Mindre än en vecka har gått sedan centerstämman i Åre avslutades. Efter stämman har det varit full fart i svensk politik.

Sedan Annie Lööf valdes av ombuden i Åre har regeringen hunnit ombildas. Annie har blivit näringsminister efter Maud Olofsson och Lena Ek har efterträtt Andreas Carlgren på miljöministerposten.

Klart är att Annie agerar både snabbt och genomtänkt, vilket lovar gott. Nu har hon format sitt lag. Bland centerministrarna finns Eskil Erlandsson (som fortsätter som landsbygdsminister) och Anna-Karin Hatt kvar. Anna-Karin har kvar IT-frågorna men har också fått överta energifrågorna, vilket gör hennes ministerportfölj åtskilligt innehållsrikare.

Att Maud Olofsson lämnar regeringen när hon har lämnat partiordförandeposten är naturligt. Det vore inte bra för nya partiordföranden Annie att ha sin företrädare kvar i regeringsgänget. Att Andreas Carlgren lämnar miljöministerposten kan jag tycka är något oförskyllt, eftersom jag vet att han har arbetat hårt, inte minst för att nå framgång i klimatarbetet. Lena Ek kan hursomhelst bli en stark och grön miljöminister med genomslag. Inte minst är hennes erfarenhet som förhandlare inom EU-systemet kan bli en viktig tillgång.

Klart är att förändringarna i centerledningen har gett partiet en välbehövlig nytändning. Humöret under stämman i Åre bland centerfolket var mycket gott. Partiorganisationen har fått ny energi och det smittar förhoppningsvis av sig på väljaropinionen. Avgörande blir om Centerpartiet i praktiken lyckas bli det kaxiga och tydligt gröna parti som Annie Lööf utlovade vid stämman i Åre. Jag tror att förutsättningarna finns, men det kan kräva tuffa förhandlingar inom regeringsalliansen. Viktigt är också att den gröna folkrörelsen runt om i landet aktiveras och blir mer offensiv än under senare år.

En följd av att Lena Ek blir miljöminister är att Kent Johansson från Skara efterträder henne som Centerpartiets ledamot i Europaparlamentet. Kent har omfattande erfarenhet av arbete inom EU:s regionkommitté och jag vill önska honom all framgång i det viktiga arbetet i Bryssel och Strasbourg. Han kan säkert göra goda insatser för Sveriges intressen i EU.

Samtidigt funderar jag förstås över att jag själv hade kunnat få uppdraget som Europaparlamentariker efter Lena Ek om jag hade lyckats nå fem procents kryss i EU-valet 2009. Från femteplatsen på listan fick jag näst flest kryss efter Lena bland centerkandidaterna, några få mer än Kent. Men når man inte upp till fem procent (jag fick 4,40 %) så går man inte förbi de föregående kandidaterna. Sådana är reglerna och det är bara att acceptera.

Framtiden ser avsevärt ljusare ut för centerrörelsen idag än för några månader sedan. Stämningen är bättre och det är bara att hoppas på att den också ger utslag i opinionen – och i valresultatet 2014. Fast innan dess kan förstås mycket hända i svensk politik. Personerna är viktiga, men ännu viktigare är att visa att Centerpartiet står för ett tydligt grönt alternativ såväl till de röda som till de blå partierna.

Bilden: Annie Lööf har tagit tömmarna som centerledare. Här en bild från hennes besök på Wången för ett par veckor sedan. (Foto: Jenny Henriksson, Fotografen i Offerdal).