartiregering. Partiledaren Axel Pehrsson Bramstorp markerade emellertid att oppositionen inte kunde buntas samman till ett enda block. Inför riksdagsgruppen sa han 1947 att det är fel ”att låtsa som om oppositionen bildade ett enhetligt block” och underströk att Bondeförbundet stod för en tredjevägspolitik. Bramstorp underströk vid stämman i Kalmar samma år att ”Bondeförbundet som centerparti måste söka samarbete i olika riktningar för att kunna föra en verklig realpolitik”. Redan 1936 hade förbundssekreteraren Bernhard Näsgård betecknat Bondeförbundet som ”ett verkligt centerparti”.

När Gunnar Hedlund övertagit partiledarskapet underströk han 1949 att Bondeförbundet inte bör binda sig ”vare sig vid ett definitivt borgerligt block eller så att vi ger Socialdemokraterna en känsla av att vi alltid står till tjänst när hjälp behövs”. Både Bramstorp och Hedlund framhöll ofta att Bondeförbundet var ett centerparti som kunde samarbeta åt olika håll. Vid partiledarskiftet förklarade Gunnar Hedlund att han skulle ”föra Bramstorps verk vidare och konsolidera partiets ställning som centerparti”.

Debatten om Bondeförbundets tredje väg ledde småningom fram till att man i stället började tala om partiets centerposition mellan vänster och höger. Ofta markerades att centerpositionen mellan höger- och vänsterblocken i praktiken innebar samma sak som ”tredje vägen”. Att Bondeförbundet 1957 bytte namn till Centerpartiet har sin grund i denna debatt och markerar i sig partiets självständiga nyckelställning mellan vänster och höger.

Gustaf Jonnergård poängterar i ”Så blev det Centerpartiet” att det var centerpositionen som möjliggjorde regeringskoalitionen med Socialdemokraterna på 50-talet. Han konstaterar att såväl Pehrsson Bramstorp som Hedlund ofta framhöll att partiet som centerparti måste kunna samarbeta åt olika håll. ”Det är självklart naturligare för ett mittenparti att mana till samling än för ett flygelparti.” Jonnergård citerar Svensk Politik från 1956:

Bondeförbundet har alltid sökt verka för en politik i samförståndets tecken. Det framstår som en naturlig uppgift då det är Centerpartiet i svensk politik.

Inte marionetter åt någon

1951 tog Bondeförbundet åter ansvar i regeringsställning tillsammans med Socialdemokraterna. På så sätt kunde partiet, med Hedlunds ord, ”bryta det socialdemokratiska enpartiväldet”.

Samarbetet innebar alltså inte att Bondeförbundet ingick i något block tillsammans med Socialdemokratin, lika lite som man vägrade att inordna sig i borgerligheten. Gunnar Hedlund markerade detta inför riksstämman i Halmstad 1950 genom sitt med tiden bevingade uttalande om att inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten. Det var som svar på folkpartiledaren Bertil Ohlins ambitioner vid denna tid att skapa ett borgerligt block:

Vi står stadigt på egna ben, vi dansar ej efter Ohlins pipa och blir inte marionetter åt något annat parti. Vi föredrar att inte sälja skinnet innan björnen är skjuten.

SLU-ordföranden Johannes Antonsson sa i sitt programtal vid stämman i Malmö 1954 att Bondeförbundet balanserade ”två ungefärligen jämnstarka block. Högern och Folkpartiet å ena sidan och Socialdemokratin å den andra”. Detta gav Bondeförbundet, underströk Antonsson, ”vår politiska nyckelställning”.

Regeringssamarbetet med Socialdemokraterna bröts 1957, men det innebar inte heller nu att Bondeförbundet lät sig inordnas i ett borgerligt block. I stället satsade man krafterna på att bredda och förnya partiet genom namnbyte till Centerpartiet och en omfattande ”partireformation”. På så sätt kunde partiet lättare attrahera grupper även utanför jordbrukssektorn, främst småföretagare och arbetare. Decentralisering, regionalpolitik och så småningom även miljön blev huvudfrågor för den växande centerrörelsen.

Den direkta orsaken till uppbrottet från koalitionen 1957 var att Bondeförbundet kom till en annan slutsats i pensionsfrågan än Socialdemokraterna. I folkomröstningen i oktober 1957 förde Centerpartiet fram en egen linje, ”den personliga frivillighetslinjen”, och kritiserade kraftfullt såväl Socialdemokraternas ”statliga obligatorium” som Högerns/Folkpartiets ”i huvudsak kollektivavtalsobligatorium” utifrån såväl jämlikhets- som frihetssynpunkt. Folkomröstningen blev också en framgång för Centerpartiets linje. Centerpartiets självständiga ”tredje väg” blev intressant för allt fler väljare.

