– Mitt sonderingsuppdrag kommer ägnas åt att försöka finna sakpolitiska vägar framåt för de större reformer som Sverige behöver och se till att Sverige får en regering som kan genomföra reformpolitik.

Det underströk Annie Lööf när hon på onsdagen fick talmannens uppdrag att sondera förutsättningarna för att dyrka upp de låsningar som hittills har hindrat att Sverige har fått en ny regering efter valet i september. Att diskutera sakpolitiken är verkligen på tiden. Ulf Kristersson och Stefan Löfvén, som båda misslyckats i sitt regeringsbildande, har koncentrerat sig på vilka partier som ska ingå i en regering som de vill leda.

Sverige är utan tvekan i behov av omfattande reformer på flera områden. Vi behöver en omfattande skattereform, en decentralistisk politik som tar hela landet i bruk och en välfärdspolitik för minskande sociala klyftor. Vidare krävs en långsiktigt fungerande politik på miljö- och migrationsområdena. Bara för att ta några exempel.

Jag är övertygad om att sakfrågorna åtminstone kan dyrka upp en del av de låsningar som hittills har hindrat en regeringsbildning. Därför börjar Annie i rätt ända med sitt sonderingsuppdrag. Men det räcker knappast med att diskutera politikens innehåll. Öppningarna i blockmuren måste också bli reella.

Min uppfattning är att Sveriges riksdag innehåller åtta självständiga partier och inte två – eller tre – block. Varje parti har ett eget ansvar för landet. Jag ställde mig som riksdagsledamot bakom Allians för Sverige inför 2006 års val eftersom det då var viktigt att visa att det fanns ett handlingskraftigt alternativ till en allt mer maktfullkomlig socialdemokrati under Göran Persson. Det innebar emellertid inte att vi långsiktigt skulle låsa in partierna i cementerade block. 2018 är inte 2004.

Under förutsättning att partierna kan enas om viktiga reformer i landets intresse är det bästa att en bred regering i politikens centrum kan bildas. Föråldrade blockmurar bör inte få hindra en sådan lösning. Nu handlar det om att ta ansvar för landet – och att tvingas utlysa ett extraval är inte att ta ansvar.

En kommande statsminister i en bred mittenregering behöver inte nödvändigtvis vara en av partiledarna. Kanske skulle blockeringarna lättare kunna undanröjas om någon annan person med brett förtroende får uppdraget. Även om detta kanske inte är särskilt troligt ser jag att förslag i den riktningen lyfts fram i diskussionen.

Annie Lööf sa när hon inledde sonderingarna att hennes ledord under uppdraget kommer att vara ”ödmjukhet, seriositet och resultat”. Det är utmärkt, men jag hoppas att hon också lägger till ”mod”. I så fall kan det förhoppningsvis bli ett konkret resultat i form av en ny regering – vilket ju i grunden är uppdraget. Det kommer att krävas mod att våga tänka nytt för att i praktiken ta ansvar för landet.

Jag önskar Annie all framgång i sonderingsarbetet under den kommande veckan. Det är hög tid att vi får en handlingskraftig regering! Framåt för Sverige!