Idag för exakt 25 år sedan – den 9 november 1989 – öppnades Berlinmuren och det kalla kriget tog i praktiken slut. Åtminstone har det uppfattats så efteråt. Själv minns jag denna dag främst en händelse 16 tidigare, i Östberlin 1973. (Bilden: löpsedel från Berlintidningen BZ 10/11 1989.)

————————————————

Vi var många som blev överraskade över att muren plötsligt öppnades och att det skedde utan våld. Glädjen var emellertid stor, främst i de båda tyska staterna men också i övriga Europa. Nu kunde arbetet på att få ett fungerande samarbete i hela Europa börja, uppdelningen i öst och väst var till ända.

Själv hade jag deltagit i det all-europeiska samarbetet sedan början av 1970-talet både som aktiv i Centerpartiets Ungdomsförbund (CUF) och som generalsekreterare i Sveriges Ungdomsorganisationers Landsråd (SUL). Vi hade bilateralt samarbete med de officiella ungdomsorganisationerna och deltog i olika all-europeiska ungdomskonferenser. Jag är övertygad om att de här kontakterna hade viss betydelse för vad som hände 1989 och framåt eftersom det knöts personliga kontakter och diskuterades idéer och framtid.

Personligen hade jag också en del inofficiella kontakter. Under ”solidaritetssommaren” 1981 besökte en CUF-kamrat och jag Polen, där vi knöt kontakter med Bondesolidaritet och dess unge ledare Jan Kulaj. Vi fick då klart för oss att det fanns en levande centergrön rörelse runt om i det polska samhället trots mer än ett kvartssekel av kommunistiskt styre. De decentralistiska idéerna från mellankrigstidens starka bondeparti PSL var levande i de polska byarna.

Trots att ”krigstillstånd” infördes i december 1981 och Solidaritet förbjöds fortsatte vi kontakterna. CUF utvecklade ett nära samarbete med det tillåtna landsbygdsungdomsförbundet ZMW. Under några år på 1980-talet hade vi ett mycket omfattande vändistriktsutbyte mellan CUF och ZMW, något som fick positiv betydelse när det centergröna partiet PSL återupprättades kring 1990. (På lokalplanet hade de decentralistiska idéerna hela tiden levt inom det officiella bondepartiet ZSL.)

Det jag främst tänker på på årsdagen av Berlinmurens fall är emellertid en händelse under den 10:e Världsungdomsfestivalen i Östberlin 1973. Vi var några CUF:are som deltog i denna gigantiska festival och en kväll var vi i den svenska delegationen inbjudna till möte med den officiella ungdomsorganisationen FDJ. Det var en trevlig kväll med mat, dryck och underhållning. Innan vi lämnade träffen fick jag ett papper från en av de östtyska flickorna, klädd som alla de övriga i FDJ:s blåa skjorta. När jag vecklade ut papperet såg jag att hon hade ritat DDR:s karta med taggtråd runt hela landet. Om något en tecken på vad de unga i DDR verkligen kände, även många av dem som var aktiva i den officiella ungdomsorganisationen. På mig gjorde detta papper ett starkt intryck.

Idag firar tyskarna 25-årsdagen av Berlinmurens fall vid stora festligheter. Även vi i Sverige har goda skäl att vara glada. Vi lever i ett långt mer öppet och fritt Europa än före murens fall. Men det gäller att finna vägar så att ett nytt kallt krig inte åter delar vår kontinent. Oron för en sådan framtid ska inte underskattas.