Thorbjörn Fälldin har gått bort, 90 år gammal. Han var utan tvekan en av 1900-talets största svenska politiker. En sann decentralist och mannen som på allvar lyfte miljöfrågorna högt upp på den politiska agendan. Som statsminister utgick han från vad politiken innebar för vanliga människor, gärna personifierade av hans grannar i Ådalen.

Jag har många minnen av Thorbjörn. Allra första gången jag träffade honom var vid min första CUF-kurs på Lövhult utanför Nässjö 1966. Då var han ännu inte partiordförande utan fortfarande en framtidsman. Så småningom blev det många fler gånger vi träffades. Under Thorbjörns tid som centerledare arbetade jag som Ung Centerredaktör och förbundssekreterare i CUF – och han följde med intresse vad som hände i ungdomsförbundet. Ibland var han kritisk mot vad vi gjorde och tyckte och då fick vi veta det.

Det första starka minnet jag har av Thorbjörn är stämman i Luleå 1973, då han – och småningom hela centerrörelsen – tog ställning mot kärnkraften. Efter Hannes Alfvéns tal vid stämman var han tydlig med att kärnkraften var riskabel och centralistisk. Därefter växte motståndet mot kärnkraften och stödet för de förnybara energikällorna. Vi i ungdomsförbundet engagerade oss hårt med partiordförandens stöd och startade Aktion Stoppa Kärnkraften, som senare blev Folkkampanjen mot kärnkraft. Turerna därefter har varit många men idag kan vi konstatera att Thorbjörn och alla andra kärnkraftkritiker äntligen håller på att få rätt.

Nästa starka minne kommer från Scandinavium inför valet 1976 och den avgörande debatten mellan Thorbjörn och Olof Palme. Stämningen var otrolig. Den socialdemokratiske statsministern försökte briljera med sin talekonst men det var centerledaren som vann debatten. Efter valet kunde han bilda en centerledd regering.

Under Thorbjörns partiledartid var Centerpartiet en stark och bred folkrörelse. I valet 1973 fick partiet stöd av 25,1 procent och valet 1976 av 24,6 procent av väljarna. Förutom kärngrupperna på landsbygden fick Centerpartiet starkt stöd av arbetare, tjänstemän och småföretagare runt om i hela landet, även i storstäderna. Många miljöengagerade ungdomar valde också att ge sitt stöd till Centerpartiet. ”Gröna vågen” rullade fram över landet.

Thorbjörn Fälldin betecknade ogärna Centerpartiet som ”borgerligt”. Måste han använda en gemensam beteckning för partierna i de regeringar han ledde var det ”icke-socialistisk”. Idag verkar många ha glömt att Centerpartiet alltid under denna storhetstid markerade sin egen identitet som självständigt parti i politikens centrum.

Efter Thorbjörns avgång som centerledare 1985 har jag bara träffat honom några få gånger. Inför hans 90-årsdag i våras sände jag honom min bok ”Grön Politik för Det Goda Livet” och jag fick ett tackkort, skrivet med hans vackra, karaktäristiska skrivstil.(Se nedan)

Vi är många som kommer att minnas Thorbjörn med stor tacksamhet och värme. Även om Sverige och världen idag ser annorlunda ut än på 1970- och 80-talen har dagens politiker, inte minst dagens centerföreträdare, mycket att lära av bonden från Ådalen som tack vare ett starkt folkligt stöd fick möjlighet att leda landet.