Länstidningen 26/2 2021
Östersunds-Posten 1/3 2021
Vid centerstämman i Luleå 1973 lyssnade jag på professor Hannes Alfvén. Hans tal om riskerna med kärnkraft gjorde starkt intryck på mig och många andra runt om i landet. Talet i den norrbottniska sporthallen för snart 48 år sedan var historiskt och kan ses som starten för det breda kärnkraftsmotståndet i Sverige.
En viktig del i Alfvéns argumentation var produktionen av farligt högradioaktivt avfall. ”Lager av svårhanterligt radioaktivt avfall, är det det arv vi ska ge kommande generationer?”, frågade han retoriskt. En annan del av professorns tal handlade om att ”fredlig” kärnkraft kan leda till kärnvapenspridning. Kärnkraft och kärnvapen är ”siamesiska tvillingar”, konstaterade han.
Mycket har hänt när det gäller kärnkraften sedan den där dagen i Luleå för snart ett halvsekel sedan. Vi har folkomröstat 1980 och så sent som 2016 gjordes en bred uppgörelse med målet om ett helt förnybart energisystem kring 2040. Då var vi många som hoppades på en långsiktigt hållbar energipolitik och grön omställning som innebär att kärnkraften äntligen successivt kan fasas ut.
Men Moderaterna och Kristdemokraterna kunde inte stå för uppgörelsen utan hoppade av och kör nu tillsammans med Liberalerna och Sverigedemokraterna en svårförståelig och ohistorisk fulkampanj för mer kärnkraft. Jag blir särskilt sorgsen över Kd:s kärnkraftsvurm eftersom jag minns hur vi en gång samarbetade och var så överens om problemen med denna energikälla.
Avfallsfrågan är inte löst. Visst gör SKB – som säger sig ”ta hand om framtiden” – vad man kan för att finna ett sätt att lagra det högaktiva avfallet vi redan har producerat. Helt säker kan dock inte ens detta bolag påstå att lagringen är. Ska vi då fortsätta att producera sådana ämnen?
Det högradioaktiva avfallet ska enligt planerna förvaras i kopparkapslar i berggrunden vid Forsmark. Avfallet ska hållas å
tskilt från allt liv i minst 100 000 år – 3000 generationer framåt. Kan någon verkligen ta ansvar för detta? För cirka 14000 år sedan kom de första människorna till Skandinavien. De första hällristningarna knackades in under bronsåldern, för två-tre tusen år sedan. Ristningar som vi har svårt att tolka. Det ger perspektiv på vad det handlar om. Hur ska framtida generationer förstå och få kunskap om att livsfarligt radioaktivt avfall finns i berggrunden?
Då satsar vi på ”fjärde generationens kärnkraft”, som kan återanvända avfallet, säger kärnkraftens förespråkare. Men man berättar inte att det i princip är samma briderteknik som inte har blivit kommersiellt möjliga sedan 1950-talet. Inte heller att detta kräver upparbetning för att frigöra plutoniet med ökad risk för kärnvapenspridning och terrorism. Inte heller vill man erkänna att kärnkraften – om man tar hänsyn till hela livscykeln från uranbrytning till slutförvaring – inte är så fossilfri som man vill ge sken av.
Ny kärnkraft är inte bara dyr och kräver decennier för att bygga. Energikällan innebär också moraliska dilemman. Ska vi, som Hannes Alfvén frågade i Luleå 1973; är det högradioaktiva avfallet ett arv vi ska lämna till framtida generationer? En strålande framtid…
Håkan Larsson, centerpartist på Rödön
Synd att Du inte nämnde, att Hannes Alfvén var den främste förespråkaren i Sverige för en helt annan teknik, men dock fortfarande kärnkraft. Han ville gå vidare med s.k. fusionskraft, alltså sammansmältning av atomkärnor i st. f. sönderdelning av t.ex. uranatomer. Detta nämnde inte heller Alfvén och på det sättet blev delegaterna på centerstämman okunniga om att de hade en av Sveriges mest namnkunniga anhängare av kärnkraft framför sig.
Hej Christer!
Jo, jag är medveten om att Hannes Alfvén hoppades på fusionskraft i framtiden. Talet i Luleå handlade emellertid om riskerna med fissionskraften, den kärnkraft vi har. Dessutom är ju fusionskraften – om än bättre i teorin – fortfarande i praktiken ett forskningsområde.