Vi lever i en historisk tid. Genom sitt angreppskrig mot Ukraina har Rysslands president Putin medverkat till att Finland och Sverige inom några dagar kommer att ansöka om medlemskap i Nato. Krig kan få motsatt effekt mot vad det syftade till – och så är det i det här fallet.

Jag har länge varit motståndare till ett svenskt Natointräde (alliansfriheten har tjänat oss väl i över 200 år), men när omvärlden förändras måste man kunna byta åsikt. Det är vad som sker, men jag kan erkänna att jag känner osäkerhet och oro.

Bilden: Kalmarunionen, som bildades 1397, omfattade hela Norden, Kanske, ja förhoppningsvis, är det nu, 2022, dags för en ny nordisk union?

Förhoppningen är förstås att medlemskapet i Nato ska stärka vår säkerhet, men sanningen är att ingen vet.

Visst finns fördelar. Efter att även Finland och Sverige har blivit medlemmar i Nato kan de nordiska länderna samarbeta i försvars- och säkerhetsfrågor från samma utgångspunkt. Faktum är att Norden inte har haft en gemensam plattform när det gäller försvaret sedan Kalmarunionen mellan 1397 och 1521. Det ger utan tvekan möjligheter.

Min förhoppning är att de nordiska länderna ska kunna utveckla och fördjupa sitt samarbete också på andra samhällsområden. Kan man samarbeta på försvarsområdet, kanske till och med utveckla ett gemensamt försvar, kan samarbetet lättare utvidgas även till andra samhällsområden.

Det finns sedan länge ett omfattande nordiskt samarbete på olika områden, exempelvis en gemensam arbetsmarknad. Nu kan de nordiska länderna lättare gå vidare mot ett nära samarbete, kanske till och med mot ett statsförbund eller i förlängningen en förbundsstat. Jag är väl medveten om att det krävs mycket för att förverkliga en sådan vision, men den är inte omöjlig om den politisk viljan skulle infinna sig.

De närmaste åren kan bli oroliga, men också spännande och viktiga. Om de statsministrarnas uttalade vision om att Norden till 2030 ska utvecklas till ”världens mest hållbara och integrerade region” ska omsättas i praktiken finns ingen tid att förlora. Arbetet måste börja omgående om visionen ska bli verklighet. Kanske, ja förhoppningsvis, underlättas detta av att alla de nordiska länderna har en gemensam säkerhetspolitisk och försvarspolitisk grund.

Ett starkt Norden är bra för oss själva, för Europa och världen i övrigt!