För att utveckla samarbetet mellan de länder som har infört euron föreslog EU-toppmötet i förra veckan en ny ”europakt” eller ”stabilitetsunion”. Syftet är främst att skärpa budgetkontrollen och hindra att enskilda euroländer missköter sin ekonomi. I förlängningen innebär detta ytterligare ett steg i federal riktning – på tyska villkor.

Sverige har kvar sin valuta, kronan, ordning på sin ekonomi och ingen anledning att underordna sig denna europakt. I respekt för beslutet i folkomröstningen 2003 borde detta vara en självklarhet, särskilt som av allt att döma en mycket stor majoritet, 80 procent enligt SCB, motsätter sig en euroanslutning. Ledande folkpartister, Jan Björklund, Carl B Hamilton och Birgitta Ohlsson, gick emellertid omgående ut i Svenska Dagbladet och krävde en svensk anslutning till överenskommelsen. Det är minst sagt utmanande. För min del anser jag att det är hög tid att Centerpartiet, som aktivt bidrog till att nej-sidan segrade i folkomröstningen 2003, säger ifrån och klargör att partiet inte kan medverka till en anslutning till europakten. Däremot bör Sverige, via IMF, bidra till att ge lån till de skuldtyngda länderna – som vi brukar göra när länder kommer på obestånd.

I en klargörande artikel på söndagens DN debatt tillbakavisar docenten i statskunskap Daniel Naurin folkpartisternas påståenden om att Sverige skulle hamna ”utanför” om vi inte ansluter oss till europakten. Vi har valt att stå utanför euron och kan inte tappa ett inflytande vi inte har. Tvärtom visar Naurin att forskningen har klargjort att det faktum att Sverige, Danmark och Storbritannien har kvar sina nationella valutor inte har inneburit minskat inflytande. Sverige och Danmark tillhör tvärtom de länder som har större inflytande än vad de borde ha i förhållande till sin storlek.

Idag råder ingen tvekan om att det är en stor fördel för Sverige att ha kronan kvar. Som den framstående norske statsvetarprofessorn Öyvind Österud visar i en aktuell artikel beror skuldkrisen i hög grad på euron. Länder som Grekland kunde plötsligt låna stora summor till låg ”tysk” ränta. Det hade man inte kunnat göra med en egen valuta. Sanningen är att euron infördes av politiska skäl utan någon hållbar ekonomisk grund. Eurozonen är inget optimalt valutaområde, vilket vi på nej-sidan konstaterade inför folkomröstningen för åtta år sedan. Vi blev sannspådda på ett mer drastiskt sätt än vad vi hade önskat. Euron skapar motsättningar i stället för att stärka samarbetet i Europa.

Nu försöker Tyskland och Frankrike genomdriva en centralisering av finanspolitiken, man hoppas kunna använda skuldkrisen till att påskynda det federala statsbygget. Den tyske finansministern Wolfgang Schäuble konstaterade öppet i klartext tidigare i höst: Jag är överbevisad om att tiden har kommit för att påskynda processen mot en politisk och finansiell union för att marknaderna ska låta sig överbevisas om eurozonens förmåga till överlevnad. Det är ett klart besked om vart man strävar. Problemet är bara att medborgarna inte delar denna uppfattning.

De åtgärder som nu diskuteras hotar att fördjupa krisen. Som Österud skriver: En finans- och skatteunion kan komma att lägga grunden för ett totalt politiskt sammanbrott i nästa kris. Han menar att även om de ekonomiskt rationella lösningarna kan tyckas acceptabla innebär de starkare politiska motsättningar. När demokratin urholkas och centralstyrningen gör medborgarna på goda grunder motstånd.

Sverige bör inte inordna sig i en europakt som bara berör de länder som har infört den gemensamma valutan. Både av sakskäl och i respekt för folkomröstningen får inte Sverige föras bakvägen in i eurosamarbetet. Vi kan medverka till att överbrygga skuldkrisen genom lån till länder som hamnat på obestånd via IMF, men inte i övrigt inordna oss i eurosystemet. Vad vi kan och bör göra är att se till att svensk ekonomi fortsätter att vara i gott skick och samtidigt fördjupa samarbetet i Norden. Kanske vi äntligen kan bygga ett starkt, samarbetande Norden i Europa och världen.