Decentralisering

På grund av den centralistiska politik Socialdemokratin drev i regeringsställning under 60-talet kom det decentralistiska partiet allt mer i konfrontation med sin tidigare samarbetspartner. Centerpartiet tog strid mot flyttlasspolitiken och underströk redan vid denna tid att hela Sverige måste leva. När Centerpartiet lyfte in miljöfrågorna i politiken var Socialdemokraterna också länge oförstående.

Samtidigt närmade sig Centerpartiet och Folkpartiet varandra, vilket småningom utvecklades till mittensamverkan. I samband med EEC-diskussionen 1961-62 var tonen dock hård mellan de båda partierna. Folkpartiet lierade sig med Högern om att förespråka svenskt medlemskap i EEC, medan Centerpartiet försvarade alliansfriheten och självständigheten. I valrörelsen inför valet 1962 talade centerledaren om Folkpartiet och Högern som ”de förenade högerpartierna”.

Senare under 60-talet kom mittensamverkan emellertid i gång på allvar och då använde Hedlund och Jonnergård ibland begrepp som ”en progressiv borgerlig politik”, ”en socialt borgerlig politik” eller, som Hedlund i en riksdagsdebatt i januari 1966 ”en vänsterinriktad borgerlig politik”. Enligt centerledaren innebar mittensamverkan ”ett klart avståndstagande både från socialistiska tankegångar och högerpolitik”. När Högern i slutet av 60-talet ville bilda en ”borgerlig blockorganisation” avfärdades detta blankt av Gunnar Hedlund och Centerpartiet.

I grunden var Hedlund och Jonnergård aldrig särskilt attraherade av att beteckna Centerpartiet som borgerligt. När de använde begreppet lade de till att den borgerliga politiken skulle vara ”socialt ansvarsfull” eller ”progressiv” och markerade samtidigt skiljelinjerna mot allt vad högerpolitik hette.

Under 60-talet växte stödet för Centerpartiet kraftigt. Från 1968 var Centerpartiet största oppositionsparti. Inte minst för många tidigare socialdemokrater framstod Centerpartiet som ett bättre alternativ. Centerpartiet var det parti som med trovärdighet bekämpade flyttlasspolitiken, arbetade för att hela landet skulle leva och utvecklas och på allvar lyfte in miljöfrågorna i debatten. Även i storstäderna blev Centerpartiet ett attraktivt politiskt alternativ för allt fler.

Valrörelsen 1970 blev en hård uppgörelse mellan de båda tidigare koalitionspartierna i allmänhet och mellan Olof Palme och Gunnar Hedlund i synnerhet. Centerpartiet argumenterade mot s-regeringens flyttlasspolitik och den tilltagande centraliseringen.

Gunnar Hedlund var samarbetspolitiker liksom Bramstorp. Det var resultaten som räknades. När de sakpolitiska motsättningarna i förhållande till Socialdemokraterna blev alltför stora vände han sig i stället till Folkpartiet för att skapa ett mittenalternativ. Blockpolitik ogillade han i grunden. I riksdagens höstremissdebatt 1960 underströk han att det är ”olyckligt om vi delade upp svenska folket i två block – de är praktiskt taget lika stora så när som på någon tiondels procent – och ställde dem oförsonliga mot varandra”. Vidare underströk han att ”samarbete så långt möjligt gör demokratin mera arbetsduglig”. I Gustaf Jonnergårds intervjubok ”Med Gunnar Hedlund i politiken” från 1985 talar han i samma anda:

Jag vill inte dela upp det svenska folket i block och ställa dem mot varandra. Det hindrar kontinuitet och konsekvens. Det blir en ryckig politik.

Uppslitande strider hindrar ofta de bästa praktiska lösningarna. Det blir bättre resultat om man kan samarbeta. Som centerparti har vi möjligheter att kunna verka för goda samförståndslösningar.

Nils G Åsling berättar i sin bok om Gunnar Hedlund om hur denne vid en middag omkring 1980 uppmanade Thorbjörn Fälldin att byta ut Moderaterna mot Socialdemokraterna i sin regering. Åsling skriver också om en opublicerad intervju där Hedlund förespråkar en bred koalition mellan mittenpartierna och Socialdemokraterna, medan han däremot var starkt tveksam till regeringssamverkan med Moderaterna. Hedlund var resultatpolitiker och definitivt ingen blockpolitiker.

