I dessa dagar funderar jag ibland över varför det har gått så illa att vi åter har ett förfärligt krig i Europa. Hur kunde Putin roffa åt sig närmast diktatorisk makt och därefter få för sig att anfalla grannlandet Ukraina?

Jag har inget konkret svar, men inser hur naiva jag och många andra var efter murens fall 1989 – och Sovjetunionens upplösning ett par år därefter. Nu skulle alla Europas stater, inklusive Ryssland, bli fria och demokratiska. Trodde vi. Den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama gjorde sitt berömda uttalande om ”historiens slut”, nämligen att efter Sovjetunionens fall skulle hela världen enas om marknadsekonomi och liberal demokrati. Idag kan vi konstatera att det var fria fantasier.

Bild: Boris Jeltsin och efterträdaren Vladimir Putin. Båda har ett stort ansvar för att Ryssland inte blev den demokrati och rättsstat många hoppades och trodde på under 1990-talet.

Utbyte under 1970- och 1980-talen

Själv minns jag de delegationsresor till Sovjet som jag deltog i under 1970- och 1980-talen. Såväl CUF (Centerns Ungdomsförbund) som SUL (Sveriges Ungdomsorganisationers Landsråd) hade utbyte med de sovjetiska ungdomsorganisationernas landsråd, KMO. Jag var med i båda sammanhangen. Vi fick besöka inte bara Moskva utan även städer som Leningrad, Tallinn, Tibilisi och Dusjanbe. Vi tog också emot unga sovjetiska medborgare i delegationer som besökte Sverige. Det var både intressant och informativt.

Visst var de unga sovjeter vi träffade på olika sätt styrda av den sovjetiska staten, men det fanns ändå ett intresse och en öppenhet för att diskutera från deras sida. Trots att vi inte var förberedda på murens – och därmed sovjetkommunismens – fall kände vi redan några år innan att järnridån sakta var på väg att öppnas. Ännu tydligare var detta vid de all-europeiska ungdomskonferenser som flera gånger arrangerades vid Balatonsjön i Ungern. Där deltog alla ungdomsinternationaler från höger till vänster. Vi lade då särskilt märke till att de ungerska deltagarna särskilt drev på för öppningar och mer samarbete västerut.

Mycket tydligt var intresset för närmare samarbete när vi under 1980-talet utvecklade samarbetet med de polska ungdomsorganisationerna. Själv hade jag 1981, under den fria ”Solidaritetssommaren” besökt Bondesolidaritet och då förstått att frihetssträvandena var starka, särskilt på den polska landsbygden. Ett par år senare inledde CUF ett omfattande utbyte med Landsbygdsungdomsförbundet ZMW. Under några år fick många polska ungdomar möjlighet att besöka Sverige och se hur vår demokrati och våra organisationer fungerade. Jag är övertygad om att detta utbyte hade stor betydelse för demokratiseringen av det polska samhället från 1989 och framåt.

När så muren föll blev vi förstås glada och såg framför oss demokratins och frihetens segrar. I de öst- och centraleuropeiska länder, som nu kunde frigöra sig från Moskvas styre, var utvecklingen i stort sett positiv. Det gäller inte minst våra baltiska grannar, Estland, Lettland och Litauen, som nu återvann sin självständighet.

Vi trodde att Ryssland skulle gå samma väg mot demokrati och samarbete västerut. Hela Sverige trodde det och började avveckla såväl det militära som civila försvaret. Varför lägga pengar på något som inte längre behövdes?, trodde vi. (Finland, som hade sina historiska erfarenheter i färskare minne, var inte lika naiva utan behöll sitt värnpliktsförsvar.) En hel del av oss var kritiska till att inte Nato upplöstes när Warszawapakten inte längre fanns. Idag har vi en annan bild.

Enormt rofferi
När jag häromdagen rensade bland mina böcker hittade jag en bok från år 2000, ”Århundradets brott” av professor Stefan Hedlund. Boken skildrar hur ett gäng ”oligarker” under Boris Jeltsins styre roffade åt sig landets rikedomar. I Sverige satt vi och trodde att Rysslands övergång till demokrati och marknadsekonomi gick som det skulle utan att reagera på de signaler som kom. I verkligheten var det den ekonomiska och politiska elitens privata bankkonton runt om i världen som fylldes på. Även folk från väst passade på att öka sina rikedomar. Nyliberala ideologer hyllade ”friheten” i det nya Ryssland. Västliga banker medverkade till kapitalflykten.

Enligt Hedlund beräknas kapitalflykten från Ryssland under Jeltsins tid uppgå till 400 – 500 miljarder dollar – motsvarande tjugo gånger den ryska statsbudgeten. I stället för att investera på hemmaplan skickade oligarkerna pengarna västerut. Investeringsvolymen i den ryska ekonomin hade till millennieskiftet 2000 fallit till 15 procent av nivån 1990.

