Östersunds-Posten 12 juni
Jämtlands Tidning 11 juni
Den 18 juni är det tänkt att Sveriges riksdag ska behandla DCA-avtalet med USA (Defense Cooperation Agreement). Att inte detta avtal har diskuterats mer är uppseendeväckande och allvarligt.
Att Sverige numera är medlem av Nato har ett starkt folkligt stöd. Även många av oss som länge var motståndare till att vårt land skulle överge 200 år av alliansfrihet för att i stället bli en del av den västliga försvarsalliansen står idag bakom anslutningen. Rysslands angreppskrig mot Ukraina har lett till detta omtänkande. Positivt i sammanhanget är att hela Norden idag står på samma försvars- och säkerhetspolitiska grund för första gången på 500 år.
DCA-avtalet med USA kan ses som en följd av Natoanslutningen, men är inte en del av medlemskapet. Det handlar om ett bilateralt avtal. Våra nordiska grannländer har också ingått liknande avtal, men det finns uppseendeväckande skillnader.
När Norges försvarsminister Bjørn Arild Gram nyligen besökte Östersund frågade jag honom vad motsvarande avtal innebär för hans land. Till stora delar är det norska avtalet det samma som det svenska. I det norska avtalet tydliggörs emellertid att amerikanska trupper inte ska permanent ska stationeras i landet i fredstid. Inte heller får kärnvapen placeras på norsk mark. Däremot får USA förhandslagra utrustning, stridsfordon och förnödenheter på olika håll i Norge, vilket man också sedan länge gör.
I Sveriges avtal med USA saknas tydliggöranden av den här typen. Där konstateras att USA ska ha ”obehindrad tillgång” till 17 baser i Sverige och det står ingenting om att kärnvapen inte får placeras på svensk mark i fredstid. Statsminister Kristersson hävdar att det inte behövs motsvarande klargöranden eftersom det är ”självklart” att Sverige varken vill ha amerikanska trupper eller kärnvapen placerade här under fredstid. Men varför skriver man inte in samma förbehåll som finns i de motsvarande avtal som våra nordiska grannländer har slutit med USA?
Efter försvarsminister Grams klargörandet när det gäller Norge har jag undersökt grannländernas DCA-avtal lite närmare. Grovt sett är Danmarks, Finlands, Norges och Sveriges DCA-avtal till stora delar likalydande. Men det finns alltså viktiga skillnader. I Norges och Danmarks avtal finns tydliggöranden om att kärnvapen inte ska placeras i dessa länder i fredstid. I Finland finns en särskild lag som förbjuder kärnvapen på landets mark. Norge har dessutom en formulering om att amerikanska trupper inte ska placeras permanent i landet under fredstid.
Såväl Norge, Danmark som Finland har tydliga skrivningar om att deras suveränitet ska respekteras – vilket inte heller finns i det svenska DCA-avtalet.
I regeringens pressmeddelande i samband med propositionens lämnades till riksdagen den 8 maj är man däremot tydlig på dessa punkter.
” Samarbetet enligt DCA-avtalet bygger på Sveriges samtycke och sker med full respekt för svensk suveränitet, svensk lagstiftning och internationella förpliktelser. Samarbetet sker i enlighet med folkrätten. DCA-avtalet påverkar inte Sveriges ståndpunkt att det på samma sätt som i övriga nordiska länder inte finns skäl att ha kärnvapen, eller permanenta baser, på svenskt territorium i fredstid.”
Det är tydliga och bra förbehåll, som överensstämmer med vad som står i våra nordiska grannländers DCA-avtal. Vad som är fullständigt obegripligt är varför inte statsminister Ulf Kristersson och försvarsminister Pål Jonson såg till att motsvarande formuleringar finns med själva avtalet. Är regeringen bara naiv eller finns det något skäl för att inte skriva in samma förbehåll som våra nordiska grannländer?
Riksdagen bör kräva att avtalet kompletteras med dessa formuleringar innan man ger klartecken. Det finns ingen anledning att Sverige ska skriva på ett avtal som kan tolkas som att USA har mer eller mindre fri tillgång till svensk mark. Gör om, gör rätt!
Håkan Larsson
Centerpartist på Rödön