Som CUF:are träffade jag Gunnar Hedlund flera gånger i början av 1980-talet och diskuterade då Centerpartiets roll med honom. Han var oroad över den allt starkare blockpolitiken under denna tid och underströk att Centerpartiet måste slå vakt om sin självständiga mittenposition för att kunna samarbeta åt olika håll för att nå politiska resultat. Jag minns också att han vid denna tid var starkt kritisk mot allt högersamarbete med Moderaterna.

Fälldin leder landet

När Thorbjörn Fälldin 1971 efterträdde Gunnar Hedlund försämrades förhållandet till Socialdemokraterna ytterligare. Motsättningarna när det gällde sakfrågor som decentralisering/centralisering, småföretagarfrågor, jordbruket, miljön och småningom även kärnkraften blev allt större. Personkemin mellan Fälldin och Olof Palmre fungerade inte heller.

Att Centerpartiet växte och på allvar började konkurrera med Socialdemokraterna om samma väljargrupper, inte minst LO-folket, oroade naturligtvis regeringspartiet. Vid valet 1973 fick Centerpartiet hela 25,1 procent av rösterna, men regeringsskifte blev det inte förrän tre år senare.

Thorbjörn Fälldin satsade, som han uttryckte saken, på att skapa ”en icke-socialistisk regering på mittenpolitikens grund”. När han försökte sig på en partisammanslagning med Folkpartiet följde dock inte det egna partiet med. Särskilt ungdomsförbundet CUF agerade starkt mot alla fusionsplaner. Vid CUF:s förtroenderåd i Åre 1973 gjordes 34 inlägg mot en partisammanslagning och inget för. Idén om en partifusion i mitten föll definitivt vid det beramade ”Uppsala möte” några veckor senare.

Efter valet 1976 kunde Thorbjörn Fälldin bilda regering med Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna som ingående partier. Att få väljarnas förtroende att leda landets regering var naturligtvis en stor framgång för centerrörelsen och partiordföranden personligen. Fälldins kompromiss när det gällde laddningen av Barsebäck II slet emellertid hårt på Centerpartiets förtroende bland väljarna och partiets långvariga nedgång började.

Fälldin ses av många som en blockpolitiker och det var han också i större utsträckning än föregångarna Bramstorp och Hedlund. Inte heller Fälldin var emellertid förtjust i begreppet borgerlig som han försökte undvika. I stället använde han oftast begreppet ”icke-socialistisk”. Fälldin markerade att regeringspolitiken vilade på mittenpolitikens grund, till vilken även Gösta Bohmans moderater måste ansluta sig.

Under Fälldins ordförandeskap pågick hela tiden en diskussion om Centerpartiet förhållande till blockpolitiken. Inom rörelsen fanns krafter som önskade cementera in partiet i ett borgerligt block, men vi var också många som hela tiden pekade på att just den fria centerpositionen i sig ger en nyckelroll. Genom sin position mellan den traditionella vänstern och högern kan Centerpartiet ta ansvar genom att samarbeta åt olika håll. Att inordna partiet i tvåblockssystemet vore att bakbinda sig själv.

Andreas Carlgren (då i CUF-ledningen, senare vice partiordförande) är i ett inlägg i Politisk tidskrift 1984 entydig i sitt avståndstagande till beteckningen borgerlig på Centerpartiet:

Centern är helt enkelt inget ”borgerligt” parti. Ordet beskriver partier som vuxit fram ur borgerliga socialgrupper och som grundat sina idéer på borgarklassens intressen och värderingar. Centerns historia och idébakgrund är en annan. Det står en doft av rika salonger omkring ordet borgerlighet. Det stämmer inte när det gäller centerrörelsen.

Statsvetaren Roland Björsne skriver i studieboken ”Gröna rötter, gröna idéer, Om Centerpartiets historia, ideologi och politik” (LT 1984) bland annat följande:

Centern använder ogärna beteckningen ”borgerlig”; den har missbrukats alltför mycket av både socialdemokrater och högerpolitiker. Uttrycket borgerlig härstammar från slutet av 1800-talet, då det kom att beteckna den härskande borgerliga klassen i motsats till arbetarklassen. Bönderna kände inte någon större gemenskap med någon av dessa grupper, de var bönder och uppfattade sig inte som borgerliga.

I uttrycket inrymdes inte bara ett motstånd mot socialiseringar utan också en ideologiskt färgad bild av samhällets organisation och förhärskande ideologi som var främmande för bönderna och som fortfarande är främmande för centerpartisterna särskilt som moderata förespråkare ofta sätter likhetstecken mellan borgerlighet och moderat ideologi.

