Jag är bekymrad över att Sverige har en så svag regering. Det är inte bra för landet, i en tid av svåra utmaningar, med en minoritetsregering som är beroende av ett parti på vänsterflanken för att få igenom sin budget. Vi behöver breda uppgörelser i mitten för att möta framtiden på bästa sätt. Detta insåg ledande partiföreträdare under tidigare decennier, men idag verkar blockpolitiken vara alltför cementerad för att man ska våga ta gemensamt ansvar. Om detta skriver jag i den följande texten. (Bilden: EWK:s syn på tidigare generationers ansvarstagande för landet.)
Sverige har idag den svagaste regeringen i modern tid, men också en svag opposition. I stället för att i det läget sträva efter gemensamma lösningar väljer partierna konflikt och att svartmåla varandras förslag. För landet är detta farligt, särskilt i en så osäker värld som vi lever i idag.
Att varken Stefan Löfvéns regering eller allianspartierna vill vara beroende av, än mindre samverka med, Sverigedemokraterna är begripligt. Den logiska slutsatsen borde då vara att arbeta för breda uppgörelser i mitten, över den så kallade blockgränsen. Bristen på sådana strävanden är emellertid närmast total, även om centerledaren Annie Lööfs förslag nyligen om en bred kriskommission kan ses som ett ljus i mörkret.
Regeringen är beroende av Vänsterpartiet för att få igenom sin budget. Allianspartierna drömmer å sin sida om att återta regeringsmakten 2018, trots att inte särskilt mycket tyder på att man kan räkna med egen riksdagsmajoritet. Även en alliansregering skulle sannolikt bli en svag minoritetsregering.
Medan oppositionen, främst Moderaterna, har en tendens att demonstrera genom ett överdrivet antal KU-anmälningar mot olika statsråd, försöker Socialdemokraterna skapa konfrontation genom att försöka ta monopol på begreppet ”den svenska modellen”. Ett par exempel på försöken att skapa onödiga motsättningar.
Det går ingen hög blockmur genom den svenska väljarkåren. Tvärtom finns ofta förutsättningar för att göra för landet viktiga uppgörelser i mitten om den politiska viljan finns. Men denna vilja är uppenbarligen en bristvara. Dagens närmast cementerade blockpolitik kanske gör det svårt att bryta mönstret och kompromissa, men ansvaret för landet bör vara viktigare än förstelnade mönster.
Historiskt har mitt parti, Centerpartiet, visat mod att ta ansvar för landet i svåra situationer. Det viktigaste exemplet, krisuppgörelsen mellan Bondeförbundet (Centerpartiet) och Socialdemokraterna 1933, då Axel Pehrsson i Bramstorp och Per-Albin Hansson struntade i blocktänkandet och genom kraftfulla åtgärder räddade demokratin, pressade ned arbetslösheten och fick fart på ekonomin – och i förlängningen bygget av folkhemmet. Ett mer närliggande exempel är samarbetet mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna för att sanera svensk ekonomi i slutet av 1990-talet. Olof Johansson och Göran Persson vidtog då kraftfulla och modiga åtgärder som vi fortfarande har stor nytta av. Som centerstämman i Haparanda 1997 konstaterade:
Vi kan bara lyfta landet om politiken höjer sig över gammal motsättning mellan höger och vänster. Centerpartiet vill verka för brett samarbete i den politiska mitten, i stället för förstelnad blockpolitik. Eller som gamle centerledaren Gunnar Hedlund förklarade 1985:
Jag vill inte dela upp det svenska folket i block och ställa dem mot varandra. Det hindrar konsekvens och kontinuitet. Det blir en ryckig politik. Uppslitande strider hindrar ofta de praktiska lösningarna. Det blir bättre resultat om man kan samarbeta.
Att Sverige behöver en mer handlingskraftig ledning än idag torde de flesta kunna enas om. Frågan är då om dagens ledande partiföreträdare har förmåga att samarbeta för landets bästa. I stället för att svartmåla varandra och tänka blockpolitiskt borde man eftersträva samarbete och breda uppgörelser.
Varför ska vi i Sverige dras med hårdare blocklåsningar än våra grannländer?
Håkan Larsson, Krokom
Tidigare riksdagsledamot (c)
Ordförande Centerpartiet i Krokoms kommun