Vid centerstämman i Luleå 1973 hörde jag professor Hannes Alfvén tala om kärnkraften. Liksom de flesta som var på plats vid stämman kom jag till insikt om de stora risker kärnkraften innebär.
Efter stämman i Luleå startade några CUF:are, tillsammans med andra miljöaktivister, Aktion Stoppa Kärnkraften (ASK) som senare omvandlades och breddades till Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen. Därefter följde år av studier och opinionsarbete. Marscherna mot Barsebäck är fantastiska minnen. Kärnkraftsmotståndet växte till en bred folkrörelse med många kunniga medlemmar.
Efter kärnkraftshaveriet i Harrisburg 1979 gick plötsligt kärnkraftsförespråkarna i Socialdemokraterna, Moderaterna och Folkpartiet med på kravet på folkomröstning om kärnkraften som Folkkampanjen och Centerpartiet drivit. Engagemanget under folkomröstningskampanjen var enormt, men omröstningen manipulerades genom att förespråkarna delade upp sig i två linjer. Hursomhelst skulle kärnkraften avvecklas efter att först ha byggts ut.
Så inträffade Tjernobylkatastrofen 1986. Kärnkraftsmotståndet växte igen, men förespråkarna påstod att västvärldens reaktorer är mycket säkrare än de ryska och att det inte fanns några skäl till oro.
Nu vet vi bättre. I Japan hotar just nu minst tre reaktorer att haverera efter den stora jordbävningen och den efterföljande tsunamin. Vi vet inte vilka konsekvenserna blir, men kan konstatera att Japans kärnkraft inte heller är helt säker. Annars har det från kärnkraftindustrins sida hävdats att japanerna har en mycket hög säkerhetsnivå och inte minst har haft beredskap för stora jordbävningar.
Jag är lika övertygad som någonsin om att kärnkraften är en riskabel energikälla som vi bör fasa ut ur energisystemet. Riskerna finns alltifrån den miljömässigt mycket tveksamma uranbrytningen över driftsproblemen till slutförvaringen av det ytterst farliga, radioaktiva avfallet. Lägg till detta risken för kärnvapenspridning. Därför är jag kritisk till alliansregeringens energikompromiss som tillåter byggande av ny kärnkraft, om än utan samhälleliga subventioner.
Min förhoppning är att alla goda krafter över parti- och organisationsgränserna nu kan samlas om att satsa på förnybar energi – vind, sol, vatten och bioenergi – och hushållning. Såväl kärnkraft som fossilkraft ska fasas ut ur energisystemet såväl i Sverige som globalt. Endast på det sättet kan vi bygga ett långsiktigt hållbart energisystem – och därmed ett hållbart samhälle.
Kärnkraft – Nej Tack! är en minst lika viktig paroll idag som vid folkomröstningen 1980. Det finns ingen ofarlig kärnkraft.
Centerledaren är för fortsatt kärnkraft (intervju i P1 idag). Hur bra är det?
Det är NU Centerpartiet har möjlighet att återskapa ett förtroende kring kärnkraften! Vi behöver backa från uppgörelsen att acceptera kärnkraft – trots höga elpriser. Skapa mycket förbättrade möjligheter kring alternativ energi. Titta vad som händer i Japan – precis NU, titta på våra elproducenter som ”leker” med våra pengar. Det är nu akut att få fram flervals-energi.
”hELa Sverige” nu!!
Carina Söderqvist
Om centerpartiet ska kunna återskapa förtroendet för sin kärnkraftspolitik måste alla vettiga och gröna centerpartister resa sig upp och säga ifrån mot den egna partiledningen. Vem vet, kanske responsen skulle bli lika stark och god som socialdemokraternas mottagande av Håkan Juholt?
Och nu börjar Folkkampanjen igen: http://www.folkkampanjen.se/
Det är demonstrationsdags! Stoppa Kärnkraften!
Centern måste börja någonstans för att återupprätta förtroendet med en politik som är förankrat hos folket istället för hos Borg/Reinfeldt. Mycket återstår att göra. Kärnkraftsuppgörelsen var att satsa på fel häst vid fel tidpunkt. Skadan kan dock redan vara skedd genom denna supermiss, partiet med Olofsson eller någon annan nyliberal romantiker som kallar sig centerpartist vid rodret fungerar som ett blysänke för folkrörelsepartiet Centern.