Ekohumanismen

I början av 1980-talet lanserades begreppet ”ekohumanism” som beteckning på centerideologin. Begreppet lanserades ungefär samtidigt av statsvetarna Hans Albin Larsson och Erik Arthur Egervärn (numera riksdagsman för Jämtland län). Så småningom fick beteckningen officiell status och används i nu gällande partiprogram.

Hans Albin Larsson skrev 1983 – på uppdrag av partistyrelsen – boken ”Grön idé – Ekohumanism” (LT:s förlag). Där förklaras begreppet ekohumanism på följande sätt:

En ideologisk helhetssyn för vår tid fordrar en kombination av ekologisk helhetssyn och humanistisk människosyn där det långsiktiga perspektivet träder i förgrunden.

Det är en utmärkt sammanfattning av centerideologin även i början av 2000-talet. Karin Söder, senare partiordförande, sammanfattade sin syn på följande sätt:

Den gröna idén, ekohumanismen, centerns ideologi, är ett idésystem, som lever och utvecklas i takt med tiden. Den präglas av solidaritet och ansvar, inte bara för nuet utan också för framtiden, i den värld våra barn och barnbarn skall ta över.

Centerideologen och tidigare partisekreteraren Gustaf Jonnergård ställde sig också helhjärtat bakom den nya beteckningen på centerideologin:

Den gamla liberalismen, socialismen och konservatismen har passerats av utvecklingen, såsom Hans Albin Larsson visar i ”Grön idé – ekohumanism”. Det är centern som har det hela idésystemet som gäller också de nya viktiga samhällsproblemen; struktur-, miljö- och naturresursfrågorna. Det är en hel idé om hur vårt samhälle ska formas.

Ansvar för landet

Olof Johansson underströk som centerledare 1986-88 – i Bramstorps och Hedlunds anda – ofta partiets strategiska mittenposition och kritiserade blockpolitiken. Utifrån den strategiska positionen i mitten kunde partiet ta ansvar för landet både som deltagare i Bildtregeringen 1991-94 och tillsammans med Socialdemokraterna 1995-98 för att få ordning på den miserabla ekonomin.

Utan Centerpartiets självständiga och ansvarstagande mittenroll skulle inte det rödgröna samarbetet för att sanera svensk ekonomi varit möjligt. Centerrörelsen tog ansvar för landet på samma sätt som exempelvis vid krisuppgörelsen 1933. Agerandet under 90-talets ekonomiska sanering var helt i linje med partiets historiska roll som ett självständigt mittenparti utan blockpolitiska låsningar.

Att Centerpartiet visade sig kapabelt att ta ansvar för att lösa den ekonomiska 90-talskrisen tillsammans med Socialdemokraterna skapade stor irritation i blocktänkande kretsar inom och utom partiet. Hård kritik riktades mot Centerpartiet i allmänhet och Olof Johansson i synnerhet. Ibland övergick kritiken i ren personhets. Den Moderaterna och SAF närstående tankesmedjan Timbro och de stora Stockholmstidningarnas ledarsidor var pådrivande i den orättfärdiga kampanjen mot Centerpartiets ”borgerliga opålitlighet”. Även inom delar av centerrörelsen, främst i Stockholmsområdet, fanns krafter som deltog i kampanjen mot Johansson och Centerpartiet samarbete med Socialdemokraterna.

En del av argumentationen gick ut på att Centerpartiet är ett borgerligt parti och därför inte skulle samarbeta med ett ”socialistiskt” parti som Socialdemokraterna. Eftersom Centerpartiet genom hela sin historia har varit ett självständigt mittenparti utan hårda blockbindningar borde kampanjen kunnat tillbakavisas med kraft. Men självtilliten och kunskapen om den egna historien var uppenbarligen inte tillräckligt stark bland centerpartisterna.

Borde varit stolt

Det var ingen lätt uppgift för Lennart Daléus att ta över partiordförandeskapet tre månader före 1998 års val. Hans argumentation för ”den nya mitten”, ett begrepp som med framgång använts av socialdemokratiska ledare som Gerhard Schröder och Tony Blair, kunde ha blivit framgångsrik. Ett misstag, som minskade trovärdigheten, var emellertid att Daléus och den nya centerledningen tog avstånd från fortsatt samarbete med Socialdemokraterna och inte heller med stolthet lyfte fram resultaten av den framgångsrika saneringspolitiken.

I stället gavs väljarna intrycket att Centerpartiet var på väg att ”återvända till det moderatledda borgerliga blocket”. Inte så konstigt att många väljare blev förvirrade. Varför var Centerpartiet inte stolt över vad man åstadkommit? Och varför uppmanade centerledare de väljare som önskade fortsatt rödgrönt samarbete – och de var många – att inte rösta på Centerpartiet?