Under 1990-talet var medier och politiska partier förhållandevis mycket fria i Ryssland, som befriats från sovjetmakten. Men samtidigt rådde närmast anarki och ett litet gäng oligarker kunde roffa åt sig stora rikedomar. I det läget är det kanske inte uppseendeväckande att många ryssar förlorade tron på demokratin, särskilt som de aldrig levt i något fungerande demokratiskt samhälle.

Bild: Kartor av det här slaget, när Tsarryssland och Sovjetunionen till ytan var större än dagens Ryssland har format Putins världsbild. Målet är att återupprätta ett Storryssland, även med våld.

”En stark man”
När Boris Jeltsin ordnade så att den gamle KGB-mannen Vladimir Putin fick efterträda honom uppfattades han av många ryssar som en stark man som kunde få någon ordning på det ryska samhället. Det blev också mer ordning och reda en bit in på 2000-talet. Men snart började snaran dras åt både kring de oppositionella partierna och medierna. De oligarker som inte följde Kreml försvann eller gick i exil.

Omvärlden verkade emellertid tro att allt var i sin ordning. Inte ens det blodiga kriget i Tjetjenien verkade vara tillräckligt för att väst på allvar skulle ifrågasätta var Putin sysslade med. Västliga affärskedjor, inte minst svenska, investerade i Ryssland.

Under åren började den ryska nationalismen växa. Putin och många andra läste historia och tittade på gamla kartor för att se hur stort Tsarryssland och Sovjetunionen hade varit. President Putin beklagade djupt Sovjetunionens upplösning och betecknade det som ”århundradets geopolitiska katastrof”. Någonstans där verkade Kreml börja fantisera om att återupprätta ett Storryssland.

Först slog man alltså med brutalt våld ned frihetskampen i Tjetjenien utan några större reaktioner från omvärlden. Nästa steg blev att ”annektera” Krim och östra Ukraina (Donetsk och Luhansk) 2014. Det skedde genom ett slags ”hybridkrigföring” som det numera brukar beskrivas. ”Gröna gubbar” utan nationalitetsbeteckningar dök upp. Omvärlden reagerade och ansåg med rätta att de ”folkomröstningar” som hölls var olagliga och stred mot folkrätten. Några allvarligare restriktioner drabbade dock inte Putin och ockupanterna. Så här efteråt kan man tycka att reaktionerna skulle ha varit starkare för åtta år sedan. Då hade kanske årets attack kunnat undvikas.

Så blev då nästa steg angreppet mot Ukraina den 24 februari i år. Det verkar som om Putin hade inbillat sig att de ryska trupperna skulle ha mottagits av jublande folkmassor i Kiev och övriga Ukraina. Det var som vi vet idag en total missbedömning. Konsekvenserna har i stället blivit ett fruktansvärt krig som pågår och som ingen vet hur länge det kommer att pågå. Den här gången har omvärlden reagerat med ett massivt stöd till Ukraina och landets försvarskamp. Det hade inte Kreml räknat med.

Lär för framtiden
Hur hamnade vi här?, funderar jag vidare. Jag tror att en närmast total felbedömning gjordes efter Sovjetunionens fall i början av 1990-talet, då omvärlden trodde att demokrati och rättssamhälle även skulle komma ryssarna till del. Världen skulle bli fredlig och Sverige avvecklade stora delar av det militära försvaret.

Vad man uppenbarligen inte insåg var att den anarki som uppstod när Sovjetunionen upplöstes och Ryssland skulle bli ett eget land. Det var en tid då ett gäng oligarker tillskansade sig stora delar av landets rikedomar för egen vinning. Pengar och resurser sändes utomlands och någon ordnad övergång till marknadsekonomi blev inte verklighet. I detta läge är det kanske inte förvånande att många ryssar tappade tron på en demokratisk utveckling. De ville inte leva en anarkistisk rövarekonomi, vilket de upplevde. I detta läge dök Vladimir Putin upp och ordnade i varje fall lite ordning samtidigt som han snart började drömma om ett Storryssland med de konsekvenser vi upplever idag.

Förhoppningsvis blir det snart förändringar i Kreml och de ryska trupperna dras tillbaka från Ukraina. Kriget har skapat enorm förstörelse och det kommer förmodligen att ta generationer innan förtroendet kan återuppbyggas mellan folken. Ändå ska vi inte ge upp hoppet om att även Ryssland någon gång kommer att bli en fungerande och hållbar demokrati. Omvärlden har då ett stort ansvar för att stödja en sådan utveckling. Det finns erfarenheter att dra från agerandet under 1990-talet och framöver.

Låt oss trots allt hoppas på en bättre framtid – för Ryssland och Ukraina – men också för oss alla!