Bilden: FNL-märket blev något av symbolen för ungdomsrevolten

Det har gått 50 år sedan det mytomspunna året 1968. Ungdomsrevoltens år, då först studenterna i Paris gick ut på gatorna i början av maj och Stockholmsstudenterna ockuperade sitt eget kårhus ett par veckor senare. Allt under viftande med röda fanor, Maos lilla röda och paroller som att ”det är rätt att göra uppror”.

Vad hände egentligen detta ungdomsupprorets år? Själv har jag många minnen från Alfred Dahlingymnasiet i Huskvarna där jag detta år tillbringade mina dagar med diskussioner och en och annan demonstration. Visst påverkade tidsandan en hel ungdomsgeneration, om än inte så mycket som historieskrivarna vill göra gällande.

Jag började på det nya gymnasiet i Huskvarna hösten 1967 efter att ha gått den gamla realskolan i Gränna. Bland det första jag var med om var att starta Huskvarna Centerklubb, en av de skolklubbar som CUF drog igång runt om i landet vid denna tid. När vi startade fanns såväl en SSU-klubb som en avdelning knuten till Liberal skolungdom (FPU). Vi diskuterade med varandra, mest om skolfrågor vad jag minns.

Året därpå kom de nya strömningarna även till arbetarstaden Huskvarna. Till skillnad från hur det var i realskolan, där vi pluggade hårt, bestod nu lektionerna allt mer av politiska diskussioner om aktuella ämnen. Plötsligt började några av mina skolkamrater att tala om sig själva som kommunister och om att vi borde göra revolution och att Kinas kulturrevolution var en förebild. Vad jag minns var det främst unga som kom från välbärgade medelklasshem som ville omstörta samhället, medan de flesta unga från bonde- och arbetarhem valde en lägre profil. En gång blev jag själv tagen åt sidan av en revolutionärerna som menade att jag borde gå över till dem, men där gick en obeveklig gräns även för mig.

En ny organisation dök upp på skolan, Clarté. Jag har senare förstått att det är en gammal organisation, som från början stod Socialdemokratin nära. 1968 var clartéisterna emellertid illröda kommunister som predikade Maos läror. Flera av de som hade varit med SSU eller FPU visade sig nästan över en natt bli clartéister, hur det nu gick till. Både SSU och Liberal skolungdom försvann, men vi CUF:are stod pall för trycket och kämpade vidare.
Men visst påverkades även vi av tidsandan. En stor del av de dagliga diskussionerna handlade om kritik mot USA:s krig i Vietnam och där var vi ju överens med vänstergänget. Vi deltog i Vietnamdemonstrationer i Jönköping tillsammans med Clarté och andra. På samma sätt blev det när Sovjet i augusti 1968 invaderade Tjeckoslovakien. Då gick demonstrationståget genom Huskvarnas gator.

En fråga där vi i Huskvarna Centerklubb inte var överens med Clarté var huruvida Tibet var ockuperat eller befriat. Det kunde vi diskutera både på lektioner och raster. Vi hävdade förstås kineserna hade ockuperat Dalai Lamas land, med clartéisterna påstod att Mao hade befriat detta bergsland. Vad jag minns diskuterade vi däremot sällan svensk politik, varken lokal eller nationell. Världen hade gjort sitt intåg i diskussionerna. Själv blev jag mycket glad när jag som första uppdrag för CUF nationellt var att få resa till Stockholm och representera ungdomsförbundet på Svenska Kommittén för Vietnams årsmöte. Där minns jag att vi från CUF lanserade Rune Lanestrand som motkandidat till ordföranden Gunnar Myrdal.

I andrakammarvalet 1968 fick de kommunistiska partierna ändå ytterst litet stöd. VPK fick bara 3 procent, tre mandat, och maoisterna ännu mindre. Ockupationen av Tjeckoslovakien tog ut sin rätt vid valurnan. Däremot fick Socialdemokraterna, som maoisterna kallade ”socialfascister”, egen majoritet med 50,1 procent av rösterna och Centerpartiet var på kraftig uppgång med 15,7 procent av rösterna. Erlander och Hedlund var långt mer populära än de som viftade med röda fanor på gatorna.

Även om ungdomsrevolten 1968 inte gav några valutslag så påverkade händelserna samhällsklimatet för flera år framåt. Vi i CUF radikaliserades och fick av våra kritiker beteckningen ”Åsa-Nissemarxister”. Någon grund för detta begrepp fanns dock inte men vi började driva miljöfrågor och decentraliseringsfrågor hårdare än tidigare, blev mer aktivistiska. Snart, några år in på 70-talet, var lokalsamhället en viktig kampfråga och motståndet mot kärnkraften en annan.

Jag och många av mina generationskamrater påverkades utan tvekan av 1968. Internationellt engagemang och vikten av att motverka klyvningen av samhället är två av de övertygelser som grundlades för det fortsatta politiska arbetet.

Femtio år känns både nära och avlägset. För att få lite perspektiv på vad det faktiskt handlar om så kan man fundera över att första världskrigets slut 1918 var lika nära detta ungdomsrevoltens år som 1968 är till oss idag, 2018.