I dag ser vi resultatet av Centerpartiets och Socialdemokraternas gemensamma ansträngningar för att få ordning på ekonomin. Samhällsekonomin i stort utvecklas mycket positivt. Tillväxten i Sverige hör till de högsta i Europa. Men då har Centerpartiet distanserat sig från det – som det nu visar sig – så framgångsrika rödgröna samarbetet under förra mandatperioden. Centerpartiet betalade priset för saneringsarbetet, men får inte del av frukterna. Till på köpet till stor del på grund av egen förskyllan!

Såväl partiordförande Daléus som andra ledande centerföreträdare hävdar att Centerpartiet skulle vara ett ”borgerligt mittenparti” (vilket i så fall är det ”borgerliga vänsterpartiet”, eller?) eller ett ” borgerligt miljöparti”. Dylika uttalanden uppskattas av borgerliga samlare, men knappast av alla de väljare som definitivt inte upplever sig som ”borgerliga”. Blockretorik ger felaktig information om centerpolitiken, är splittrande i den egna rörelsen och stöter bort presumtiva centerväljare. Det går inte, som ibland sker, att med trovärdighet hävda att begreppet borgerlig skulle vara en självklar och odramatisk beteckning på centerpolitiken.

Använd egna – positiva – etiketter!

Mot bakgrund av rörelsens historiska roll och förutsättningarna för att åter bli ett stort och starkt parti i början av 2000-talet anser jag att det är fel att stärka Centerpartiets tillhörighet till ett högerblock. Historien visar att det är den fria positionen i centrum som ger Centerpartiet dess unika nyckelroll i svensk politik. Utifrån den positionen kan Centerpartiet samarbeta åt olika håll. Möjligheterna att nyttja denna roll i framtiden undergrävs drastiskt om partiet skulle låta sig cementeras in i ett borgerligt block.

Ett självständigt och ansvarstagande parti i mitten är säkerligen mer intressant för väljarna än ett mindre något grönfärgat, allmänborgerligt parti som endast kan tänka sig att samarbeta med högerkrafterna.

I ställningstagandena till olika sakfrågor är inte Centerpartiet särskilt borgerligt. Inte är Centerpartiets decentralistiska politik för att hela Sverige ska leva särskilt ”borgerlig”. Inte är kravet på att staten ska ta ansvar för IT-infrastrukturens utbyggnad exempel på ”borgerlig” politik. Nej, det är exempel på centerpolitik – och då bör också de egna etiketterna användas för att beskriva denna politik.

Jag hoppas att Centerpartiet följer exemplet från sitt norska systerparti, Senterpartiet, och systematiskt försöker undvika all tvåblocksretorik i framtiden. Inspiration kan också hämtas från systerpartier som finska Centerpartiet och det polska folkrörelsepartiet PSL som inte heller sitter fast i blockretoriska låsningar utan är öppna för samarbete åt olika håll. När det handlar om att påverka samhällsutvecklingen så mycket som möjligt i grön, decentralistisk riktning får inte felaktiga etiketter skapa onödiga låsningar och hinder.

Samarbetet med de genuina centerpartierna i Europa, i syfte att i någon form återskapa ”den gröna internationalen”, bör prioriteras framöver. En stark decentralistisk kraft på den europeiska nivån kan få mycket stor betydelse.

Jag är övertygad om att det bästa för Centerpartiets framtid är att markera den fria och unika mittenpositionen tydligare än idag och använda egna positiva etiketter på sin politik.

Gå till offensiv för en grön, decentralistisk, ekohumanistisk centerpolitik! Begrepp som säkerligen är långt mer attraktiva och lockande för framtidens väljare än tal om ”borgerlig mittenpolitik”.

 

Källor:

Bröder, låtom oss enas! Jubileumskrönika 1949, redaktör: Gustaf Jonnergård

Så blev det Centerpartiet, Gustaf Jonnergård (LT 1985)

Med Gunnar Hedlund i politiken, Gustaf Jonnergård (LT 1985)

Bramstorp, Jacob Bjärsdal (LT 1992)

Den unga centern, Jorma Enochsson (Pan/Norstedts 1969)

Var står centern?, Rune Lanestrand m fl (LT 1972)

Fälldin, Björn Elmbrant (T Fischer & co 1991)

En bonde blir statsminister, Arvid Lagercrantz 1998

Gunnar Hedlund, politikern och industrimannen, Nils G Åsling (Ekerlids 1999)

Per Albin, IV Landsfadern, Anders Isaksson ( W & W 2000)